Trots att jag sett mycket film under flera, flera år tog det lång tid innan jag kom i kontakt med den så kallade "franska nya vågen". Det kanske inte är särskilt konstigt egentligen – för som okunnig 15-åring är väl franska 60-talsfilmer inte det mest prioriterade – men efter ett par års växande filmintresse korsade tillslut Godard och de andra min väg genom filmhistorien.
Idag tillhör den franska nya vågen, tillsammans med amerikanskt 70-tal, mina absoluta favoriter av viktiga filmepoker och den film som imponerat mest på mig från den perioden är just Alain Resnais
Hiroshima Mon Amour. På fodralets baksida beskrivs den som
en av hörnstenarna i den nya vågen, vilket på många sätt stämmer, även om den dock inte (liksom Resnais filmer i övrigt) är särskilt typisk för den nya vågen.
Kort också, innan jag går in på själva filmen, för er som undrar vad denna franska nya våg var för något kan jag kortfattat berätta att det var en form av motreaktion som ägde rum i slutet av femtiotalet, då ett par unga filmkritiker hade fått nog av alla konstgjorda franska studiofilmer och bestämde sig för att göra saker och ting bättre själva. Resultatet blev just en hel våg av nya regissörer som gjorde realistiska filmer, filmade på plats och det utan den konstgjordhet och plastighet som så ofta hade präglat fransk film tidigare. Denna våg är en mycket viktig punkt i filmhistorien, inte minst för att den innebar något helt nytt, samt inspirerade flera andra filmmakare i andra länder att göra liknande experiment (ett exempel är Milos Forman och hans film
Loves of a Blonde, som är tydligt influerad av den nya vågen). Egentligen skulle jag kunna fortsätta att berätta om den nya vågen i all oändlighet, men eftersom detta är en recension ska jag sluta nu och istället sätta fokus på
Hiroshima Mon Amour - en av mina absoluta favoritfilmer.
FilmenHiroshima Mon Amour äger, inte helt oväntat, rum i Hiroshima, en tid efter bombkatastrofen. Livet har återgått till sin gilla gång, men det märks tydligt att såren från tragedin inte har läkt ännu (om de nu någonsin kommer att göra det). I ett rum på ett litet hotell (som ironiskt nog heter
New Hiroshima) finner vi två älskande personer i en säng. Den ena är en fransk kvinna och den andre en japansk man (de förblir anonyma i övrigt) som nyligen träffat varandra i Hiroshima. Hon är där för att spela in en film (en film om fred) och han är en japansk arkitekt.
För kvinnan var det hela från början menat som en kort affär, men mannen fattar snabbt tycke för henne och vill träffa henne igen. Hon försvinner från hotellet, men han hittar henne snart och de börjar snart att, nu mer ingående, samtala med varandra om sig själva och i takt med att mörkret långsamt kryper in över Hiroshima mörknar även samtalet, för att slutligen leda till något ingen av de båda älskarna hade förväntat sig.
Det är svårt att beskriva handlingen i
Hiroshima Mon Amour, eftersom filmen inte är uppbyggd på ett särskilt traditionellt dramaturgiskt sätt. Den innehåller väldigt få scener, mycket dialog, få karaktärer och förlitar sig mer på känslor och tankar än rent traditionella händelseförlopp, när den fogar samman storyn. Redan i inledningssekvensen blir detta uppenbart, då Resnais tar med oss på en hela femton minuter lång, dokumentär, sekvens med riktiga bilder från Hiroshima, och dess offer, efter bombkatastrofen. Detta kan låta aningen extremt, men Resnais är en erfaren dokumentärfilmare (kolla in hans
Night and Fog, också släppt av Criterion, om ni inte gjort det) så det fungerar utmärkt. Dessutom var
Hiroshima Mon Amour faktiskt en dokumentär från början, innan Resnais insåg att han hellre ville göra en fiktiv film om katastrofen.
Något som också bör uppmärksammas i inledningssekvensen är Resnais snygga klippning, mellan anonyma bilder på det älskande paret och de dokumentära bilderna på Hiroshima, komplett med en voiceover där kvinnan och mannen samtalar med varandra. Dock utan något konkret samband med de bilder som visas, utan hela den dokumentära delen är separat inklippt av Resnais. Detta leder oss in på en av filmens absolut största förtjänster – klippningen.
Hiroshima Mon Amour anses nämligen (och helt förståeligt) vara en av de mest inflytelserika, och bästa, filmerna med så kallad ”uppbruten kronologi” (det vill säga ett icke-kronologiskt händelseförlopp). Den har fått enormt mycket uppmärksamhet för sina mycket skickliga tillbakablickar, som har inspirerat otaliga filmskapare ända fram tills idag. Kritiker menar att hypen kring filmens uppbrutna kronologi är oförtjänt, eftersom främst
Citizen Kane redan, framgångsrikt, hade använt sig av tillbakablickar och ett icke-kronologiskt händelseförlopp. Det är visserligen sant (och det ska den ha cred för, även om jag anser att den är ganska tråkig idag), men vad
Hiroshima gör är att den tar den uppbrutna kronologin till en ny nivå, för här handlar det inte om traditionella tillbakablickar – där en karaktär drömmande tittar ut genom ett fönster, för att sedan börja tala, varpå det klipps till aktuell tid och plats – nej, i
Hiroshima gör Resnais betydligt mer än så. Det är svårt att förklara i detalj utan att spoila filmen, men jag kan säga så mycket som att Resnais exempelvis klipper in visuella fragment medan filmen fortsätter rakt framåt ljudmässigt, eller rentav bryter den raka linjen helt och slänger in tittaren på en helt annan plats, den här gången helt utan ljud. Det var detta jag främst syftade på när jag skrev att filmen mer förlitar sig på att länka samman scener genom känslor, än genom vanlig kronologi. Bilderna, klippen och inte minst ljudet (som är helt otroligt bra) bidrar till en mycket säregen filmupplevelse som berör starkt med sin fragmentariska berättarteknik och banade väg för filmer som exempelvis
Out of Sight och
Memento. För er som är tveksamma rekommenderar jag att ni tittar extra på scenen i tehuset; det är en fullkomligt enastående uppvisning i hur klippning och ljud framgångsrikt kan användas i filmskapande.
Det här är en mycket speciell film, som behärskar så mycket filmisk teknik att man häpnar. I nästan varenda scen finns det något helt unikt att lägga märke till och det är inte konstigt att filmen har en given plats i filmhistorien, för det förtjänar den verkligen. Jag har då sällan sett en så tight sammansatt historia, som dessutom var först med en hel del av sina metoder.
Dessutom är storyn också riktigt, riktigt bra, till skillnad från exempelvis ovan nämnda
Citizen Kane, som må vara helt otrolig rent tekniskt, men ärligt talat blev jag inte särskilt berörd av själva historien. I
Hiroshima är saken dock helt annorlunda; vad som börjar som en ganska oskyldig och vag kärleksaffär utvecklas snart till ett ångestladdat klimax av Bergmanska mått. Resnais arbetade, efter många turer fram och tillbaka, med manusförfattaren Marguerite Duras och vad de skapade är något helt i en klass för sig. Det är ingen lättsmält historia, men den är helt otroligt välberättad och absorberande. Dessutom är de två skådespelarna, som bär filmen helt själva, fullständigt underbara. Speciellt Emanuelle Riva står för en prestation som jag vill lyfta fram som en av de bättre någonsin. Titta bara på hur hon går från lättsamhet och sexighet till tårar och hjärtskärande ångest. Helt otroligt bra och att det var hennes första filmroll gör det bara ännu mer imponerande.
Första gången jag såg
Hiroshima tyckte jag att den var bra, men inte mer. Andra gången älskade jag den och tredje gången insåg jag hur makalös den är. Det är ingen lätt film, och det är inte alltför enkelt att omedelbart inse Resnais storhet, men ger man den tid kan man förvänta sig att få mycket tillbaka. Detta är ett helt enastående filmhantverk som står utmärkt på egna ben, men som vinner ännu mer på förståelse för dess kontext. Men med eller utan det så är detta sällan skådad filmisk perfektion rakt igenom.
Hiroshima Mon Amour är utan tvekan ett av de absolut främsta verken i filmhistorien.
BildDe dokumentära klippen är av förståeliga skäl av lite sämre kvalité än resten av filmen, men eftersom det enbart handlar om ett par minuter i inledningen spelar det inte särskilt stor roll. I övrigt är bilden av den höga nivå man förväntar sig av ett Criterion-släpp. Detaljer framkommer bra och med undantag av lite kornighet är looken väldigt fin och ren. Kontrasten är också klanderfri och både mörka och ljusa scener återges bra. Det enda negativa jag vill lyfta fram, utöver kornigheten, är att bilden kan bli lite "flammig" mellan varven. Lite irriterande, men som helhet är den ändå en åtta.
LjudLjudet är inte en särskilt upphetsande historia, men så snackar vi ju också om en film från 1959. Det är alltså ganska platt mono det handlar om, men eftersom dialog och musik hanteras bra ska jag inte vara alltför negativ. Däremot är ett ganska högt brusande ständigt närvarande, så därför blir det inte mer än fem pinnar här.
ExtramaterialPeter Cowie är mest känd för sina kommentarer till Criterions fina utgåvor av Ingmar Bergmans filmer, men Cowie kan betydligt mer än så och det visar han upp under
kommentarspåret som finns med. Det är, som alltid när filmhistoriker snackar, inte det mest livliga och skojiga kommentarspår man stött på, men det vägs med råge upp av all värdefull info som bjuds. Cowie är otroligt kunnig och har enormt mycket att säga om allt från den banbrytande klippningen till hur Resnais använder kamerarörelser, och dylikt, för att understryka sina karaktärers tillstånd.
Vidare så har Criterion grävt fram två gamla
intervjuer med Alain Resnais; ett kort, men intressant femminuterssamtal och en tio minuter lång radiointervju. Det är som sagt ganska begränsad tid, men Resnais får ändå mycket sagt under den knappa kvarten. Däremot är den cirka fem minuter långa intervjun med Emanuelle Riva (från Cannes, 1959) inte särskilt matnyttig, men tack och lov har Criterion spelat in en exklusiv intervju med henne, under år 2003 närmare bestämt, och där får hon 20 minuter på sig att i lugn och ro gå igenom gamla minnen och annat spännande.
Med finns också ett cirka åtta minuter långt
hopklipp av scener ur filmen, tillsammans med högläsning ur Marguerite Duras fantastiska manus. Kul att lyssna på, eftersom Duras manus inte är helt traditionellt sammansatt. Avslutningsvis finns det också en möjlighet att
se filmen med enbart musik och effekter, något som jag vanligtvis kan tycka är ganska överflödigt, men här är det trevligt att den möjligheten finns med, eftersom filmens ljudarbete är så pass skickligt.
Det var allt extramaterial på själva skivan, men i sann Criterionanda ligger det ett lagom tjockt
häfte i fodralet, där vi bland annat bjuds på den sedvanliga essän, men även annat givande, som porträtt av de två huvudrollerna, en biografi om filmens kompositör, samt en väldigt intressant diskussion om
Hiroshima med flera av nya vågen-pionjärerna (Godard, Rivette, mfl). Givetvis ett fint tillägg som gör att man får ytterligare synvinklar på Resnais och hans film.
SummeringAlla som har minsta lilla intresse av filmhistoria, eller vill se ett drama av världsklass, bör se till att lägga vantarna på ett exemplar av
Hiroshima Mon Amour. Det är vackert, poetiskt, medryckande, melankoliskt och mycket gripande. Kort sagt filmkonst när det är som allra, allra bäst.
Populära filmer
