Hackers

Hitta bästa pris på:

Hackers (DVD) från 49.00

Hackers är inte någon bra film. Den är inte det. Den är faktiskt riktigt usel. Det finns bra filmer och det finns dåliga filmer. Den här tillhör den senare kategorin. Tautologin frodas i mina ord, men jag känner att sanningen måste fram ...

Så, jag undrar om jag har lockat hit några läsare från ettan nu, eller om alla har blivit bortskrämda? Er som har tittat in vill jag välkomna till en sågning nästan i stil med min recension av Star Wars: The Phantom Menace. Fast kortare, och utan tvivel mindre kontroversiell. Jag är övertygad om att det finns människor därute som inte håller med mina åsikter om Hackers, och kanske till och med finner filmen bra; att döma av synpunkter som har postats på Internet Movie Database existerar faktiskt sådana personer. Men de är nog rätt få. För Hackers är en mycket dålig film. Tro mig.

Hackers är ett klumpigt, pinsamt och okunnigt försök att göra en häftig film om datornörden, en film som dels nördarna själva ska kunna tycka om och dels – fördomsfullt som tusan – ska få den övriga allmänheten att (ytterligare?) förfasas över hur datornördar ser ut, bär sig åt och fungerar. Filmen vimlar av klyschor och kombinerar alla tidigare filmers på temat dåliga försök att skildra datornördar till en löjlig och osannolik kompott med rutten story och amatörer till skådespelare. Nåja, Angelina Jolie är med och hon var bra redan när denna historia tyvärr förevigades på film. Jolie har vuxit rätt kraftigt sedan dess, såväl i mognad som i skådespelarskicklighet, men vill man se henne i en tidig roll – där den omistliga attityden vi är vana vid från senare filmer som den underbara Girl, Interrupted faktiskt anas – kan man kanske försöka få tag på Hackers på något sätt. Fast man ska definitivt inte köpa den. Det vore att kasta sina pengar direkt ner i Marianergraven.

Filmen Hackers handlar i grund och botten om klåfingriga hackare som tar sig in i olika datorsystem och där finner mer än de kan klara av. Givetvis figurerar termer som virus och trojanska hästar flitigt i dialogen och självfallet finns en komplott med i spelet, liksom ett mäktigt, högteknologiskt företag med korrupta chefer. Joey (Jesse Bradford), bryter sig en dag in i ett datorsystem som han inte skulle ha rört. Han inser snart att han och hans hackargäng – bestående av bland annat Angelina Jolie som Kate Libby, alias Acid Burn – håller på att gå i en noga uttänkt fälla som kan få förkrossande följder för dem själva och orsaka en omfattande ekologisk katastrof, om den slår igen. Nu måste de uppbåda alla sina programmeringstalanger för att lyckas ta sig ur knipan och sätta fast skurkarna. Låter det som en originell historia? Inte direkt.

Hollywood har i alla tider sedan datornörden uppfanns som begrepp under det glada 80-talet försökt beskriva honom i olika filmer på ett mycket klyschigt och felaktigt sätt. I Hackers kommer denna tolkning givetvis till uttryck så det stänker om det. Av någon anledning har Hollywood, för att inte tala om svenska "seriösa" tv-program som Aktuellt och Rapport, fått för sig att en datornörd tycker att det är hippt och coolt att vara nörd och dessutom vill se så lite som möjligt av det han gör. Hur kan man annars förklara att bilden av en kille i svarta solglasögon sittande framför en bildskärm i ett mörkt rum, utan några lampor tända, är den förhärskande bilden av en datornörd? Så också i Hackers, givetvis. Varför det? Varför skulle en person vilja vara i stort sett blind där han sitter och programmerar? Vilket syfte tjänar det?

Vidare tycker Hollywood mycket om blippande, ljudande, klickande och ringande saker som händer på en bildskärm; ofta finns även en kvinnlig röst med i spelet, som tycks komma från datorn och hela tiden berättar för tittaren vad som händer, utifall han inte skulle förstå det av de övertydliga och helt felaktiga symbolerna på skärmen. "Uploading virus ..." är en känd replik från en sådan röst från en känd, och mycket dålig film. Givetvis kompletteras denna replik i den filmen av att det står samma sak på skärmen samtidigt som en statusmätare klickar och låter för att visa hur långt det är kvar tills viruset har laddats upp. Så går det givetvis inte till i verkligheten. I Hackers slipper vi rösten, men filmen fullkomligt sprudlar av färger, matematiska formler, blinkande ljussken och konstiga symboler. Ofta får vi av någon extremt underlig anledning se en slags datorrepresentation av hur viruset eller den trojanska hästen färdas i cyberrymden och förstör allt som kommer i dess väg. Det verkar även som om karaktärerna ser detta i sina bildskärmar. Jaha? Så fungerar det, ju ... Eller, nej, kanske inte.

Karaktärerna är nästan alla amatörmässigt utmejslade och att en del av skådespelarna skulle spela över är bara förnamnet. Ett antal FBI-agenter medverkar i filmen. Dessa känns igen på den mycket synliga vita sladden som går från öronsnäckan i precis varenda agents öra ner under skjortkragen. Man har alltså inte svarta sladdar, som man får anta att agenter har på riktigt för att de ska synas så lite som möjligt, utan vita ledningar för att vi tittare ska förstå att detta, detta är tuffa FBI-agenter, minsann. Sannerligen karikatyrer av dem, menar jag.

En film kostar pengar att spela in, och förmodligen kostade denna relativt mycket med tanke på hur mycket ström som går åt till alla datorer, blinkande lampor och den ständiga musiken vi hör i bakgrunden, där den senare för övrigt ofta är synt, och i andra scener disco. För att samla ihop pengar till inspelningen av en film har man därför uppfunnit begreppet produktplacering. I denna film används det begreppet mycket flitigt – och mycket uppenbart. Filmen Hamilton har tidigare varit ett lågvattenmärke när det gäller uppenbara produktplaceringar, men Hackers har avsatt Hamilton från denna föga eftertraktade tron. I en scen kommer plötsligt en hand in i bild, från ingenstans och utan någon egentlig anledning, omslutande en Coca-Cola-burk. Handen vrids sakta så att märket på burken, som var lite gömt av några fingrar, står ut i all sin tveksamma prakt. Sedan klipper vi till en annan kamera. Pinsamt och utan omsvep.

Hackargänget knappar på sina datorer, utan att få någon feedback på sina skärmar. Där uppvisas olika bildspel som inte har något att göra med vilka tangenter hackarna trycker på. Hackarna läser kompilerad kod bestående av siffror, bokstäver och andra tecken utan något för människan uppenbart sammanhang, som om det vore vanlig text. Hackarna uppför sig inte som hackare gör i verkligheten.

Hackers är en film som spär på alla klyschor som finns om datornördar, och accentuerar dem in absurdum – samtidigt som storyn är obefintlig och skådespelarprestationer i stort sett inte alls förekommer.

Vill man se bra filmer på temat rekommenderar jag klassikern WarGames eller den tidvis spännande och hela tiden ytterst välspelade Sneakers.

Bild och ljud
Men bilden är faktiskt bra. Fin svärta, en färg som används flitigt i filmen, och klara, lysande färger. Bilden är anamorfisk och snygg att se på. Det finns ingen anledning att överdriva och påstå att den är i samma klass som till exempel den oerhört vackra bilden på Almost Famous – Untitled: The Extended Cut, men artefakter finns i princip inte i Hackers och presentationen är som helhet bra.

Även ljudet är bra, för att inte säga mycket bra. Det är i Dolby Digital 5.1, och detta gäller alla fem språk som finns med på skivan, vilket är ganska ovanligt. Surroundhögtalarna används flitigt och den oavbrutna musiken omger tittaren. Basen används inte så ofta, men ibland mullrar den till förtroendeingivande.

Extramaterial
Extramaterial finns det dock inget av, förutom en trailer. Å andra sidan är jag rätt ointresserad av biografier på de så kallade skådespelarna och ett kommentarspår skulle bara ha förlängt lidandet. Så betyget blir därmed inte helt dåligt; ibland är det en dygd att vara sparsmakad.

För övrigt anser jag att interaktiva menyer och scenval inte är extramaterial.

..:ANNONS

Tack till SF för recensionsexemplaret