Persona

Hitta bästa pris på:

Persona (DVD) från 159.00

Att Ingmar Bergmans filmer skulle vara konstant likställigt med mörker, ångest och långa tystnader, det vet du, kära läsare, inte är sant. Hans palett är betydligt mer nyansrik än så, även om det ovan beskrivna visst det är en färg han målat med, och framgångsrikt så. Ändå stöter man ständigt på suckar och himlande ögon när man talar med sin omgivning att man funderar på att se en film av vår store regissör. Oftast är detta lätt att förbise, då mångas bekantskap med hr Bergman inskränker sig till Fanny & Alexander eller scenen där Max von Sydow spelar schack med döden i Sjunde Inseglet, men det är likväl lika tråkigt som när folk anklagar Staffan Westerberg för att ha förstört deras barndom bara för att alla andra säger så eller att någon putslustig kvasikändis gjort en stå-upp-vits om det som visats i TV. Ingmar Bergman är inte Gud, men man bör ha läst religion innan man blir ateist.

Filmen
Det här är berättelsen om Elisabeth Vogler (Ullman). Hon är en berömd skådespelerska som en dag, mitt under en föreställning, tystnar och går av scenen. Nästa morgon dyker hon inte upp till repetitionen och hennes hushållerska låter hälsa att fru Vogler är sängliggande. Till synes helt frisk, men hon har slutat tala. Hon har gått in i tystnad. När vi kommer in i berättelsen har precis syster Alma (Andersson) fått uppdraget att ta hand om Vogler som nu lagts in på sjukhus för att söka hjälp hos medicinen att få henne tillbaka. Alma förefaller vara ensamstående och är till en början rädd för att hennes ungdom och brist på erfarenhet skall försvåra jobbet men när doktorn (Krook) föreslår att de båda kvinnorna skall tillbringa sommaren i doktorns sommarhus ute på en ö tar Alma nya tag och de åker ut.

Nu inleds ett förhållande mellan de båda kvinnorna på ett mänskligt mentalt plan som är fascinerande att skåda. Trots att det bara är Alma som pratar förs en dialog mellan dem som är på många sätt både nyanserad och innehållsrik. Även djupbottnad. Här blir också filmen suggestiv och mörk, spelet mellan huvudpersonerna tätnar och snart suddas gränserna ut mellan vardag och helg, mellan dag och natt, mellan dröm och verklighet. Personligheterna förändras hos dem båda, det är inte självklart längre att syster Alma är den nätta professionella sköterskan eller att Elisabeth Vogler är den världsvana, kyliga damen. Precis som i vilket vänskapsförhållande som helst. Skillnaden här är att det är bara den ena parten som driver förändringen framåt. Döljer Vogler något? Vem är det egentligen som observerar vem? Och vad händer när det går för långt? Klarar Alma att se sig själv i Elisabeth eller kommer hon att tappa sin identitet? Och finns då plats för någon av dem?

Persona fascinerar. Spelet mellan Bibi Andersson och Liv Ullman är absolut toppklass och även om den senare inte har några repliker säger hon ibland mer utan dem. Balansen mellan fantasi och verklighet är knivskarp, kanske är det myckna regnandet på ön orsaken till det, kanske är det Almas oerfarenhet eller hennes osäkerhet. Klart är i alla fall att det bara är en av dem som går mentalt hel ur detta. Frågan är i vilken skepnad.

Jag vill inte avslöja för mycket ur filmen men det vore intressant att veta hur mycket denna film inspirerat grabbar som David Lynch och David Fincher…

Bild
Det här är en svartvit film som är lika gammal som undertecknad. Bilden är grovt städad får man känslan av, men den är inte restaurerad ruta för ruta direkt. Grynigheten finns kvar, säkert ett medvetet val. Här är många mörka partier även bildmässigt och det svarta är verkligen djupt svart, men är hänsyn taget till mellantonerna? De tar stryk i och med att gråbalansen från det mörkaste till det ljusaste inte verkar helt linjärt. Dessutom finns en tendens till rödstick i en del gråtoner.

Under den här rubriken kan man dock inte undvika att nämna Sven Nykvists foto som står ut som den konstart det är. Fullkomligt strålande! Vilket ljus, vilka vinklar! I perfekt symbios med Ulla Ryghes klippning.

Ljud
Mono, självklart, och ett ganska brusigt sådant med hårda, knastriga ”s”. Detaljrikt dock, dialogen är klar och tydlig och man missar inget. Ljudeffekter kryllar det inte av…

Extramaterial
En introduktion (7:17) inför filmen av Ingmar Berman själv är informativ och jättenyttig, speciellt för den delen av publiken som inte är helt påläst på hans verk. Mer extramaterial än så blir det inte. Tyvärr.

Sammanfattning
När Alma öppnar sig för Elisabeth med den fantasieggande berättelsen om ett äventyr på stranden tidigare i sitt unga liv var min första tanke att hela upplägget var ett resultat av gubbsjuka i kulturell förklädnad. Jag gjorde till och med en notering om det. Jag ber om ursäkt och backar. Scenen är essentiell för hela filmen, det förstår jag nu. Det här är genomtänkt och kittlande för sinnet, bilden är gammal och ljudet likaså, men moderna regissörer har definitivt tagit upp den här tråden och fört den vidare. Och snälla, ge Bergman en chans med öppet sinne nästa gång.

..:ANNONS