På Sundance prisades Jens Jonssons första fullängdare inte bara för bästa foto utan även som bästa film i kategorin World Cinema: Dramatic. Tidigare har priset delats ut till kioskvältare som ”Adama Meshuga'at”, ”13 Tzameti” och ”O Herói”. Som den lesserwisser (lite mindre kunnig än många) och underhållningsjunkie jag är känns det bara genom att snegla på titlarna som att jag inte skulle få fullt utbyte av någon av de filmerna. ”Ping-pongkingen” lät dock tillräckligt lättsmält för att kunna brytas ned i min finkulturresistenta kropp.
FilmPå ena sidan bordtennisbordet står sextonårige Rille. Han är överviktig och impopulär. Hans enda riktiga vän står mitt emot honom och det är hans lillebror Erik. Erik är definitivt en av de populäraste i skolan, både bland killar och bland tjejer. Pingisrummet är den enda ön där den hemska verkligheten ännu inte kommit ifatt Rille. Där är han inte ett offer för mobbning, utan kung. När grabbarnas sedan länge utflugne far kommer tillbaks till den lilla norrländska orten bär han på livsändrande information, som Rille vet att han på något sätt måste förmedla till sin bror. Eriks reaktion blir dramatisk och den enda platsen på skolan där Rille var dominant förvandlas snart till den plats där (Zingo-)bägaren rinner över.
Om naturen någon gång kommer att låta Roy Andersson och Wes Anderson få ett barn kommer det att byta efternamn till Jonsson. Det är bara att hoppas att han så fort fontanellen växt ihop ordentligt lyckas med något mer än att vidröra sina fäders sämsta stunder. Kameran får vila i kalla miljöer, men Roys humor finns inte där. En dysfunktionell familj klär sig i Adidas-träningsoverall, men Wes känsla för detaljer saknas. Vi snackar fantasilandskap i klass med en modern SVT-julkalender: ett Norrland som till min kännedom inte finns. Jag har svårt att ta till mig ett drama om verkliga relationer när det utspelas i en sagovärld. Det är lite synd då filmens få verkliga vyer är spektakulära och då dialogen innehåller naturliga detaljer som stakningar och dubbla negationer, vilket gör den unik och trovärdig på ett sätt jag länge efterlyst. Jonssons manus (skrivet tillsammans med Hans Gunnarsson) är till och från ganska underhållande, men det bör inte ens nämnas i samma servegem som det där andra son-namnet.
Älskling, jag föryngrade J-O Waldners ansikte. |
Skådespelarna består av allt från helt nya namn till gamla namn du aldrig snappade upp, och samtliga imponerar väldeliga. Huvudrollsinnehavarna Jerry och Hampus Johansson får mig att ångra att jag aldrig skaffade en bror gammal nog att kunna slåss med utan att få påringning från socialen (min enda bror är tio år yngre). Jerry, som spelar Rille, har en speciellt svårspelad roll. Istället för att bli utsatt för normal filmmobbning så skildrar filmen något som jag i mellanstadiet fick beskrivet för mig som "trobbing": mindre trakasserier och tråkningar, som blir minst lika jobbiga i längden. Rille blir t.ex. erbjuden en halv mosbricka av det tuffa gänget bara för att de vet att han gillar mat lite för mycket, inte för att trycka upp den i ansiktet på honom. Subtilt och mycket bra.
Bild och ljudFilmen har en medelbitrate på 7,3 Mb/s och skeppet kommer lastat i anamorfisk widescreen 2.35:1. Bilden är genomgående en aning oskarp, vilket ofta kan kopplas till Jonssons förkärlek för att hålla allt utom ansiktena ur fokus. Det känns som att den täta vattenångan från simhallsscenen i början av filmen hänger kvar speltiden ut. I de lite mörkare scenerna väger det dock helt över från ett stilgrepp till ett problem, då det där är mycket svårt att urskilja några detaljer överhuvudtaget. De kalla pastellfärgerna ser ut precis som de ska och hudtonerna kanske är det mest naturliga i hela filmen.
Ljudet är i Dolby Digital 5.1 och imponerar på riktigt. Inte på grund av att spåret levererar några direkta surroundeffekter, vilket ni troligtvis knappast förväntade er, men filmmusiken använder sig av samtliga högtalare på ett i svenskt sammanhang spektakulärt sätt. Dessutom är dialogen kristallklar, vilket är nödvändigt för att vi från den delen av Sverige som Gud valde att inte knyckla ihop ska hänga med. Nordisk film ska även ha en applåd för att de tänker på våra handikappade medmänniskor. Vi får både en syntolkad version och specialgjorda undertexter för hörselskadade.
ExtramaterialTill synes tomt, men gräver man i det grymt läckra pappomslutna keepcaset hittar man ett tjusigt litet häfte innehållande en
intervju med Jens Jonsson. Där säger han skönt pretentiösa grejer, som på frågan om vad han själv skrattar åt: ”Jag tycker att det finns mycket roligt i
There Will Be Blood. En andligt fattig, rädd människa som försöker vara charmig – det kan jag skratta åt jättemycket.” Det och snoppskämt.
SammanfattningJens Jonsson kan mycket väl vara på väg att bli något riktigt stort. Han är dock långtifrån där ännu.
Ping-pongkingen är lätt överskattad av svenska kritiker och gravt överskattad av en viss jury i USA. Under visningen på Sundance Film Festival 2008 drabbades filmen inte av ett utan av två strömavbrott. Möjligtvis gav dessa juryn tid att läsa in substans som inte finns. Som ni vet saknar även en trestjärnig pingisboll innehåll.
Populära filmer
) 
