Nyligen vann regissören Blake Edwards en välförtjänt hedersoscar för sina insatser inom amerikansk film, och då främst inom komedigenren. Han hade aldrig vunnit en Oscar tidigare - vilket är vanligt för folk som ägnar sig åt komedier, något som aldrig har varit särskilt framgångsrikt vid Oscarsgalan - men har man gjort filmer som
Breakfast at Tiffany’s och
The Party, filmen jag nu ska tittare närmare på, så förtjänar man något för det. Lägg sedan till
Rosa Pantern-filmerna och
Days of Wine and Roses på meritlistan så känns Oscarstatyetten än mer given.
FilmenPeter Sellers spelar den indiske skådespelaren Hrundi V. Bakshi, som, snällt sagt, inte är särskilt bra. Varken på att agera eller på att överhuvudtaget uppträda normalt, då han har en förmåga att alltid hamna i de mest underliga situationerna. Vi träffar honom mitt under inspelningen av en dyr film, där allt går ganska knackigt just på grund av Bakshi, och när han råka spränga ett fort, som ska vara med i filmen, medan han knyter skon så får regissören nog och lovar att se till att Bakshi aldrig mer ska få ett jobb inom filmbranschen. Snart kontaktar han också en filmbolagsdirektör för att svartlista Bakshi, men på grund av ett litet missförstånd hamnar han inte där, utan istället på A-listan och blir dessutom inbjuden på en mycket exklusiv fest hos direktören.
Det som jag beskrivit ovan motsvarar cirka tio minuter av filmen och de återstående åttio går inte ut på något mer än att Sellers glider runt i direktörens dyra hem och långsamt, men säkert, vänder uppochner på det. Tunt? Ja. Roligt? UTAN TVEKAN!
Jag älskade Blake Ewards
Breakfast at Tiffany’s som var så otroligt söt och charmig (även om vissa skulle kalla det något annat) så att jag inte kunde motstå den. Samma sak känner jag för den här filmen, även om den inte är charmig på exakt samma sätt som
Breakfast...; här handlar det inte om sockersöt kärlekshistoria (även om det finns lite av det också) utan om att en av filmhistoriens roligaste personer får tillfälle att bjuda på en makalös enmansshow under nittio underbara minuter.
Oh, vilket party ÄR Peter Sellers (även om han får hjälp av ett par andra färgstarka karaktärer) och hade det varit någon annan hade det här antagligen blivit tråkigare än att stå ensam i ett hörn under en grillfest, men Sellers är en av få som klarar av att bära upp en sådan här film som långa stunder är helt utan dialog och där huvudpersonen ensam råkar ut för både det ena och det andra.
Det är ingen hemlighet att Blake Edwards hämtat mycket inspiration från pionjärerna inom den här typen av komedi, där dialogen ofta är sekundär, där humorn mer bygger på gester och kroppsspråk och där den klumpige (men ofta artige) huvudpersonen hela tiden råkar illa ut, trots att han menar väl. Ett senare exempel är Rowan Atkinsons
Mr.Bean, som påminner mycket om Baksi i
Oh, vilket party, men ska vi prata ovan nämnda pionjärer så tänker jag främst på Jacques Tati (
M.Hulot’s Holiday), Charlie Chaplin och faktiskt även delvis Bröderna Marx (Harpo alltså, som kanske är den allra roligaste av dessa herrar). Just
M.Hulots Holiday och liknande Tati-filmer är enormt lika
The Party, inte bara genom huvudpersonerna Hulot och Bakshi (lika artiga och otursförföljda och till och med i nästan samma bil), utan också genom hur de båda kommer till en vacker och idyllisk plats, bara för att bit för bit skapa total kaos där. Allt nästan helt utan dialog. Dessutom har Edwards även hämtat mycket inspiration av stumfilmen (på tal om lite dialog) och faktum var att han från början ville göra
Oh, vilket party som en stumfilm, men senare övergav den idén.
Just det korta manuset och den lilla mängd dialog är en mycket intressant sak med
Oh, vilket Party, då manuset bara var ungefär hälften så långt som ett “normalt” filmmanus och faktum är att Blake Edwards lät Sellers och de andra skådisarna improvisera fram det mesta av humorn. Något som det snackas mer om i extramaterialet. Samtidigt kan man dock även ana en viss medveten satir mot drömfabrikens centrum, då den lille och okände Bakshi, tillsammans med en lika okänd aktris, Miss Monet, som han träffar på partyt, ofta agerar på ett annorlunda sätt som man inte förväntas göra i de här kretsarna, och får de politiskt korrekta Hollywood-överhuvudena att sätta whiskeyn i halsen. Det märks också att Bakshi och Miss Monet inte är beredda att följa “lagarna” inom drömfabriken och att de vägrar att uppföra sig som man ska utan snarare väljer att vara sig själva, vilket snart leder till konflikter mellan dem och de högt uppsatta producenterna. Allt blir ännu tydligare när Edwards låter Bakshi och Miss Monet byta kläder under kvällen (på grund av ytterligare ett litet missöde av Bakshi), från kostym och klänning till jeans och pyjamas, vilket gör att kontrasten mellan dem och de kostymklädda fina folket bara ökar. Upplösningens kaos är också en liknande ironi av ett förtvivlat Hollywood som långsamt faller i spillror.
Med allt detta i bakhuvudet kan det inte bli något annat än ett högt betyg till
Oh, vilket party, som faktiskt inte blir tråkig trots dess annorlunda utförande, samtidigt som det är en fin hyllning till genrens storheter och dessutom en riktigt tänkvärd historia mellan varven. Rekommenderas!
BildGanska skiftande kvalité är vad vi bjuds på här, då bilden ibland är riktigt fin, med en klar, ren look och med bra färger samtidigt som både skärpa och detaljrikedom också håller klass. Tyvärr tappar den dock alltför ofta och blir då väldigt urblekt och “gammal”. Lägg till mycket gryn så kan det inte blir några jättebetyg, trots att kvalitén mellan varven är en höjdare.
LjudHär är det engelskt 5.1 som gäller (inget mono) och det låter bra, om än lite platt, som ofta är fallet med gamla filmer. Surrounden används givetvis också mycket sparsamt, liksom subben. Dialogen är dock tydlig och en annan positiv sak är att fronthögtalarna ofta är aktiva på ett skönt sätt, vilket bidrar till en skön ljudbild trots surrounden och subbens frånvaro.
ExtramaterialVi bjuds på en hel andra skiva med extramaterial, vilken innehåller en del godbitar, men inte något riktigt tungt som ger de riktigt höga betygen.
Först ur är en cirka 25 minuter lång
dokumentär om filmens bakgrund, inspirationskällor och även lite om Sellers och Edwards förhållande. Mycket bra och informativ, om än lite kort. Sedan har vi en strax över 15 minuter lång
dokumentär om en speciell kamerateknik som utvecklades under inspelningen och även det är mycket intressant, även för mig som normalt sätt inte är så intresserad av tekniska prylar.
Sedan följer ett par korta
intervjuer med Blake Edwards och filmens producenter, vardera på runt fem minuter, som också är intressanta, men återigen aningen korta. Aningen korta (och tveksamt klippta) är även de nio
intervjuerna med Peter Sellers, vardera på ett par minuter, där han får en del kul sagt, men tyvärr känns det alltså återigen som om längre speltid hade gjort mycket för helheten. Sedan finns det lite standardgrejer, som ett par roliga
reklamfilmer,
trailern och två
fotogallerier.
Totalt sett en mycket intressant och informativ extrasektion, men den är samtidigt lite kort. En lång dokumentär eller ett kommentarspår hade nog gjort susen. Nu blir det en sjua för dokumentärerna och intervjuerna. Svensk text är givetvis också ett plus.
SummeringEn riktig klassiker som måste stå i komediälskarens hylla. Utgåvan är riktigt trevlig och slår den gamla amerikadiscen på fingrarna.
Populära filmer
