Det ramlade ner en film i min brevlåda igår. Det var filmen Carolina med Julia Stiles. Framsidan på fodralet är kritvitt och visar bara Julia med en bukett blommor i handen. På baksidan kan man läsa att detta är en romantisk komedi, och jag börjar genast svettas. Jag stoppar in filmen i DVD-spelaren, sätter mig i soffan och förbereder mig på en sliskig och Hollywoodstämplad ja-vi-har-sett-det-förut-film.
FilmenCarolina Mirabeu (Julia Stiles) är en städad tjej som har koll på läget, tycker hon själv. Hon och hennes två systrar Maine och Georgia har växt upp med sin farmor, då deras mamma dog väldigt tidigt, och deras far är grovt alkoholiserad. Hon lever för sitt jobb på tv-programmet
The Perfect Date, där hon är den som plockar ut deltagarna, och på sin fritid umgås hon gärna med sin bästa vän Albert Morris. Albert är en författare som siktat in sig på att skriva otroliga kärleksromaner, under pseudonymen Daphne St. Claire. Det hela krockar en del då Albert hjälper många med deras kärleksproblem via hans böcker, medan hans bästa väninna inte alls lyckas med sina kärleksaffärer. Allt ser ut att vända en dag då en man vid namn Heat Pierson misslyckats med en träff i Carolinas program, och deras blickar möts. Det hela ser lite för bra ut för att vara sant. Carolina är otroligt lycklig och bestämmer sig därför att bjuda med Heath till släktens julmiddag. Heath tillhör överklassen, så frågan är nu om han klarar Carolinas släkt, som innehåller både ohyfsade horor och dyngfulla farsor.
Som jag beskrev tidigare så satte jag mig ner i soffan, fullt inställd på att detta var romantisk smörja, med inslag av lite slapstick-humor. Sällan har jag haft så fel. Filmen som visas framför mig på teven är en mjuk romantisk historia, men kärleken är inte direkt greppbar, utan ligger som ett dolt lager under en barsk och hård yta. Farmodern (Shirley MacLaine) är den som man först måste lära känna innan man kan förstå hennes budskap, då hon visar sin kärlek väl dold under de cyniska metaforer som hon ständig häver ur sig. Visst får man sin beskärda del av den ytliga Hollywoodstämplade romantiken, där man redan i början av filmen kan räkna ut vem som får vem, men det finns här något mer. Det känns till en början tragiskt att få ta del av familjemiddagen med en massa miserabla släktingar som inte har den minsta koll på hur man beter sig, men lyfter man på det allra översta skiktet och kollar in lite djupare så förstår man varför denna familj är nästintill perfekt. Gripande är ordet jag vill använda, då jag faktiskt satt med tårar i ögonen när filmen var slut. Jag tackar allra som ödmjukast Katherine Fugate för ett lysande manus.
Om man tar en närmare titt på skådespelarinsatserna så kan jag väl först nämna, utan att någon blir chockerad, att Shirley MacLaine fullständigt dominerar. Det behövs inte mycket smink på den kvinnan i dagsläget för att göra henne till en bitter och hårdhudad farmor. Visst gör Julia Stiles bra ifrån sig men jag blir sällan imponerad av hennes insatser, så jag vill ändå lägga henne i det fack som är märkt ”medioker”. Den för mig helt okände Allesandro Nivola, som spelar Carolinas vän Albert, imponerar på mig mer. Jag hoppas innerligt inte att han traskar iväg på en casting för Hamlet, eller något i den stilen, men han sköter sitt arbete mycket bra i den här filmen. Randy Quaid som alkoholiserad pappa presterar väl inte så bra att han drar ögonen till sig, men det har han väl i och för sig aldrig gjort.
Vad ni än gör så får ni inte gå efter den kategorisering som står på fodralet; romantisk komedi. Romantisk? Ja. Komedi? Nej! Detta är ett drama om ni frågar efter min åsikt, så det är det jag tycker ni ska ha i bakhuvudet när ni står med filmen i handen och funderar på att se den. Scanbox har lanserat filmen som romantisk komedi, och lyckas verkligen med att få fodralet att se ut som om den faktiskt är humoristisk. Bra jobbat, men ack så fel. Ett mörkare fodral med benämningen ”romantiskt drama” på baksidan hade gjort susen. Dock måste jag tacka Scanbox för att ha distribuerat filmen. I USA har den av någon konstig anledning blivit indragen, och ingen verkar idag veta när filmen har premiär på DVD. Den finns i och för sig att köpa i Kanada, men mystiken lurar runt DVD-släppet i landet ”over there”.
Filmen når inte riktigt toppen på betygsskalan, men hamnar inte så långt därifrån. Ofta är det så att om man är i rätt sinnesstämning för den filmen man sätter på, så klaffar nästan allt. Vet inte riktigt i vilken stämning jag befann mig i under filmens gång, men betyget blir i alla fall en åtta.
BildFilmen startar och man ser att formatet är en icke anamorfisk widescreen (2.35:1), men vips så ändrar det sig, till Pan & Scan. Är en film inspelad i fullscreen så kan jag smälta det, men inte att man år 2004 väljer att göra en release på en film i just Pan & Scan.
Jag tittar ut genom fönstret för att se att dagens fina väder håller i sig, trots att kvällen nalkas. Snabbt inser jag att om jag som recensent ska fortsätta att förse läsarna med sanningen om bildkvaliteten på den här filmen, så behöver jag något uppiggande. När kaffebryggaren puttrat klart så slår jag upp en stor kopp kaffe, blandar i lite mjölk, tar en slurk, för att sedan fortsätta med att ge läsarna den bittra sanningen.Inte nog med att formatet är fel, det är rent ut sagt usel bild också. När filmen startar filmas det på en ljusblå himmel, tror jag. Himlen är inte blå - den är grådassig och grynig. De knivskarpa konturerna lyser med sin frånvaro och lämnar därför en luddig bild, och i riktigt ljusa partier av filmen så ser man klart och tydligt att bilden växlar mellan ljus och mörk. Inte heller färgerna imponerar på mig. Jag hade absolut inte velat se denna film med någon blödande technicolor-återgivning, då det inte skulle kläda filmen, men jag har ändå som krav att färgerna ska vara rena och snygga. Betyget jag ger förvånar nog ingen som kommer att förkovra sig i denna film; en tvåa.
LjudLite trevligt är det att se att ljudspåret i Norden är Dolby Digital 5.1 till denna film, medan t ex Kanadensarna får nöja sig med ett Dolby surround-spår. Att sedan medföljande spår inte låter speciellt bra är en helt annan sak. Dialogen är faktiskt helt okej, men den musik som spelas i bakgrunden toppar nog listan över ljudspår med avsaknad av upplösning. Det låter burkigt och tråkigt helt enkelt. En hyggligt ren dialog, om man jämför med musiken, lyfter betyget på detta ljudspår från en tvåa till en trea.
ExtramaterialSom extramaterial serveras en
dundertabbe. Det finns inget egentligt extramaterial, men man erbjuds att se trailers på kommande filmer, utan ljud. Jag ändrade på signalen från digital till analog för att se om det var en lösning, men det hjälpte inte. Det finns alltså inget ljud, och därmed finns det inte heller enligt mig något extramaterial. Kommer min etta i betyg chocka någon tro?
SammanfattningRiktigt synd att Scanbox har slarvat med en så pass bra film. Pan & Scan, burkigt ljud och ljudlösa trailers gör att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Mina tankar vandrar direkt till den film jag köpte först av alla – Good Will Hunting. Det var Scanbox som gav ut denna när det begav sig, någon gång i slutet av 1998, och den utgåvan är riktig usel. Skillnaden är att då var DVD ganska nytt, och distributörerna runt om i landet hade dålig koll på vad som gällde. Nu, år 2004, finns det inte längre några ursäkter. Såhär ska det inte se ut!
En sak till; Om det är så att jag vill se trailers till andra filmer så vill jag välja det själv, inte behöva trycka förbi dem för att komma till huvudmenyn.
Populära filmer
