När presidenten i USA plötsligt avlider går presidentposten till en kvinna, Mackenzie Allen (Geena Davis), vilket skapar mycket tumult inom landet. Trycket på att få henne att avgå är stort och i täten går Nathan Templeton (Donald Sutherland), talesman i landet som blir president om Mackenzie avgår. Det är inte bara att hon är kvinna som upprör utan även att hon är en oberoende kandidat, som inte tillhör det republikanska partiet hon nu ska representera. Självklart leder allt till att hon väljer att vara president och att visa landet vad hon går för. Men det som ska verka banbrytande och kontroversiellt i USA fungerar inte särskilt bra i Sosse-Sverige. När jag först läste om tv-serien som handlade om en kvinnlig president i USA och som faktiskt las ner efter bara 18 avsnitt, tänkte jag att det här måste vara någonting radikalt och nyskapande som måste ses. Det stämde inte riktigt.
Jag hade klarat mig utmärkt även utan den här serien. Det är inte så att den är dålig, men den är inte jättebra heller. Till att börja med så har den svårt att bestämma sig för vad den ska hålla fokus på; ibland bestämmer man sig för att följa Mackenzies familjeliv och ibland glömmer man helt bort familjemedlemmarna och fokuserar på hennes arbete med terrorism. Det är synd att man aldrig kan hitta en bra balans mellan de båda, speciellt eftersom familjelivet i tv-format helt klart har stor utvecklingspotential. Här får vi följa hennes två tonåringar, tvillingarna Horace (Matt Lanter) och Rebecca (Caitlin Wachs), som ska anpassa sina liv efter det att deras mamma blivit president. Besvikelsen över att inte få leva vanliga liv är stor, och här skulle diverse tonårsuppror kunnat platsa om serien inte lagts ner. Maken Rod (Kyle Secor) får också stor fokus, mycket till följd av att han själv arbetat med Mackenzie i politiken och att han nu får avgå för att ge sin hustru fullt spelrum. Äktenskapet får genomgå ganska mycket, då Rod måste lära sig att vara hemmafru istället för politiker på hög nivå. Samtidigt jobbar Mackenzie dag som natt med att stoppa terrorister i mellanöstern och städa upp efter naturkatastrofer – varje avsnitt för med sig ett nytt problem som måste lösas. Under första halvan av serien får vi följa med i de utmaningar som en ny president möter; med illojala medarbetare och svårigheter att anpassa sig till ett nytt arbete. Andra halvan ägnas åt en diskussion kring huruvida Mackenzie ska försöka väljas om och hur detta i så fall ska gå till.
Även om
Commander in chief har stor utvecklingspotential och säkerligen kunde ha blivit ganska bra, så är den stundtals riktigt tråkig. Efter ungefär 15 minuter av varje avsnitt har jag tröttnat och sitter mest och skruvar på mig i väntan på att tiden ska gå. Är det meningen att den ska likna alla actionfilmer som någonsin skapats av drömfabriken, eller är det ett misstag? Trots att den i upplägget liknar actionfilmer, finns här inget annat än drama. Inte för att det någonsin blir särskilt dramatisk. Man är rädd för att utforska baksidorna av människorna och Geenas Mackenzie förblir för omänskligt perfekt för att verka trovärdig. Geena Davis spelar dock väldigt bra och lyfter upp serien tillsammans med Donald Sutherland. Ska man se
Commander in chief så ska man dock definitivt se den nu. Den speglar helt klart den tid vi lever i och om två eller tre år kan den vara inaktuell. Förhoppningsvis kan vi använda den som ett minnesmonument över en förbaskat underlig tid.
BildBilden är i anamorfisk widescreen i 1.78:1. Den är inte direkt perfekt, men inte långt ifrån heller. De tillbakablickar i Mackenzies liv som görs är skapade i en otroligt dålig upplösning, för att tillföra någon slags suddig drömbild skulle jag tro, men det förstör mest att bilden helt plötsligt blir blek och suddig. Annars är färgerna klara och konturerna skarpa. Överlag finns mest mörka färger vilket ger ett smetigt intryck, då man försöker återskapa massor av olika nyanser av grått. Trots vissa sämre kvaliteter så är dock bilden riktigt fin.
LjudLjudet är ett Dolby digital 5.1 ljud och finns i både engelska, italienska och spanska. Eftersom det här är en amerikansk serie om en amerikansk president är det nästan okej att man använder den heroiska bakgrundsmusik som man faktiskt gör. Väldigt förutsägbart kanske, men med många krigsfilmer på nacken känns det inte ens fånigt längre. I
Commander in chief är det dessutom pålagt på rätt passande ställen och rummet fylls utav musikslingor som utlovar stora hjältedåd titt som tätt. Ljudet är framförallt pålagt i de främre högtalarna men de bakre används även de ett flertal gånger under varje avsnitt. Ljudet är rent, utan några störningar och dialogen hörs klart och tydligt.
ExtramaterialAllt extramaterial utom
kommentatorspåret till ”The elephant in the room” är lagt på sista disken. Kommentator till avsnittet är manusförfattaren, men under det 40 minuter långa snacket om avsnittet tillförs inget nytt och det hela känns som slöseri med utrymme. För övrigt är det inte mycket extramaterial vi får. En kort featurette,
A conversation with Madame President (5.54) med Davis som samtalar om sin roll och om varför hon inte kunde motstå erbjudandet att vara med i en tv-serie. Ett småroligt inslag. Efter det får vi 21 stycken
Deleted scenes (20.52), av vilka några är ett fåtal sekunder långa och onödiga och andra är lite längre och intressantare. Tyvärr så är jag själv inte särskilt positivt inställd till borttagna scener; det känns onödigt och förvirrande att se scenerna var för sig och inte inlagda i deras respektive avsnitt. Till sist får vi
White House humor (3.10), vilket är bloopers från inspelningarna. Mest får vi se Davis glömma sina repliker, men det är som alltid roligt att kolla på. Det extramaterial vi får är visserligen underhållande, men det saknas mycket. Ingenstans får vi höra om arbetet bakom kameran eller vad regissörer och producenter har att säga. Med tanke på att
Commander in chief faktiskt las ner innan första säsongen var komplett, skulle det vara mycket intressant med intervjuer med dem som arbetat med serien.
SammanfattningDet här är en halvdan serie som jag tror skulle ha gått en väldigt ljus framtid till mötes om den fått chansen. Tyvärr är inte dvd:n fylld med massor av extramaterial – något man väntar sig då den faktiskt lagts ner helt plötsligt. Inte heller ljudet håller särskilt bra kvalitet, utan det är bilden som blir seriens starkaste moment. Kanske inte årets starkaste, men ändå en relativt bra serie för dem som är nyfikna på amerikansk politik.
Populära filmer
