”Om mamma hade använt en sådan här hade inte vi varit här” säger ett av Sydamerikas hemlösa barn och håller i en kondom. Kanske var det ett konstaterande av fakta likväl som en önskan att inte blivit född. För sex amerikanska kvinnor är situationen en annan. De är alla barnlösa och befinner sig nu tillsammans på ett hotell i väntan på att få adoptera. Kontrasten mellan att vara önskad och oönskad blir tydlig och med det ödets roll i en människas liv.
FilmenSeñora Munõz driver ett litet hotell i en sydamerikansk stad. I närheten ligger
Casa de los babys - det barnhem sex amerikanska kvinnor ansökt få adoptera barn ifrån. De väntar alla på besked om de får adoptera eller ej, men svaret dröjer och flera av dem har befunnit sig på hotellet i månader. De spenderar tiden genom att äta ute tillsammans, bada eller vandra runt och titta på sevärdheter i staden – oftast går dock tankarna till framtiden. Det är dock inte bara på barnhemmet föräldralösa barn återfinns. På gatorna lever de hemlösa barnen som ingen vill adoptera, som måste stjäla för att överleva. På kvällarna drömmer de sig bort till en annan värld genom att sniffa färg. Sprayburken med guldfärg är bäst enas kamraterna om. För många vuxna är livet också hårt. Den arbetslösa byggnadsarbetaren står tillsammans med andra i en liknande situation framför TV-affärens skyltfönster och följer lottodragningen. Han drömmer om att flytta till Philadelphia. De drömmer alla om ett annat liv.
Casa de los babys är både författad och regisserad av John Sayles. Vi erbjuds en historia som snarare ger ett fotografi av verkligheten än en berättelse med början och slut. I filmens fokus står adoption och med det livsöden. ”Vår största exportvara” berättar en arbetslös man som för fyra dollar ger två av kvinnorna en guidad tur av staden. Sayles visar en bild av adoptionens flera sidor; de barnlösa kvinnornas högsta önskan om att få ett barn, de föräldra- och hemlösa barnen med litet hopp inför framtiden, men också de kvinnor som gett upp sina barn inför en Sydamerikansk verklighet av fattigdom. Vi hamnar mitt i en verklighet där vi lär känna olika personer och deras bakgrund, men bara till en viss gräns.
Alla människor har en historia att berätta men det är främst de väntande kvinnorna som ges utrymme. Skipper (Daryl Hannah) har nu väntat längst för en adoption. Hon äter rätt och lever sunt. Varje morgon springer hon under tiden andra äter frukost eller ligger på stranden. I en av filmens starka scener ger hon en av de andra kvinnorna massage – i samma scen berättar hon om att ha förlorat tre barn tidigare. Den starkaste scenen är dock mellan Eileen (Susan Lynch), en irländsk kvinna nu bosatt i Amerika, och en av hotellets städerskor. De förstår inte varandra, men på deras eget språk berättar var och en om sin sida av adoption. Den unga städerskan ser i varje kvinna som kommer till hotellet en kvinna som kunde vara förälder till det barn hon en gång var tvungen att adoptera bort. Eileen berättar om hur starkt hon ser fram emot en framtid med ett eget barn. Det är i denna scen Sayles verkligen lyckas att återberätta två sidor av vad adoption kan innebära, kontrasten mellan lycka och olycka, saknad och förväntan samt påvisa hur omständigheterna eller slumpen om man så vill spelar in i människors öden.
Gayle (Mary Steenburgen) är nykter alkoholist och dricker Piña Colada utan rom. Hennes alkoholism har gjort att hon inte fått barn. Jennifer (Maggie Gyllenhaal) saknar sin man Henley och undrar om namnet Henley Jr kommer att påverka barnet allt för mycket. Jennifer kan inte föda barn. Leslie (Lili Taylor) ser adoption som en lösning på problemet med sina allt för korta förhållanden. Det är främst dessa tre kvinnor och respektive skådespelare som framträder starkast i filmen. Steenburgen spelar på ett realistiskt sätt en ”vanlig” kvinna. Gyllenhaal gestaltar utmärkt den osäkra och sårbara Jennifer och Stenburgen lyckas förvalta den lite bitska Leslie utan att bli stereotyp.
Nan (Marcia Gay Harden) stjäl schampo och tvålar från städerskornas vagnar och ljuger om sitt liv i Amerika. Hon är varken omtyckt av hotellets personal eller de andra kvinnorna. Nan prutar på allt hon köper och är rädd för att gener från andra ”raser” kommer följa med ett adopterat barn. I ett samtal mellan Leslie och Gayle undrar de båda om hon verkligen skall få lov att adoptera. Slutsatsen, och något man anar Sayles även håller med om, är att oavsett så kommer barnet att överleva – något det kanske inte gjort på gatan i Sydamerika. Nan försöker få byråkratins hjul att rulla snabbare i ett samtal med sin lokala advokat, utmärkt spelad av Pedro Armendariz Jr. Advokaten är ingen mindre än hotellägarens bror och Nans förfrågan avgörs av vad Señora Munõz anser. På samma gång som kvinnorna ”utnyttjar landet” - som hotellägarens son uttrycker det - utnyttjar hans mor och morbror dem.
Kameran rör sig ofta lite skakigt, ett medel för Sayles att berätta historien i något som påminner om en dokumentär. Ämnet är av sådan art att
Casa de los babys tjänar på ett sådant angreppssätt. Likt en dokumentär ges inte några explicita svar eller några överdrivet dramaturgiska knep. Vi skall dock inte blanda samman
Casa de los babys med en dokumentär, men vi kan konstatera att filmen är en tänkvärd, intressant och synnerligen trovärdig spelfilm. Sayles observerar snarare än regisserar känns det som. Ämnet behandlas delikat och vad som egentligen är filmens främsta förtjänts är på samma gång dess största problem. Genom att inte låta oss följa en hel historia, inte ge några svar, känns det som att
Casa de los babys saknar något. Man tänker på filmen efteråt, inte bara kring ämnets problematik utan även på obesvarade frågor. Varför var kvinnorna där ensamma utan sina respektive? Vad hände med alla de olika människor som vi fick känna i några korta sekunder, de liv som Sayles introducerade för att sedan inte låta oss ta fortsatt del av? Hur gick det för den arbetslöse mannen som försökte komma till Amerika och hur gick det för de amerikanska kvinnorna? Som tittare kan det bli för många frågor som gör att filmen känns underutvecklad, men kanske öppnar det också upp för eftertanke.
BildBilden erbjuds i anamorfisk bredbild (1.78:1). Överlag känns både färger, kontrast och skärpa bra, måhända var bilden aningen mjuk – men bilden dras tyvärr med en del överföringsproblem. Bilden känns ofta grynig (Chroma Noice). Tydligast framkommer detta i utomhusscener, exempelvis panoreringar över en blå himmel. 48 minuter in i filmen bryter bilden plötsligt upp och delar försvinner, ”turligt” nog försvinner detta överföringsproblem efter några sekunder. Uppenbarligen har Sandrews inte bytt sig om att ge ut
Casa de los babys i referenskvalitet. Ingen Edge Enhancement var närvarande. Betyget dras ned på grund av överföringsproblem.
LjudDet rör sig framför allt om dialog i filmen. Tacksamt är att vi trots detta erbjuds hela tre ljudspår; Dolby Surround 2.0 (384kb/s), Dolby Digital 5.1 (448kb/s) samt ett DTS-spår i 5.1 (1509kb/s). Tyvärr har samtliga spår problem med distorderat ljud och synkning. Detta innebär att ljudet ibland upplevs som orent samt att dialogen inte alltid passar munnens rörelse.
2.0-ljudet är acceptabelt men känns en aningen dämpat. Högst betyg får DTS-spåret med DD 5.1 på en andraplats. Även om det främst rör sig om dialog vinner
Casa de los babys på den utökade atmosfär av vind och vågor som DTS eller 5.1 erbjuder. Betyget dras dock ned, trots valmöjligheterna, på grund av ljudproblemen.
ExtramaterialSandrews erbjuder inget som helst extramaterial, vilket är förvånande då den amerikanska utgåvan innehar både dokumentärer och en audiokommentar av regissören.
SammanfattningCasa de los babys är en välspelad, tänkvärd och intressant film om adoption, förväntan, ånger och omständigheter. Regin är sådan att filmen mer eller mindre liknar en dokumentär, men
Casa de los babys är en spelfilm och en bra sådan. Kanske kunde handlingen utvecklats mer men samtidigt är filmens största förtjänst att historien inte överdramatiserats. Dvd-utgåvan är knappt godkänd på grund av överförings- och ljudproblem samt total avsaknad av extramaterial.
Populära filmer
