Hur dramaturgisk ska man vara? Är det rätt att se bibeltexterna som manus eller kan man skruva lite på dem så de blir cinematografiskt korrekta? Ja hur mycket du tillåter är nog helt och hållet beroende på vad din grundinställning till skriften och religionen är. Det som skrevs, det skrevs för väldigt länge sedan och på olika språk och är sedan dess översatt flera gånger, översättningar som inte helt ovanligtvis blivit kritiserade på samma sätt som filmatiseringar.
FilmenDen här versionen av Jesu liv har inte dragit på sig den typen av kritik dock, mycket naturligtvis för att man valt att ordagrant använda en speciell amerikansk översättning och smart driva berättelsen framåt med hjälp av en berättande röst (Plummer) som står för de icke talade passagerna i texten. Det här flyttar fokus från tolkningen, eftersom den redan är gjord i texten. Å andra sidan tappar också filmen det driv som en manusförfattare tillför och som filmupplevelse blir det ganska långa tre timmar. Speciellt som man ju vet hur det slutar…
Jag stör mig på att figurerna är slätstrukna och stereotypa. Johannes döparen ser ut som en galenpanna tjosan, men pratar som om någon höll upp kort framför honom med texten på. Jesus ler hela tiden, har lätt krusigt hår och välansat skägg. Fariséerna är precis lika korkade som vi vet att de ska vara, vi som sitter med facit i hand.
Men det är snyggt gjort och väl genomtänkt. Det är tydligt att man inte vill riva upp för mycket damm kring sandalerna utan man ser istället till att använda den berättade texten på ett informativt och förklarande sätt som hjälper till att förstå den politiska situation som de här människorna faktiskt befann sig i. Vi kan tycka det är krångligt på Västbanken nu…
BildAnamorfisk med tv-känsla är väl den sammanfattning jag kan ge. Det är mycket bruna/beiga toner i och med att de flesta scenerna utspelar sig i öken eller i stenigt landskap. Balansen mellan det och övriga färger lyckas man bra med, men svärtan saknar tyngd och djup, den blir iställen mara mörkt grå, som om man ställt ljuskontrollen på tv:n för högt. Över snittet, men inte så att man studsar till.
LjudMixningen ligger av naturliga skäl mest i center och frontar, men de bakre kanalerna används också flitigt. Nu är ju inte detta en actionrulle precis, så några svepande diagonala ljud finns inte direkt att tillgå, men surrounderna nyttjas för miljöljud och det är en mixning som jag gillar mer och mer. Den placerar dig i händelsernas centrum och certifierar 5.1-ljud även på ”pratfilmer”. DTS-mixen som finns har inte följt med till R2-utgåvan.
ExtramaterialAllt ligger på den andra skivan och är egentligen en och samma sak med olika infallsvinklar. Det handlar om
intervjuer och dokumentärer om Jesus, evangeliet och inspelningen, allt uppdelat i tolv olika kapitel: Historical background, The word of Jesus, Word for word, Director Philip Saville, Screenwriter John Goldsmith, Director of photography Miroslaw Baszak, Production design Don Taylor, Costume design Debra Hanson, Composer Jeff Danna, Hair & Makeup designer Trefor Proud, About the cast och Narrator Christopher Plummer. Inget Making-of direkt, och tyvärr inte speciellt djuplodande heller, mest pliktskyldigt känns det som. Total längd på detta är 105 minuter, tråkigt nog är det inte textat alls. En sorts one-size-fits-all-skiva.
SammanfattningJag läste någonstans att om man ser både den här och
The Passion of the Christ med öppna sinnen så får man nog en ganska bra bild av hur Jesus hade det. Jag tvivlar på att det räcker, du behöver nog bra mycket mer bakgrundsinformation för att göra en korrekt bedömning. Den kunskapen besitter nog tyvärr alldeles för få av oss och med ämnet varande som det är blir det våra känslor som styr vad vi tycker är rätt eller fel. Det här är i alla fulla fall en snäll och ordagrann berättelse ur bibeln som ackompanjerad med snygg bild och brett ljud ger en god grund för kunskap även om extramaterialet kunde ha utnyttjats mera för detta syfte än vad det görs på denna utgåva.
Populära filmer
