Dagens romantiska komedier hör nog till en av de sorters film jag minst gillar; allt känns så oinspirerat, trist och uttjatat; som om man bara filmar på utan någon som helst skaparglädje eller finess. Då kan det vara kul att gå tillbaka till den tid då romantiska komedier från Hollywood befann sig i sina glansdagar, inte minst tack vare exempelvis Marilyn Monroe och alla hennes filmer i genren. Dagens film är ingen Monroe-rulle, men väl en med många likheter; det handlar om
Frukost på Tiffanys, filmen som kom att bli den kanske allra högsta punkten någonsin i regissören Blake Edwards och, numera legendariska, Audrey Hepburns karriärer.
FilmenHepburn spelar New York-tjejen Holly Golightly, som lever ett mycket sorglöst liv där männen kommer och går på rad, mest för att betala hennes höga räkningar. Hon tycks aldrig ha funderat särskilt mycket över riktig kärlek eller sin livsstil utan fortsätter att charma män, i hopp om att en dag hitta en riktigt rik sådan, som hon kan gifta sig med och inkassera storkovan. En dag flyttar en man, Paul, in i lägenheten bredvid Hollys och det dröjer inte lång tid förrän de två blir goda vänner. Kanske mer än så dessutom, då Paul snart blir förälskad i den vackra och till synes bekymmerslösa Holly. Men det tar inte lång tid för honom att lära känna henne bättre och då också förstå vilken sorts liv hon lever - och det imponerar honom inte. Paul är helt enkelt inte samma sorts människa som Holly; han tror på kärleken och vägrar se henne gifta bort sig för något så världsligt som pengar. Holly har dock inte samma åsikt som Paul, vilket gör att de snart hamnar i en enda röra av konflikter och inte blir det lättare när Hollys förflutna börjar jaga ikapp henne och visar att hon kanske inte riktigt är den sorts kvinna hon utger sig för att vara.
Det här blev faktiskt mitt första möte med
Frukost på Tiffanys och det blev ett trevligt sådant; det här är en film precis i min smak, och klart bättre än det som nu spottas ut i genren. Filmen kom ju i kölvattnet efter Fox stora succéer med flera Monroe-filmer som
I hetaste Laget,
Flickan ovanpå, samt
Gentlemen Prefer Blondes och visst finns det många likheter mellan dem och
Frukost på Tiffanys. Faktum är dessutom att Monroe först var aktuell för huvudrollen i den här filmen, men inte gick att få på grund av hennes feta kontrakt med Fox (det här är ju en Paramount-film). Valet föll således på Audrey Hepburn och det kunde nog inte blivit mycket bättre än så, för trots att jag är ett stort fan av Monroe så tror jag nog ingen skulle kunnat spela den här rollen bättre än Hepburn. Hon har precis rätt utstrålning och hennes skådespeleri är utmärkt för rollen. Det här sägs ju vara hennes livs roll och det är mycket möjligt att detta stämmer, även om jag samtidigt vill höja tummen upp även för det hon presterade i Stanley Donens tighta
Charade. Men visst är Hepburn strålande här och återigen känns skillnaden gentemot senare års romantiska komedier mer än stor; dagens skådespelerskor har helt enkelt inte samma charm som Hepburn och Monroe (även om Ashley Judd lyckades bra i
Trogen tjur sökes - synd bara att manuset inte var lika lyckat). I alla fall inte de som synts i genren.
Övriga skådespelare är helt okej, även om de inte på något sätt utmärker sig på samma sätt som Hepburn. George Peppard, i den manliga huvudrollen, är dock ett bra val, då han känns "rätt" när han paras ihop med Hepburn. Mickey Rooney som den flummige grannen är dock inte lika strålande, men allt kan väl inte bli perfekt antar jag. Annars är det här Hepburns show och intressant i sammanhanget är att hon var mycket skeptisk till rollen från början och faktiskt tackade nej till de första erbjudandena. Efteråt fick hon dock nog med skäl att känna sig så nöjd som hon blev (bland annat en Oscarnominering) och det räcker med att se filmens fina inledningsscen, eller när hon sitter på fönsterkarmen och sjunger Oscarbelönade sången
Moon River, för att kunna skjuta iväg allt tvivel. Hepburn
är Golightly på samma sätt som exempelvis Anthony Perkins är Norman Bates.
Filmen i sig är en, numera kanske lite utsliten, historia om kärlek, vänskap och att finna sig själv. Allt det som vi nu kallar för klichéer finns med, men man måste ju ha i åtanke att den här filmen inte är ny utan faktiskt har mer än fyrtio år på nacken och med det i bakhuvudet är det bara att applådera Edwards, vars film fortfarande hör till gräddan av genren. Dessutom ÄR det en väldigt charmig och rolig film, som dessutom har något vettigt att säga på vägen, vilket bara gör den ännu bättre. Visst, ibland är manuset aningen sockersött, liksom slutet som kanske är lite väl sötsliskigt, men det hör väl till genren antar jag och, som jag nämnde ovan,
Frukost på Tiffanys är ju snarare en inspirationskälla än en blek kopia.
BildFörvånansvärt bra färger, skärpa och detaljrikedom, trots filmens ålder. Här har man faktiskt lyckats väl med just färgerna, vilket gör att filmen inte känns så matt och urvattnad som mycket annat från exempelvis sextiotalet gör. Tyvärr faller det annars höga betyget flera snäpp när vi kommer till den mängd gryn som finns - för det är mycket, och hela tiden dessutom. Ibland mindre, visserligen, men det finns alltid där och mellan varven är det löjligt störande. Synd på en annars bra överföring, men nu blir det inte mer än sex i betyg.
LjudLjudet presenteras både i engelskt dolby digital och mono. Själv riktade jag in mig på 5.1-spåret, vilket låter bra sett till filmen och dess ålder. Dialogen återges fint ur centern, samtidigt som musik och miljöljud levereras bra ur frontarna. Typiskt standardspår för sådana här filmer och betyget blir därefter. Det duger helt enkelt, bara man inte förväntar sig en ljudfest med subb och surround.
ExtramaterialHär vill jag faktiskt klaga lite på Paramount, som ju släppte den här nya “lågprisutgåvan” som ersättning för den gamla versionen. Tyvärr känns den här så kallade
Golden Classics-serien mest som en bluff, med tanke på att utgåvorna tydligen är exakt desamma som tidigare (med undantag av nya omslag och en booklet), samtidigt som priset ökat några tior. Ska man göra en satsning med massa nyutgåvor tycker jag att man åtminstone kan slänga in lite nytt extramaterial (utöver en booklet), eller göra utgåvorna mer prisvärda, vilket dessa inte tycks vara.
Extrasektionen består således inte av något nytt förutom häftet, och i övrigt finns bara en trailer med.
SummeringEn strålande klassiker som fortfarande tillhör det bästa i sin genre. Utgåvan är inte dålig, men känns dock smått onödig i sammanhanget. Nåja, vi får vara glada över att filmen finns tillgänglig överhuvudtaget.
Populära filmer
