Med högre budget, större ambitioner men självklart fortfarande Clintan i bagaget satte Sergio Leone igång arbetet med andra delen i sin westerntrilogi. Resultatet räknas allmänt som en en av de bästa filmerna i sin genre någonsin och har i skrivande stund det viktade betyget 8.0/10 på
IMDb. Nu har även vi i Sverige äntligen begåvats med den dubbeldisc-utgåva som tidigare kommit ut i Storbritannien. Gör den filmen rättvisa?
For a Few Dollars More har inte tidigare recenserats på dvdforum.nu, men det har första filmen,
För en handfull dollar, liksom den tredje,
Den gode, den onde, den fule.
FilmenTraditionellt i den kommersiella amerikanska filmvärlden var länge hjälten en man som inte kunde bli smutsig, sköt snabbare än alla andra och hade högre moral än konkurrerande sheriffer sammanlagt. Ställt mot verkligheten lämnar det förstås en del övrigt att önska, vilket också Leone visste. Publiken måste ha förväntat sig action och blivit milt förvånade men positivt överraskade av Eastwoods gestaltning av en antihjälte, en nästintill skrupelfri bandit vars primära mål varje dag är att tjäna pengar, gärna genom att döda efterlysta.
Att del ett i trilogin i princip var en direkt kopia av Akira Kurosawas
Yojimbo är däremot inte direkt någon hemlighet. Det var bara Leones andra film där han fick hålla i spakarna själv, och det gör det intressant att se den här filmen – som alltså är hans tredje - särskilt som han inte bara utvecklar en egen stil utan även i min mening gör något minst lika bra som
Yojimbo.
Vi får mängder av närbilder, vi får miljöer som det har lagts tid på att få så äkta som möjligt, vi får ett långsamt tempo med mycket mer spänning och många fler konflikter i luften än action, och vi får framför allt se något som för det mesta känns fullständigt realistiskt. Okej att nästan varje karaktär skjuter med millimeterprecision, det köper jag; det är ett billigt pris att betala för att slippa all sorts bullet-dodging och för att få se lite skäggstubb istället för hjältar som ser ut som babyarslen på hakan.
For a Few Dollars More har egentligen två historier. Den ena kretsar kring nuet, där en ärkeskurk som troligen har rätt många mord på sitt samvete blir fritagen av sitt gäng. Indio, som han heter, får självklart en rejäl belöning på skalpen, och därmed har både Clint och överste Mortimer, spelad av Lee Van Cleef, incentiv för att sätta efter honom. Den andra historien är mer diffus, något har hänt för länge sedan som spökar i Indios hjärna, men vad exakt och varför är det relevant för filmen?
Lustigt nog har även Klaus Kinski, en av historiens bästa skådespelare - åtminstone när det gällde att illustrera galningar - en mindre roll som en puckelrygg i Indios gäng. Han spelar inte någon större roll, men han spelar intensivt och det formligen flammar bakom ögonen på honom när hans karaktär blir sur. Filmen blev hans språngbräda till en bra karriär med
Aguirre, Der Zorn Gottes som kanske högsta punkt. Men det är en bisak.
Lika bra som filmen är också musiken av Ennio Morricone. Särskilt framträdande är Indios tema, och när det temat klimaxerar är det en ren njutning att sitta och lyssna. Även titellåten, som vi får höra ett väldigt stort antal gånger utan att tröttna, är en klassiker och mycket sporrande.
Det är dock omöjligt att sätta full pott, känner jag. Framför allt är tredje delen betydligt mer levande, och det händer mer utan att Leone egentligen snabbar upp tempot mer än för att kunna driva filmen. Less is more fungerar ofta som valspråk, men jag hade gärna fått veta lite mer om Indio, särskilt då om hans förflutna. Detsamma gäller Mortimer, vars rollfigur vi nästan inte får veta något alls om. Det gäller förstås även för Eastwood - mannen utan namn, vilket för övrigt är en korkad benämning eftersom den inte stämmer - men i hans fall förväntar vi oss nästan det lite. Varifrån han kommer och hur hans levnadshistoria nedtecknats har ingen större betydelse, han är på plats för att skjuta skarpt och leverera häftiga one-liners. Det märks tyvärr att det är något litet som saknas för att nå ända fram. Men
For a Few Dollars More är fortfarande en pärla och underbar att se. Flera gånger om.
BildHärligheten presenteras i anamorfisk 2.35:1, vilket den också spelades in i. Restaureringsjobbet är mycket väl genomfört, och bilden är faktiskt fin intill minsta krackelering. Den visar mönster, streck och liknande på ett bra sätt, och är samtidigt i det närmaste befriad från repor och skräp, liksom konturförbättring, som åtminstone jag inte kan se någon. Svärtan går inte heller att anmärka på, men övriga färgskalan känns ofta lite blek, särskilt scener mitt på dagen. Det vore trevligt med kulör men det är rätt matt istället. Intressant nog är västern några gånger för övrigt förvånansvärt odammig för att vara västern - åtminstone att döma av bilder som inte visa smuts på någon sida linsen. Miss av Leone? I slutänden går det dock inte att komma ifrån att det här är en 40 år gammal rulle, och en nyare film med hög budget hade kunnat ta ut svängarna mycket bättre i fråga om färghantering. Å andra sidan kan skärpan definitivt konkurrera med nyare produktioner.
LjudDTS- och DD 5.1-spåren som vi bjuds på låter båda förvisso mycket bra, men varför, varför, VARFÖR får vi inte med originalmonospåret? Det hade knappast tagit mycket plats och det gör oss aficionados så mycket gladare.
Nåja, 5.1 är vad vi får och det låter också bra - när det väl låter. Jobbet med att ta isär monospåret kan inte ha varit vare sig enkelt eller roligt, men tekniskt sett ha de lyckats bra. Ibland, när det talas tydligt, märks det på riktningen i talet att det inte funnits multipla kanalseparationer att jobba efter, och varken tal eller visslingar låter egentligen helt rent. Särskilt visslingarna i Ennio Morricones
fantastiska musik får ofta en viss underklang, och om den beror på ljudets ålder eller visslaren lär vi aldrig få veta.
Synken är förstås direkt usel, men det kan inte vare sig dagens eller dåtidens ljudtekniker lastas för eftersom allt ljud lades på efteråt och alla skådespelare - som var från flera olika länder - talade på sina respektive språk under inspelningarna (utom Gian Maria Volonté som tvingades lära sig sina engelska repliker fonetiskt utan att förstå dem utan tolk).
Ljudet rör sig runt i systemet ganska väl och för det mesta utan några framträdande hack eller hopp, men medan det går runt-runt-runt glömmer det bort att gå ned. Basen används alldeles för sporadiskt, och det är synd, för när den väl sätter igång brummar den på som den ska. Ta en scen som den med kraftig orgelmusik ganska tidigt i filmen, var är basen då? Det är bara ett exempel på ett ypperligt tillfälle att sätta igång något större som går till spillo. Något annat som glömts bort då och då är volymen i surroundhögtalarna. Ljud som är unika (eller åtminstone någorlunda monopoliserade) försvinner ofta i mängden eftersom de är lagda i bakre högra surrounden där de dränks. Det är rent ut sagt klantigt.
ExtramaterialFörst ut i raddan av det faktiskt oväntat bra extramaterialet är ett av världshistoriens bästa
kommentarspår. Medges, jag har inte hört alla, men det här spelar definitivt i samma division som de bästa Criterion-kommentarerna. Mannen som snackar heter Sir Christopher Frayling, han har skrivit en biografi över Leone och har uppenbarligen fullständig kontroll över ämnet. Han artikulerar väl, men kommentarspåret är liksom allt extramaterial textat på svenska (med korrekta översättningar av titlar Sir C refererar till!), och jag rekommenderar verkligen en genomlyssning. Under hela filmens gång berättar han om inspelningen, om personerna som gjorde filmen, om referenser till andra filmer och jämförelser med dem; han ger förklaringar och häver ur sig anekdoter. De enda gångerna han pausar är vid kritiska tillfällen i dialogen. Suveränt!.. och en aning ironiskt att den överlägset bästa delen av extramaterialet inte omnämns på omslaget.
Efter den rivstarten ligger det på skiva två till att börja med
dokumentärer, fyra till antalet, och jag är kanske färgad av att ha hört kommentarspåret först men de tillför egentligen inte så mycket utan är mest ett intressant komplement som gärna kan ses en gång men inte tål mer än så. Samtliga är visserligen intressanta, men de tangerar samma saker som Frayling är inne på. Sir Christopher är också mannen som pratar i den första dokumentären, som heter
A New Standard och är 19:24 lång. Det finns ingen röd tråd genom hans berättelser, även om det mesta kommer att handla om Leone. Lite kul är att han ett par gånger använder exakt samma formuleringar som i kommentarspåret, jag antar att han fått säga och skriva samma sak några gånger förr.
Back For More är knappt sju minuters klipp ur en intervju med Eastwood gjord för ett par år sedan. Den är kul som kuriosa men på gränsen till ryggdunk och tillför väldigt lite matnyttigt. Trea ut är
Tre Voci / Three Voices, där producenten Alberto Grimaldi, manusförfattaren Sergio Donati och röstskådespelaren Mickey Know intervjuas i 10:37, dock inte samtidigt. De pratar om sina respektive områden och om Van Cleef och Leone. Det kommer fram några nya saker, men inte mer än så. Sist ut är
Restoration Italien Style på 04:42, där ljudrestaureraren John Kirk bekräftar problemen med ljudet och slickar varenda arsle han når till med tungan. Sammantaget ger inte dokumentärerna något direkt evighetsvarande intryck, men de ger heller inga bestående men. Ett par pluttar på skalan, helt enkelt.
Några
borttagna scener med en speltid på fem minuter för båda versionerna av samma scen får vi också, liksom
naturfoton i 11:45 med bilder från samma platser 1965 och 2005 ackompanjerat av Morricone-musik. Lite småkul att se hur saker förändrats, men några minuter hade räckt. Filmens
trailers och
radiotrailers följer förstås med, liksom en otroligt tråkig
slideshow som stal två minuter av mitt liv. Att vi helt slipper trailers för andra filmer är trevligt och förtjänar att påpekas.
Fotnot: Den engelska versionen ska ha ett åttasidigt instick som jag hört skulle ha följt med filmen, men det finns uppenbarligen inte med här. Om det inte ska vara med alls eller om det saknades i recensionsexemplaret vet jag inte.
SammanfattningFor a Few Dollars More är en mycket bra film som här får den behandling den förtjänar. Utgåvan är lite bättre än jag förväntade mig, med bra bild, hyggligt ljud och ett suveränt kommentarspår som sticker ut bland extramaterialet. Dessutom är allt svensktextat och översättningenarna mycket bra. Jag tror att många kan hitta något som de gillar i Leones westernepos, det är inte en film för någon särskild smakriktning och definitivt inte någon arketypisk western. Inköp rekommenderas!
Populära filmer
