La Strada: Criterion Collection (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

från 89.00

Detta tidigare verk av italienske mästerregissören Federico Fellini blev först med att vinna en Oscar för bästa utländska film. Det blev också det definitiva internationella genombrottet för Fellini och hans hustru, Giulietta Masina, som har en av filmens huvudroller. Cirka femtio år efter sin första premiär så gav underbara bolaget Criterion ut filmen i en fullmatad utgåva med kommentarspår och dokumentär. Det är ett gott bevis på att La Strada fortfarande lockar nya tittare och utan tvekan kan kallas en klassiker.

Filmen
Vi får genast stifta bekantskap med den unga kvinnan Gelsomnia (Masina) som är en av sex döttrar i en fattig familj, vars ensamstående mor saknar allt som behövs för att försörja sina barn. En dag kommer den resande underhållaren Zampano (Anthony Quinn) till familjen och talar om för dem att Rosa, en av de sex döttrarna som reste med honom tidigare, har dött. Gelsomnia får reda på detta av sin förkrossade moder, men vad som är än angelägnare är att modern även har sålt Gelsomnia till Zampano för 10 000 lire och att hon nu ska resa med denne för att se världen och uppträda på samma sätt som Rosa gjorde. Gelsomnia har aldrig arbetat i hela sitt liv, men tvingas ändå resa med den store och ärrade Zampano, för att hennes mor ska få råd att laga deras hus och mätta hennes fyra mindre syskon. Det blir alltså ett snabbt avsked och sedan bär det av i Zampanos "motorcykelvagn".

Gelsomnia får redan tidigt klart för sig att Zampano inte är en särskilt givmild man (vilket man kunnat ana redan innan) och att hans inlärningsmetoder består av korta genomgångar och fysiska bestraffningar tills allt sitter som det ska. Gelsomnia har dock inget annat val än att stå ut och efter en tid blir hon en del i de skådespel som Zampano underhåller folk genom, i alla de byar de besöker. Vad som sedan väntar är en ganska komplicerad relation mellan dessa två motsatser - Gelsomnia är ung, oerfaren, kärleksfull, naiv och omedveten om alla de hemskheter som existerar i världen, medan Zampano är en erfaren resenär som har sett det mesta och hatar allt och alla omkring sig - speciellt då en av Zampanos gamla rivaler, The Fool (Richard Baseheart), dyker upp och gör livet surt för Zampano. Samtidigt rullar vagnen vidare längs den till synes oändliga vägen, på samma sätt som Zampano och Gelsomnia fortsätter sina personliga vandringar, där både det ena och det andra väntar.

La Strada släpptes 1954 och kritiserades då kraftigt av flera olika grupper. Orsakerna var många, men den förmodligen viktigaste var att man ansåg att Fellini hade svikit den så kallade "italienska neorealismen" som hade dominerat efter kriget och då främst genom regissörer som Roberto Rosselini, Vittorio De Sica och Luchino Visconte. Även en del religiösa frågor skapade många upprörda känslor och vid Venedigs filmfestival 1954 blev känslorna heta.

Vid en första anblick kan det tyckas konstigt att neorealisterna kritiserade La Strada, eftersom filmen trots allt utspelar sig i en samtida och realistisk miljö, utan inblandning av övernaturlighet eller dylikt. Där finns ju i princip bara likheter med neorealistiska filmer, men vad som skiljer La Strada från dem är inte miljöerna utan snarare karaktärernas konflikter. Neorealistiska filmer kännetecknas av protagonisternas förhållande till samhället och yttre faktorer, men Fellini intresserar sig i fallet La Strada istället för de inre konflikterna, det vill säga känslor och relationer mellan karaktärerna, och inte deras förhållande till samhället (även om det som sagt finns vissa drag av neorealismen i filmen). Detta var en av orsakerna kring all uppståndelse och inte blev det bättre av att neorealismens egna innovatörer hade börjat göra helt andra typer av filmer (Visconte gjorde kostymspektakel, De Sica sexkomedier och Rosselini en bunt existentiella dramer med frugan Ingrid Bergman). Mitt i allt detta dök alltså La Strada upp och orsakade en hel del rabalder.

Tyvärr tycks man då ha glömt att se på filmen självt, vilket är tråkigt då det är en riktigt bra sådan. Historien är mycket engagerande och bygger i grund och botten på personlig utveckling och om att finna sig själv, vilket titeln pekar på. Precis som jag antydde ovan så syftar La Strada (vägen) inte enbart på den väg som Zampano och Gelsomnia färdas på med vagnen, utan också deras känslomässiga vägar, där Gelsomnia vandrar mot en bredare förståelse för världen och dess individer, istället för den tämligen slutna sfär hon tidigare levt inom. För Zampano handlar det om att finna sitt inre och att gå från den ständigt hatande och argsinte varelsen, till en människa som visst kan visa fler känslor än ilska. Sättet Fellini skildrar detta på är skickligt och känns än idag mycket starkt. Speciellt skildringen av Zampano som uppenbarligen har gjort stort intryck på en stor mängd åskådare, däribland Martin Scorsese (se nedan) som har tagit mycket inspiration av karaktären Zampano då han utvecklade De Niros karaktärer Travis Bickle och Jake La Motta i filmerna Taxi Driver och Raging Bull.

När jag ändå är inne på karaktärerna så måste jag även passa på att nämna skådespelarna, som inte är något annat än briljanta. Allt ifrån amerikanerna Anthony Quinn och Richard Baseheart till den fullständigt unika Giulietta Masina, som gör en fenomenal tolkning av Gelsomnia. Hon har länge kallats den kvinnliga Charlie Chaplin och den jämförelsen är helt klockren, då hennes spelstil och hantering av komik är precis i samma stil som Chaplin (och flera andra stumfilmskomiker). Långa stunder drivs filmen faktiskt framåt enbart genom hennes kroppsspråk och det kanske kan låta konstigt, men här fungerar det utmärkt och ger filmen en mycket unik ton, i form av en ovanlig blandning av humor och allvar. Det är ingen tvekan om att Fellini balanserar på en ganska tunn tråd, men han är såpass skicklig så att han kan hantera detta utan att skada storyn och istället ge den ännu mer. Lägg sedan till Nino Rotas musik och det snygga fotot (med det vackra italienska landskapet) så är La Strada som gjuten. Det enda jag har att invända mot är att den kan kännas något lång ibland, med ett par smått överflödiga scener, men som helhet är det en mycket speciellt liten film.

Bild
Överlag mycket bra kvalité, med bra detaljrikedom, fin kontrast mellan svart och vitt, samt en väldigt ren look. Åttan är given och det hade blivit mer om inte ovanstående positiva aspekter dras ner lite av visst gryn mellan varven, bitvis smått suddiga bakgrunder och en viss tendens till kontrastboosting i ett fåtal scener. Lägg sedan till lite EE så kan det inte bli mer än en åtta, men en stark sådan.

Ljud
Mono 1.0, givetvis, men det låter fint och rent, utan störande brus eller knäppningar. Dialog, musik och effekter klarar sig också bra. Vad som är intressant här är att filmen (likt andra italienska filmer från strax efter kriget) saknar originalljud, då sådant lades på först efter inspelningen. I fallet La Strada spelade Fellini dessutom in två olika ljudspår, ett italienskt och ett engelskt. I det italienska talar alla givetvis det språket, samtidigt som de två amerikanska skådespelarna (Quinn och Baseheart) är dubbade, medan fallet är det rakt motsatta i det engelska ljudspåret. Jag väljer utan tvekan det italienska, eftersom filmen utspelar sig där och kommer därifrån, men de som föredrar det engelska bör inte bli besvikna eftersom det också finns med och låter bra.

Extramaterial
Först ut är ett kommentarspår med Italienfilmsexperten Peter Bondanella. Det är ett väldigt strukturerat spår som kanske kan upplevas som aningen mekaniskt och tråkigt, men mängden fakta han har att bjuda på är minst sagt enorm och efter att ha lyssnat igenom det kan man hur mycket som helst om filmen. Dessutom kan man komplettera ytterligare med att se på den knappt femton minuter långa introduktionen (även om jag rekommenderar att man ser den efter filmen) av Martin Scorsese, som förklarar sin syn på La Strada och hur den påverkat honom.

På skiva två finns en knappt timslång dokumentär om Fellini (ej nyinspelad, utan av äldre variant), där vi får träffa honom i samband med Oscarsgalan 1954, samt dessutom på inspelningsplatsen till en del filmer, bland annat La Dolce Vita (med Anita Ekberg!). Givetvis är det en mycket givande dokumentär som gör den här utgåvan än mer prisvärd. Lägg sedan till filmens trailer och en snygg booklet med en intressant essä om filmen så kan extramaterialsbetyget inte bli något annat än en stark nia.

Summering
Criterion har med La Strada återigen gett oss en kanonutgåva av en mycket viktig och bra film. Det är bara att köpa.