Att följa upp en sådan jättesuccé som Taxi Driver kan inte ha varit lätt. Att följa upp den med en musikal till råga på allt är ätter värre men Martin Scorsese har aldrig backat från svåra utmaningar. Med hjälp av Robert De Niro och Liza Minnelli skulle världen slås med häpnad i ett fyrverkeri av nostalgi, jazz och känslor.
FilmenI samband med V-J Day (dagen för segern över Japan i andra världskriget) ser Jimmy Doyle (Robert De Niro) och Francine Evans (Liza Minnelli) varandra på en nattklubb. Jimmy försöker sig på en inte alltför smidig flört och Francine svarar med kallt, stilla förakt. Dock vill det sig inte bättre än att Jimmys kompis och Francines väninna får ihop det i vimlet, något som leder till att Jimmy och Francines vägar korsas tidigare än de önskat. Detta, i sin tur, leder till ett förhållande som är lika stormigt som osäkert. Jimmy är krävande och barnslig medan Francine är undvikande och viljelös och denna oheliga allians innebär både passion så väl som tandagnisslan genom större delen av filmen.
Jag är något av en nostalgi-"junkie" (något som välvilligt erkänts i tidigare recensioner) och jag var skapligt säker på att
New York, New York skulle vara något rejält för mig att bita i. Helt rätt tidsålder med rätt musik och med rätt skådespelare, det kunde helt enkelt inte gå fel. Det gick fel och det med råge, efter de dryga 140 minuterarna framför TV:n så kände man sig på något sätt lurad. Det här var inte vad jag hade väntat mig, det här var inte vad dvd:n utlovade, det här var helt enkelt inte en bra film. I en historia vill man gärna känna
någon form av sympati för huvudkaraktärerna, istället för detta ser Scorsese till att vi verkligen föraktar dem båda. Jimmy är synnerligen osympatisk och har inte ens en tillstymmelse till förlåtande drag, det är en karaktär man inte skulle ha några som helst moraliska kval över att puta ut över ett stup helt enkelt. Francene å sin sida är ett enda stort våp som finner sig i grova påhopp och själslig misshandel från Jimmys sida. Förvisso klagar hon men det är lama försök som faller platt till marken. Som åskådare ger man inte två cent för att veta vad som komma skall utan man hoppas att de båda snabbt ska försvinna ur vår åsyn så något givande kan väcka vårt intresse.
De Niro och Minnelli rockar loss |
Den här filmen omnämns som något av en musikal vilket överstiger mitt förstånd. I min värld så är musikalvärlden en värld där sång och dans är helt sammanvävt med det övriga livet. Att någon brister ut i sång är inget som resulterar i höjda ögonbryn, tvärtom; i musikaler uttrycker man sina känslor just genom sång och dans. I
New York, New York uttrycks ingenting i sång och dans, de blir bara en sorts parentes genom filmen, ett kort avbrott från dramat vilket endast resulterar i att speltiden känns om möjligt
ännu längre. Nej, både historiemässigt och filmmässigt så är denna film en besvikelse. Det som räddar det hela från underkänt är ett vackert scenarbete och underhållande musik.
Notera att filmen kommer i två versioner; en som landar på strax över 130 minuter och en version på dryga 156 minuter. Den förlängda versionen tillför egentligen särskilt mycket till filmen utan vad den gör är att mer bygga vidare (istället för bygga ut) på främst Johnny och dennes attityd till omvärlden. I och med likheterna mellan filmerna gäller filmbetyget således också för de två.
BildNär man ser texten "4:3" i samband med en film på dvd blir man mer eller mindre håglös och just denna textsträng stod att läsa på specarna för den här filmen på nätet. Dock blev jag lite mer lugnad jag fick dvd:n i min hand och såg att det "bara" var en icke-anamorfisk överföring. Bilden är bra, vilket gör det ännu mer synd att bilden inte är anamorfisk för filmen skulle ha behövt en aningens mer upplösning. Just nu så upplevs hela bilden som lite luddig och detaljlös, det är inte riktigt den skärpa man har blivit bortskämd med med andra restaurerade releaser. Missförstå mig inte,
New York, New York är väldigt välrestaurerad men man undrar om det inte kunde ha blivit lite bättre ändå. Annars är det kornigheten man skulle kunna anmärka på, ständigt närvarande men i varierande form; ibland mycket och påtagligt, ibland lite mindre och det är oftast den mindre mängden som förekommer genom filmen. Färgerna, som ofta används i bjärta kontraster och i rikliga mängder, visar ingen tendens att blöda utan upplevs som stabila och harmoniska. Den genomsnittliga bitraten ligger på, approximativt, 4,5 Mbit/s.
LjudÄven om det nu inte blev en anamorfisk överföring så har man set till att mixa om det gamla ljudspåret till ett modernt 5.1-spår (till puristernas besvikelse finns inget originalspår kvar). Det är ett förhållandevis välmixat spår även om det blir väldigt tydligt när man går från film musik till musik i filmen. Musiken som spelas av skådespelarna låter lite ihåligt, ett bortfall av mellanregistret gör att det upplevs som lite skört och saknar en rejäl "kropp". Trots detta är det ett "lagom" ljudspår för en musikfilm, när man väl drar igång spelas det musik i alla kanaler och med ett visst driv i de snabbare passagerna. Vad jag kunde höra så dök det inte upp något väsande eller annan form av distorsion i ljudet utan filmen igenom så låter det förhållandevis bra för film av den här åldern. Bitraten för det engelska 5.1-spåret ligger på 448 kbit/s.
ExtramaterialÄven om filmen inte var en succé har man sett till att ge den en rejäl extramaterialavdelning i alla fall. Fördelade på två skivor får vi följande:
På samma skiva som filmen ligger ett
kommentarspår med filmens regissör, Martin Scorsese, och kritikern Carrie Rickey. Det är Scorsese som står för huvuddelen av kommentarerna genom filmen, även om Rickey flikar in till och från. När det väl pratas så är det förhållandevis intressant men problemet är att det blir tyst ofta genom filmens gång och då är det verkligen svårt att upprätthålla intresset. Tur då att man sett till att lägga in kommentarspåret som undertexter också, ett mycket berömvärt tilltag.
Skiva två inleds med fyra stycken
featuretter;
The New York Stories Part 1 (25:30) och
Part 2 (26:57),
Liza On New York, New York (21:14) samt Martin Scorsese's Introduction To New York, New York (5:35). De två första, Part 1 & 2, är egentligen en enda 50 minuter lång "bakom kulisserna" som är uppdelad på två delar och kallas featurette. Sista inslaget återfinns också på skiva ett, varför det har lagts här är lite konstigt.
Ett segment som inte brukar vara så stort på dvd-utgåvor, och som här är förvånansvärt stort, är
bortklippta scener och alternativa tagningar (40:28). I och med att Scorsese lät sina skådespelare improvisera en hel del genom filmen ansamlades en hel del material som inte användes i den slutgiltiga filmen. Mycket av det materialet finns här att bläddra sig genom.
För den med fjärrkontrollen i högsta hugg finns ett antal
fotogallerier;
Research & Design,
On the set,
International Lobby Cards,
Liza Minelli Magazine Covers och
Promotional Materials.
Apropå galleritemat så kan man även få titta igenom
bildmanus från filmen. Trettio stycken bilder fördelade på tre olika segment (
Opening,
New York, New York samt
Additional Storyboards).
Slutligen i extramaterialet står två stycken
trailers att finna. Dels en teaser (02:00) och dels en biotrailer (03:17).
SammanfattningNog för att filmen ligger bakom en av de mest kända sångerna inom film- och underhållningsindustrin (och titeln på denna kan ni gott få fundera lite på) men det här är ingen särskilt bra film. Nog för att dvd-utgåvan som sådan är mer än man kan begär men de två timmarna och lite till som är filmens speltid kan ni spendera på ett bättre sätt, genom att till exempel titta på någon av Scorseses mer lyckade filmer...
Populära filmer
