Shooting dogs - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

från 49.00

Det är lite mer än 10 år sedan folkmordet i Rwanda ägde rum. Under tiden det inträffade försökte händelsen tystas ner och västvärlden stänga sina trygga dörrar. Drygt 10 år senare får vi äntligen en reaktion och filmer om det som hände börjar poppa upp. Först ut var Hotel Rwanda och här följer engelsmännen upp med Shooting dogs. Det är en brutal film där avrättningar följs av dans och hurrarop.

Film
Rwanda 1994. Folkmordet på hundratusentals tutsier skakar om landet. Hutuerna, det andra folkslaget i landet, bestämmer sig för att avrätta tutsierna efter det att presidenten för landet, en hutu, dör i en flygplanskrasch. Tutsierna beskylls för att ha skjutit ner hans plan och helvetet brakar loss. I huvudrollen ser vi Joe (Hugh Dancy) som undervisar på en katolsk skola i landet. Med sin något naiva världssyn kan han först inte tro att läget är särskilt allvarligt. Han oroar sig mest för sina nära bekanta och Marie (Claire-Hope Ashitey), en ung kvinna som Joe förälskat sig i. Tillsammans med skolans ledare, Christopher (John Hurt) tar han dock hand om de tutsier som flytt sina hem.

Det är inte förrän Joe beger sig utanför skolans beskyddande murar, för att möta en vän som arbetar för BBC (som också varit med och producerat filmen), han märker hur illa ställt det faktiskt är. Vid vägkanten ligger högar av döda människor. Personer som tidigare varit Joes vänner härjar runt på gatorna med blodiga macheter och gevär. I Shooting dogs är man inte alls rädd för att visa brutaliteter och människans dolda mörker.

Personligen är jag emot att jämföra filmer med varandra. Jag anser att varje film är sitt eget konstverk, och trots likheter med andra filmer ska filmen alltid ses som om det vore första gången man ser en film av den typen. Trots det kan jag inte hjälpa att jämföra Shooting dogs med Hotel Rwanda från första minuten den rullar. Lyckligtvis är resultatet positivt. Där Hotel Rwanda var lite mild och backade för det värsta våldet är Shooting dogs inte rädd för brutaliteter. Självklart är den filmade versionen censurerad från verkligheten, men den här versionen känns ändå verkligare än sin föregångare. Där Hotel Rwanda försökte vara vinklad från ett rwandiskt perspektiv är Shooting dogs sedd ur ett brittiskt, något som jag anser funkar mycket bättre. Kanske är det enbart för att jag identifierar mig mer i karaktären – jag kan inte heller förstå hur sånt här kan hända – kan inte ens tänka mig hur våld på detta sett skulle kunna inträffa ute på gatorna utan att någon stoppar det. Men det tycks den afrikanska befolkningen, och även Christopher som bott i landet länge, kunna – i alla fall i större utsträckning än mig. Därför känns det mycket intressant att se hur Joe reagerar och ännu intressantare hur han agerar.

Så vad gör man när ett helt land rasar samman? När människorna man umgåtts med, skrattat med, helt plötsligt inte kan vara nära varandra? Avrättningarna sker överallt och alla personer ges många tillfällen att försöka stoppa dem, men blundar av rädsla blundar. Värst är då FN-trupperna som bevakat landet bestämmer sig för att bege sig därifrån, eftersom läget blir för farligt. Alla vita flyttas snabbt ut från landet och tutsierna lämnas till sitt öde. Eftersom filmen samtidigt är vinklad från ett kristet-komersiellt perspektiv finns självklart hjältet typen som bestämmer sig att stå kvar och kämpa. Det känns dock inte alls Hollywood-forcerat, utan bara naturligt och vackert, precis som filmen i sin helhet.

Bild
Filmen är stundtals filmad som en dokumentärfilm och stundtals som en spelfilm, med stilla svepande kameradrag. Det är en snygg kontrast mellan de olika typerna, som tyvärr dras ner lite av färgkontrasterna i slutresultatet. Mörka färger har exempelvis en tendens att bli lite av en stor klump av mörker istället för olika nyanser. Det är även en ganska kornig och suddig upplösning och helhetsbetyget för bilden är helt klart under förväntan. Att filmen är mer ocensurerad än Hotel Rwanda blir lite komiskt med tanke på att bilden tycks göra sitt bästa att censurera vissa scener för oss.

Ljud
Ljudet är väldigt fint pålagt. Det är bra styrka i både dialoger och bakgrundsljud och alla högtalare används för att skapa en verklighetstrogen miljö. Det blir väldigt naturtroget att sitta mitt bland surrande småkryp och skjutande vapen, även om det är lite magert med just sådana ljud. Kraften har helt klart lagts på dialogen men som helhet är ljudet ändå mycket bra.

Extramaterial
I ordning spelas först Introduction (5.25), där skådespelare och regissören kortfattat pratar om arbetet med filmen, vad som drog dem till projektet och liknande. Ganska informativ men så pass kort att vi faktiskt längtar efter att utforska de andra bitarna extramaterial, för att få veta mer. Efter det kommer Featurette (8.49) som handlar om ungefär samma sak som introduktionen gjorde, fast i lite längre och mer detaljerat format. Trots sin korta längd blir den lite seg och irriterande då den upprepar samma sekvenser som redan visats i ”Introduction”. Till sist får vi Interviews (53.05), där alla skådespelare med en relativt stor roll, regissören, producenter och manusförfattare blir intervjuade. Här får vi både fakta och åsikter blandat i en lång härlig intervju för alla extramaterialsälskare. Ett stort minus är dock att mycket av det vi ser här redan visats i de två tidigare dokumentärerna, vilket innebär att man absolut kan skippa dem och bara ge sig hän åt den här intervjun. Här finns även en mängd trailers, samt trailern för Shooting dogs (1.49).
Det är synd att brist på material gjort att man upprepar samma material tre, ibland fyra, gånger. Materialet som finns är dock mycket bra, både informativt och intressant. Ett minus är dock att man inte kan ha subtitles på något språk, vilket kan göra det svårt för många att hänga med.

Sammanfattning
Det är ett skrämmande slag i ansiktet att förstå att det accepteras att vi hellre ser en död afrikan än en död av ”våra egna”. Skrämmande är det ord som passar bäst att sammanfatta filmen med, även om ord som medryckande och berörande dyker upp. Det här känns som en uppdaterad version av hyllade Hotel Rwanda och jag hoppas därför att Shooting dogs inte hamnar i skuggan av sin föregångare. Filmen är riktigt bra och förutom bilden och det bristande extramaterialet, har jag inga som helst invändningar mot att varenda jäkel bör se den här filmen.