Motörhead, Smashing Pumpkins, The Darkness, KISS, Cheap Trick, The Hives, David Bowie, The Donnas, Judas Priest, Queen, The Who, David Lee Roth. Det är ingen tvekan om att bara musiken i sig är ett tillräckligt skäl för att ge tummen upp till ”Air Guitar Nation”. Frågan är dock om du ska lägga dina pengar på filmen eller om det räcker att inhandla soundtracket?
FilmenFinska Uleåborg har sedan 1996 varit värd för världsmästerskapen i luftgitarr. År 2003 bestämmer sig USA för att för första gången försöka ro hem titeln (fast vi talar USA så stryk försöka). Uttagningar sker i New York på östkusten och Los Angeles på västkusten. Den senare uttagningen följs direkt av en final, som ger vinnaren en flygbiljett till Finland. Vidare från New York tar sig David Jung, vars scennamn är C-Diddy, och Dan Crane ,som kallar sig Björn Türoque. Vi får följa dessa två i en hård kamp mot motståndet, och kanske framförallt publiken, i Kalifornien tills en vinnare är utsedd. Äventyret på andra sidan Atlanten kan börja!
Innan ni börjar skrika
This is Spinal Tap så får ni gärna ta ett djupt andetag och lyssna istället. Det här är helt på riktigt och inte på något sätt en parodi på rockdokumentärer, som Rob Reiners mästerverk är. Betydligt fler paralleller går istället att dra till den nästan lika mästerliga
The King of Kong – A Fistful of Quarters. Liksom den dokumentären fokuseras hela tiden historien på två kombattanter. Skillnaden här är att det inte finns någon ”god” och ”ond”, utan det är helt upp till egen smak vem man håller på. Jag tycker att filmen är något vinklad till förlorarens fördel, men vi snackar inte
Rocky direkt, utan det kan även bero på mina personliga preferenser. Det är inte aktuellt att hålla på någon annan luftgitarrist än huvudparet, då man endast får se några glimtar av resterande uppträdanden. Detta är något som jag kan förstå i ett berättarperspektiv, men mitt sporthjärta håller inte alls med. Då filmen är så noggrann med att delge alla resultat så har jag svårt att tolerera att man inte får se mer än sekunder av världsrekordpresentationer från andra tävlande. Att filmen påverkar mig att bry mig så mycket om tävlingar i luftgitarr kanske beror mycket på mig som person (jag följer kanotslalomen på OS), men visst ska filmmakarna ha en eloge för att jag t.o.m. ilsknar till efter en orättvis turordning. Ur ren tävlingssynpunkt är det lite tråkigt att inga svenska deltagare tog sig till VM-final 2003 (Crane påstår att han har dubbelt medborgarskap, men han kan också syfta på sin scenfigur Björn). Han nämns inte i filmen, men det ska dock sägas att Henrik Andersson från bandet Hank syns som VM-domare. Alltid något blågult.
Björn Türoque & C-Diddy - och du var missnöjd med din svärson. |
Tyvärr är filmens nära släktskap med
The King of Kong inte endast av godo. I jakt på en så underhållande film som möjligt är det tydligt att regissören Alexandra Lipsitz inte räds att sätta verkligheten i andra rummet (precis det som
Kong fick kritik för). Lipsitz är en av personerna bakom den säsong av tv-serien
Project Greenlight som såg till att John Gulager fick göra höjdarfilmen
Feast, så jag förlåter henne mycket. Här har hon dock anlitat en skådespelare som spelar personen som fick idén att skicka en amerikan till Finland. Det tycker jag tyder på att den egentliga idén kom från personerna bakom kameran. Jag tror inte heller på att hon råkade rikta kameran rätt i ansiktet precis på den i publikhavet som just då skriker ”You suck!” åt C-Diddys framträdande i Los Angeles. Filmen fegar även på två viktiga områden, som den endast tangerar. Självklart går luftgitarrspel hand i hand med ett ganska stort alkoholintag, men endast vid ett tillfälle syns ett plastglas med öl i bild och endast en förlorare skyller på att han skulle ha druckit mer. Än värre är något som kanske hela filmen borde ha kretsat runt om man ville att publiken får med sig något mer än bara en insikt i luftgitarrcirkusen. På de inte alls tillräckliga 78 minuterna hoppar de raskt förbi familjen Jungs ogillande av sonens karriärval som skådespelare och komiker, istället för läkare eller jurist. Detta intressanta område, om amerikanska immigranters press på sina barn, hanteras betydligt bättre i bl.a. stavningsdokumentären
Spellbound.
Bild & ljudFotot från liveframträdandena är mycket proffsigt och ser ut som vilken konsertfilm som helst. Jag nämner detta nu för sen är allt en katastrof på detta område. Bitraten är på 6,77 Mbit/s och filmen presenteras i 1,78:1, till skillnad från originalets 1,37:1. Vi är många som har fruktat denna typ av pan & scan för widescreen-TV, men nu är den alltså här på allvar. Jag såg filmen i god tro att den var i originalformat, så det var inte helt uppenbart. När jag ser om filmen är det dock väldigt tydligt hur huvud och fötter är kapade där de absolut inte borde vara kapade. Det är inte heller direkt till bildens upprättelse att filmen i övrigt ser helt fruktansvärd ut. Det röda blöder vid flera tillfällen och kraftig korskolorering gör att bl.a. en landningsbana får de flesta möjliga och omöjliga färger. Även viss edge enhancement är närvarande och en svartvit scen har svaga lodräta streck genom hela bilden. Hudtonerna är i många fall på tok för brandgula och ofta ser det ut som man tittar på något som är filmat i högst 256 färger, då färgerna inte flyter in i varandra (posterization på fackspråk). Man har filmat vissa scener i naturligt mörker, vilket gör dem väldigt gryniga, och andra scener är till och från väldigt suddiga. Till råga på allt så ser det ut som att flera scener är filmade med alldeles för få bilder i sekunden, vilket gör dem extremt hackiga. En scen är så hackig att jag misstänker att den kan vara filmad med en digital stillbildskamera. Efter detta lexikon i videoartefakter och ännu värre ting är bottenbetyget givet. På ljudsidan orkar jag inte ens kommentera faktumet att amerikanerna har fått ett, enligt uppgift, fantastiskt 5.1-spår när vi får nöja oss med ett superplatt men klart stereospår. Förresten, lagerbytet ligger så att ett ord försvinner också. En sak är helt säker, det är inte rock’n’roll.
ExtramaterialIstället för region ettans 37 minuter bortklippta scener ger Noble Entertainment mig 37 minuter ilska. Den ilskan har även plats för ting som ett fult och otydligt scenval, samt en textning som helt i onödan ligger över mer än halva bilden i flera scener (det är dock nästan skönt att slippa se hädelsen till bild).
SammanfattningKöp soundtracket eller importera filmen med surroundljud och fullständig bild. Om du sitter på en 28-tummare widescreen (fullscreen ger dig en brevlåda som inte ens skulle vara där) med halvtrasiga högtalare och ett sjukligt intresse i luftgitarr kanske denna DVD kan vara köpvärd. Men se i så fall till att finna den i den billigaste reabacken så du kan lägga resten av pengen i hemmabiogrisen.
Populära filmer
