Jag blir ofta väldigt lockad av lite längre titlar och det spelar ingen roll om det handlar om film, musik eller böcker. Titeln ”Tillsammans är man mindre ensam” väcker omedelbart mitt intresse. Gemenskap är något som både skrämmer mig och gör mig avundsjuk.
Filmen Franck är en kock, som ägnar fritiden åt att ragga tjejer och oroa sig för sin mormor. Han är inneboende hos den intellektuelle Philibert, en man med akademiska ambitioner som hans nervositet förhindrar honom att genomföra. För att komma över sin nervositet, som resulterar i att han stammar, blir han rekommenderad att försöka sig på teater. En dag blir Philibert uppbjuden till Camille, städerskan som bor i samma hus, och vänskap uppstår. När Camille blir sjuk erbjuder Philibert henne att bo hos honom och Franck. Franck är skeptisk till Camille och blir rädd att hon ska komma mellan honom och Philibert. Camille spelas av Audrey Tautou, som vi känner igen från
Amelie från Montmartre. Övriga namn och ansikten är nya för mig.
När jag berättade för en arbetskamrat att jag skulle recensera den här filmen beskrev hon filmens förlaga som en bok (skriven av Anna Gavalda) man inte kan lägga ifrån sig. Jag hade inte haft några som helst problem med att stänga av filmen. Skådespelarna är bra och deras gestaltningar känns väldigt naturliga och vardagliga. Det är fina miljöer och fint foto, men det är någonting som saknas. Jag känner mig inte engagerad i karaktärernas öde och vet hur det ska sluta redan innan det börjat. Man hinner inte gräva tillräckligt djupt i karaktärerna under de ca 90 minuter som filmen varar.
Det börjar med bråk och slutar med... ja, ni vet. |
När Camille börjar ta hand om Francks mormor väcks mitt intresse vid liv. Jag brukar tilltalas av gamla människor i filmer och tyckte att dessa scener hade något väldigt vackert över sig. Tyvärr är det genom montage (och det finns många montage) som man får se deras relation och precis som i övriga filmen bombarderas vi av inställsam musik med piano och stråkar för att vi ska förstå att det är något fint som händer. När man hört temat några gånger får man samma irriterande känsla som man får inför Lena Nymans finska sång i
Picassos äventyr: "Inte nu igen!"
Filmen har många klichéartade scener, till exempel när Philibert söker en teaterutbildning och övriga sökande sitter och skrattar åt hans stammande. Har jag för höga tankar om teaterstuderande om jag säger att de är humanister och att situationen aldrig hade uppstått i verkligheten? En annan är scenen när Franck raggat hem en tjej som kör en lapdance för honom. Händer sådant i verkligheten?
Någonting måste regissören Claude Berri ha gjort rätt genom åren eftersom han varit verksam inom filmindustrin sedan 50-talet. I sin roll som producent har han hunnit bli Oscarsnominerad (för Roman Polanskis
Tess) och som regissör vann han en Oscar 1966 för sin kortfilmsdebut
Le Poulet. Av filmerna i hans digra CV verkar det endast vara
Jean de Florette 1 & 2 (1986) som finns tillgängliga på DVD i Sverige.
Tillsammans är man mindre ensam erbjuder dock inget tuggmotstånd. Man bara accepterar allt det trevliga som händer och låter sig manipuleras in i ett lyckorus utan att man egentligen vet varför.
Om man fokuserat filmen på de båda kvinnorna hade det nog blivit bättre. |
Bild & ljud Är det bara jag som tycker att det ofta är något grovkornigt över europeiska filmer på DVD? Beror det på överföringen till DVD eller att man använder en kornigare film här?
Tillsammans är man mindre ensam är inget undantag. Det är ingenting som stör mig, men jag tycker mig se en röd tråd. I vissa scener med enfärgade (framförallt vita) bakgrunder anar man ett flimmer som ger ett instabilt intryck.
Det finns bara ett ljudspår, Dolby Digital 5.1, och det fyller sin funktion. Bakhögtalarna gör sig endast påminda i en ovädersscen och när musik spelas.
Extramaterial Inte ens filmens trailer bjuds vi på.
Sammanfattning SF presenterar filmen som drama/komedi. Var det bara jag som missade de komiska inslagen? Det var endast Camilles mammas bitska replik "Trevlighet gör mig deprimerad" som fick mig att le lite. Kanske för att det stämmer överens med mina känslor inför
Tillsammans är man mindre ensam.
Populära filmer
