Keoma - Uncut version (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

från 135.00

Franco Nero är hård. Det är bara något jag "vet", trots att jag inte sett en enda av den mannens filmer (inkluderat Django-filmerna). Det är egentligen bara utseendet och den air av tyst vördnad filmfantaster yttrar när hans namn nämns som gjort att han mejslats in i mitt sinne på detta sätt. När det var dags att recensera Keoma kom frågan; skulle hårdheten hålla för Nero?

Film
Efter lång tid ute i krig och med våldet som ständig ledsagare söker sig Keoma (Franco Nero) hemåt för att komma undan för ett tag. Mottagandet från fadern blir varmt men Keomas tre halvbröder ser inte med blida ögon på att han återvänt. Ända sen barnsben har han varit hatad för sitt ursprung och sitt "intrång" i familjen. Saker blir än mer komplicerade då det visar sig att bröderna har lierat sig med Caldwell (Donald O'Brien), en magnat som håller den lokala staden i ett järngrepp. Lag och ordning har sedan länge flytt och nu verkar det vara som om Keoma är den ende som kan sätta stopp för Caldwells framfart.

Western kan, i stort, delas in före och efter Blazing Saddles (Det Våras För Sheriffen, 1974), luften gick liksom ur genren i och med denna totala kölhalning. Det var först i och med Clint Eastwoods The Unforgiven (De Skoningslösa) som genren kom tillbaka i form. Dock var det inte alla som lät sig nedslås av detta faktum, westernfilmer fortsatte att dyka upp i en förhållandevis strid ström under 70-talet.

Personligen tog det ett bra tag innan jag började uppskatta westerngenren igen. Naturligtvis var det en underhållande genre för mig som liten men ganska snart var det i det löjeväckande skenet från Blazing Saddles man såg allt westernartat i. Men för som så många andra var det tack vare Sergio Leones insats som genren blev högintressant för mig igen. Å andra sidan är det en rätt tuff måttstock att mätas mot, dock inget som bekom Keoma alltför mycket.

Som film är Keoma ett friskt grepp på westerngenren. Inte bara för att protagonisten är en lite annorlunda figur (halvblod) utan också för att regissören Castellari bestämmer sig för att blanda in ett visst mått av mysticism i leken. Resultatet är i många fall väldigt lyckat, i och med betoningen på ödet och svårigheten att undfly dess grepp blir det en väldigt melankolisk stämning genom filmen. Dock kan det bli för mycket av det goda, vissa filmiska grepp skakar ut en ur filmupplevelsen och blir distraherande.

Apropå distraherande bör musiken, av Maurizio & Guido De Angelis, nämnas. Ett bra försök som inte gräver ner sig i Morricone-träsket utan försöker hitta sina vägar... Tills dess man beslutar sig för att slänga in en kvinnlig sångerska som tagit på tok för mycket inspiration från Jefferson Airplane. Därtill har man en manlig... sångare är synd att kalla det. Han pratar sig genom musikpassagerna och med en text som i klartext beskriver vad som händer i filmen blir det rent av parodiskt.

Skådespelarinsatserna är en blandad giv. Nero gör bra ifrån sig som den tyste, karge hjälten. Han är vederbörligt hård mot de hårda, komplett med tuffa kommentarer. Olga Karlatos (ja, ögonkvinnan från Zombie Flesheaters) är inte heller alltför tokig som kvinnan som Keoma räddar från en säker död, dock är kvinnorollerna inte alltför väl utsmyckade i filmen och det blir gärna lite stereotypt (stå i ett hörn och skrik). Bovarna är riktigt nedriga och gör ett dugligt jobb i att göra livet surt för Keoma.

Bild
Njuta Films har fått tag på en förvånansvärt bra kopia av Keoma. Visst, det finns lite repor och någon liten skada på originalet, men i mångt och mycket är det en bra presentation. Kornigheten är påtaglig men för en sådan här film tycker jag att det känns helt rätt. Färgerna är väldigt dämpade och går i ett nästintill sepiatonat sken, varje scen går i brunt och mjukt gult. Man anar en viss ålder på ursprungsmaterialet men inte heller det är något som stör i presentationen. Detaljnivån håller dugligt även om bilden upplevs som något luddig och otydlig filmen igenom. Svärtan är också den duglig men inte mer än så. Det blir gärna lite grafitgrått emellanåt. Genomsnittlig bitrate på 6.28 Mbit/s.

Ljud
Texten på baksidan säger att ljudet är surround men ganska snabbt står det klart att man duplicerat monospåret till två kanaler. Som sådant är ljudet rätt ihåligt och "skört", det finns inget nedre register att prata om. Däremot upplever jag som om man gjort en gott jobb med att restaurera ljudet, det är fritt från brus, knaster och hopp. Tydligheten är bra genom filmen, röster hörs klart och tydligt hela tiden. Med tanke på filmens ålder och härstamning är ljudet godtagbart även om den "bara" får en 4:a i betyg. Bitraten för ljudspåret ligger på 192 kb/s.

Extramaterial
Njuta Films har lyckats samla på sig en en liten mängd extramaterial för Keoma, vilket är klart glädjande att se för en så pass obskyr titel.

Största biten är en intervju (24:06) med Enzo Castellari, regissören till Keoma. Castellari är tillbakalutad men också pratsam vilket leder till att det är faktafyllda minuter i det här klippet. Obs! Hela intervjun inleds med slutscenen från filmen vilket gör det rekommenderbart att hoppa över intervjun tills ni sett filmen.

På detta följer en trailer (03:36) för filmen. Inget särskilt här utan endast med längre klipp från filmen.

Två stycken filmografier, en för Castellari och en för Nero, finns för den faktaintresserade. Dock inget som inte står att finna på till exempel IMDb.

Ett kortare inslag är en slideshow (04:00) med stillbilder från filmen, mestadels så kallade lobbykort. Allt detta musiksatt med den hiskelige manlige "sångaren", huga!

Slutligen kan man få sig en glimt av andra releaser från filmbolaget, helt enkelt tre stycken trailers; Torso (03:30), The Nameless (02:25) och The New York Ripper (03:10).

Sammanfattning
Keoma är en klart sevärd western i en annars rätt uttjatad genre. Tack vare kreativt kameraarbete à la Peckinpah och annorlunda vinkel på berättandet upprätthålls tittarens intresse i stort sett hela vägen. Synd bara att det märks otroligt väl på slutet att manuset inte var klart vid filmandets början, det känns lite ihopplåstrat minst sagt.