Never Back Down

Hitta bästa pris på:

Never Back Down (DVD) från 99.00

Kommer ni ihåg när MMA var lika förbjudet som porr? Vi var fyra grabbar som hyrde en UFC-video och jag minns mycket väl hur nervös jag var att mor eller far skulle komma på oss. För ni änglaliknande varelser som jag tappat redan här står MMA för Mixed Martial Arts och UFC för dess kändaste organisation - The Ultimate Fighting Championship. Det rör sig om en blandning av boxning, brottning och de flesta kampsporter däremellan. Vår nyfikenhet startade med att TV4-programmet "Svart eller vitt" granskade sporten och försökte skrämma upp Sverige med idrottsmän som sa ungefär så här: ’Det är klart att man skulle vilja sparka av huvudet på motståndaren men nackmusklerna är alltför starka’. Effekten på fyra trettonåriga killar blev givetvis den motsatta, men när jag väl satt där i soffan och såg de brutala knockarna var det inte utan att jag ångrade mig en del. Om någon där och då skulle siat i att slagsmålsligan tolv år senare skulle sändas i en TV4-kanal (TV4 Sport) skulle jag mycket väl ha kunnat lova dem att just idag ge mig en fri pungspark. Jag kom dock inte undan helt då idrottens nyfunna legitimitet åsamkade mig likvärdig smärta i form av filmen ”Never Back Down”.

Filmen
Jämförelse mellan baksidetexten till Karate Kid – Sanningens ögonblick och handlingen i Never Back Down:

”Daniel (Ralph Macchio) har flyttat till Los Angeles från ostkusten och står nu inför den nästan omöjliga uppgiften att hitta nya vänner. Men när han blir offer för mobbning av Cobra Kai, en brutal grupp karateelever, uppstår vänskap mellan Daniel och Ali (Elisabeth Shue), flickvän till Cobra Kais ledare. Daniel gör allt för att slå tillbaka och imponera på sin nya väninna, men är rädd för att hamna i direkt konfrontation med det farliga gänget. Så när han upptäcker att alltiallomannen Miyagi är mästare i kampsport ber Daniel att få lära sig karate. Miyagi lär Daniel att karate handlar om att kontrollera sina känslor, sina tankar och sin kropp och att kampen bara är den allra sista lösningen på ett problem.”

”Jake (Sean Faris) har flyttat till Orlando, Florida från Iowa där han direkt trivs med värmen och har lätt att hitta nya vänner. Men när han blir offer för en brutal nedslagning, under en framhetsad MMA-fight, uppstår vänskap mellan Jake och Baja (Amber Heard), flickvän till fightens segrare Ryan (Cam Gigandet). Jake gör allt för att slå tillbaka och imponera på sin nya väninna, men är rädd för att hamna i direkt konfrontation med den starkare Ryan. Så när han upptäcker att MMA-tränaren Jean Roqua (Djimon Hounsou) är mästare i kampsport ber Jake att få lära sig MMA. Roqua lär Jake att MMA handlar om att kontrollera sina känslor, sina tankar och sin kropp och att kampen bara är den allra sista lösningen på ett problem.”

Som ni hör är det mycket déjà vu, men tro mig när jag säger att det är filmens klart minsta problem. Om vi börjar med Miyagi-rollens Djimon Hounsou, som förra året oscarsnominerades för sin roll i Blood Diamond, så sträcker sig hans agerande detta år till att skjuta ansiktet framåt och stirra respektingivande. Den han oftast stirrar på är Sean Faris, som ser ut att ha genererats i den så omtalade leading man-generatorn utanför Genève och är så okarismatisk att han faktiskt borde bilda ett världsslukande svart hål. Inte är det mycket bättre med Amber Heard (All the Boys Love Mandy Lane, utom jag som fann den medioker), som visserligen har en riktig skitroll som är en skam för aktriser över hela jorden, men hon är totalt kass. Jakes och Bajas lilla kärlekshistoria är så oromantisk att det vänder sig i magen på mig. Detta gör det snudd på rimligt att Jakes nästan tonåriga bror på allvar inte förstår vad de sysslar med när han kommer på dem båda på sovrumsgolvet. Den enda som inte behöver gnugga bort denna från sitt CV är Cam Gigandet som totalsvinet Ryan McCarthy. Hans unika utseende och intensitet gör att han har en ljus karriär av mörka roller framför sig. Dock är det, även om det är ett Kalle Anka-pris, helt sjukt att han fick vara med och dela på MTV-priset för ”Bästa fight”. Slagsmålsscenerna är de sämsta jag har sett på länge och filmen innehåller en trafikdispyt som urartar i vad jag med handen på hjärtat kan säga måste vara den sämsta actionscenen som någonsin gjorts. Kameran svävar runt som en humla på GHB och lyckas sällan filma något av det skådespelarna därmed inte hade behövt lära sig. Det finns några schyssta träningsscener och montage som känns skönt 1990, men samtidigt finns ju faktiskt filmerna från 1990 kvar och är så enormt mycket bättre.

Slå aldrig din sparringpartner under bältet om han gömt en diamant mellan tårna.

Det är väl ingen direkt skräll att Never Back Down glorifierar våld, men det som är väldigt förvånande för mig är att jag för ovanlighetens skull tar illa upp. I filmer som Kickboxer IV – The Aggressor och Shootfighter II har jag alltid älskat att se olika kampsportare slåss tills döden och så långt går inte ens slagsmålen här. Skillnaden är dock att regissören Jeff Wadlow (Cry_Wolf) istället för att utnyttja exotiska arenor på hemliga öar i Stilla Havet här flyttar våldet till vår bakgård, och kanske framförallt till våra datorer och mobiltelefoner. Att filmade slagsmål läggs ut på YouTube (som f.ö. borde förbjudas på film efter tidigare nämnda sämsta actionscen någonsin) är som ni vet ett problem på riktigt och att exploatera det som något coolt är väldigt, väldigt fel. Som om inte detta vore nog så tycker samtliga snygga tjejer i filmen att illegal fighting är väldigt häftigt. Framåt slutet av filmen får Jake t.o.m. en uppmuntran från Baja, den enda flickan som har varit det minsta tveksam till våldsamheterna: ”Nu förstår jag. Du fightas för att aldrig behöva fightas igen.” Allt lindas liksom in i en obehaglig falskhet, som bara nästan antyder att det här med att slå halvt ihjäl varandra utan regler kanske är lite fel. Jakes lillebror låtsas i en scen att han hamnat i slagsmål fast han egentligen fått blåtiran från en tennisboll. Då är det klart att modern, som den enda inte superattraktiva kvinnan i filmen, gnäller lite över Jakes fritidsintresse. När denne sedan ger sig iväg för att slå sönder sin nemesis en gång för alla, men stannar upp för att ta på sig sin döde fars t-shirt (som genom filmen presenterats i fruktansvärda hjärntumörsskapande flashbacks), ger hon dock honom sitt fulla stöd till slut. Att skildra sporten MMA vore berikande och trevligt, men att mala ned kampsportsformen till en Fight Club för redan hjärnskadade är löjeväckande. På tal om hjärnskador så predikar filmen att även jordens största rövhål blir en snäll kille efter att ha åkt på en rejäl knockout. Om du redan sett, eller mot min rekommendation ser filmen, hoppas jag av hela mitt hjärta att det är det enda du tar med dig ut i livet.

Bild och ljud
Medelbitraten ligger på 8,41 Mb/s och min projektor kastade upp (i dubbel bemärkelse) filmen i anamorfisk 2.40:1. Om ni hänger er TV på högkant kan ni även få filmen i formatet som fodralet presenterar, nämligen 1:2.40. När du har lärt dig att kisa genom det tröttsamt Michael Bayska motljuset så är bilden riktigt bra. Väldigt skarpa och fina förgrunder, som bara någon endaste gång övergår i konturförstärkningar. Förutom det och lite kornighet som lagts till för att tuffa upp fightscenerna så finns här inget att anmärka på. När det gäller ljudet så lyssnade jag på DTS-spåret, men för er som inte har möjlighet, eller kanske föredrar det, så finns det ännu ett 5.1-kanaligt ljud på skivan i form av Dolby Digital. Om det inte vore för den ruttna tonårsrocken på soundtracket, som till råga på allt kanske inte dränker men i alla fall vattentorterar dialogen en aning, så skulle jag säga att ljudet är väldigt bra. Vid något tillfälle är det nästan så att det effektfyllda spåret lurar in mig i filmen innan det usla innehållet sparkar ut mig igen. Har du sett många europeiska dramer på sistone bör du smyga på ljudet, då det finns en överhängande risk att surroundhögtalare och subwoofer exploderar av glädje.

Extramaterial
För en gångs skull är jag lycklig över att Nordisk Film ännu en gång lyckats tappa det mycket utförliga amerikanska extramaterialet från Atlantångaren. Visst hade det varit intressant att höra vad Wadlow har att säga till sitt försvar, men ju mindre jag påminns om eländet desto bättre.

Sammanfattning
Häromdagen visade en arbetskamrat mig vad han tyckte var en häftig video på YouTube. En grupp människor i ring hejade på en Capoeira-utövande man medan han visade sin akrobatik innan match. När matchen sätts igång tar det bara några sekunder innan motståndaren knockar den tydligt duktige atleten med ett hårt slag mot huvudet. Då visste jag inte ursprunget till det småspännande klippet och samma nyfikenhet som den där sena kvällen framför TV4 återfanns hos mig. När jag senare på kvällen upptäcker scenens ursprung i Never Back Down förstår jag att någon form av ond cirkel är sluten. Vid det tillfället har jag dock inte tid att reflektera något mer över det. Jag vill ju se om hjälten sparkar av skurkens huvud i slutet.

..:ANNONS