Sopranos, första säsongen (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

från 166.00

Maffiaserien Sopranos har tagit såväl ursprungslandet USA som kopian Sverige, landet som aldrig är sent med att anamma amerikanska sedvänjor och amerikansk kultur, med storm. Serien har visats på Sveriges Television de senaste åren och man har där kommit fram till säsong 3. Jag har dock lyckats komma över den första säsongen av serien och tänkte recensera den nedan.

Jag ska börja med att berätta att jag inte är någon särskilt maffiaintresserad person. Jag har, skam till sägandes, inte sett klart på någon del av Gudfadernsviten, den kanske mest berömda filmatisering av maffiavärldens olika personligheter och mer eller mindre avskyvärda metoder. Jag har också lyckats (?) undvika filmer som Maffiabröder och Donnie Brasco, men däremot sett och tycker om Casino. När Sopranos hade premiär på Sveriges Television tänkte jag i alla fall se vad det var. Jag gav första avsnittet 10 minuter och stängde sedan av, kanske inte helt rättvist mot serien, men vadå? Var det inte bara ytterligare en amerikansk hype som nu hade hittat till Sverige?

När jag senare såg hela första säsongen av Sopranos i bokhyllan hos en kompis blev jag inte överdrivet entusiastisk. Han visade sig dock vara ett stort fan av serien och talade sig varm om Tony Soprano och de andra karaktärerna. Jag bestämde för att ge denna hyllade tv-serie, såväl i USA som i Sverige, en andra chans och lånade hem säsongsboxen. De första 6 avsnitten såg jag samma kväll och resten av serien följde snart efter. Jag var fast – och kan knappt vänta tills jag får se de övriga säsongerna också.

Men vad är det då som gör Sopranos till en så smittande och intressant serie? För mig börjar det redan med titelmelodin, "Woke Up This Morning" som framförs av Alabama 3. Den är stämningsbildande som få andra ledmotiv, mörk, men samtidigt nedtonad, sparsam men ändå olycksbådande och hotande. Att jag nyligen hade kommit hem från New York när jag såg det första avsnittet och där åkt precis samma väg som bilen tar i inledningen till varje avsnitt, genom vägtullen och in i New Jersey, gjorde givetvis också sitt till för att få mig intresserad.

När det sedan gäller själva serien möts vi tittare av ett mycket mäktigt och erfaret persongalleri, alltifrån James Gandolfini som överhuvudet och kärleksfulle fadern Tony i familjen Soprano, och Edie Falco som hans mycket kapabla fru Carmela, till Lorraine Bracco som Tonys psykolog Dr. Jennifer Melfi, Dominic Chianese i rollen som Tonys makthungrige farbror Junior och Michael Imperioli som gestaltar den avlägsne släktingen Christopher Moltisanti, som så gärna vill vara med och leka med de stora killarna. Alla karaktärer spelas utsökt av sina respektive skådespelare.

Ingen historia blir dock en framgång utan ett välskrivet manus och naturligtvis har Mitchell Burgess och alla de andra författarna som har skrivit olika avsnitt vassa pennor som vet hur de ska driva upp spänningen men också ge djup åt karaktärerna. Jag är inte ett orubbligt fan av Sopranos. Det finns utan tvekan avsnitt som är sämre än andra, lite långsammare eller lite enahanda i allt blod och skjutande. Överlag är dock första säsongen av Sopranos en sådan där serie som inte släpper taget om dig. Efter att ha sett ett avsnitt vill du genast fortsätta med nästa, oavsett tid på dygnet och till förfogande. I alla fall var det så för mig. Detta är självfallet något som varje producent av en tv-serie vill uppnå; man vill hela tiden locka tillbaka publiken till nästa episod i sagan.

Om vi ska övergå till handlingen i stora drag består familjen Soprano av Tony, Carmela och deras två barn Anthony och Meadow. De lever i New Jersey, strax utanför New York och till yrket utger sig Tony för att arbeta med avfallshantering. Och det gör han ju. Men kanske inte riktigt som folk tror ... Tony är en av maffiabossarna i New Jersey och hans far var det högsta hönset, gudfadern, innan han gick bort. Tonys farbror, Junior, har nu axlat manteln – i alla fall tror han det själv. Förutom dessa huvudkaraktärer finns det ett antal mer eller mindre höga maffiakillar som hjälper Tony med att driva in skulder och "skatt" från undergivna butiksföreståndare och affärsmän i grannskapet.

Christopher Moltisanti är en i hierarkin "enkel knegare" eller "soldat" men har ett speciellt band till Tony. Hans pappa, Dickie, var under en längre tid Tonys mentor och därför känner nog Tony, innerst inne, att han måste se efter Christopher lite extra. Vidare har Tony i största hemlighet börjat träffa en psykolog, för att komma till rätta med diverse panikattacker som har drabbat honom på senare tid. Psykologen heter Jennifer och är således kvinna, något som Carmela inte riktigt uppskattar. Det är också ett stort hysch-hysch runt Tonys och Dr. Melfis möten eftersom respekten som de andra har för Tony snabbt skulle undermineras om det kom ut att han är så "svag" att han måste träffa en psykolog.

Slutligen har vi Tonys mamma, Livia. Hon är gammal och sur, tycker att Tony har övergivit henne och gnäller hela tiden om ditt och datt. Livia utövar en enorm makt över Tony, som bara vill sin mamma det bästa, och det vet hon mer än väl om. Och är inte sen att utnyttja.

När det sedan gäller själva storyn blandas typiska maffiaavrättningar och -utpressningar med familjeliv och grillpartyn. Meadow ska snart börja på college och hon och Tony åker staten runt för att titta på olika skolor. Allt är gemytligt och Tony trivs i sin dotters sällskap. Han kan dock inte riktigt hålla sig ifrån jobbet och så går det som det går. Oskuldsfulla Anthony börjar få upp ögonen för vad fadern egentligen sysslar med och historien tar plötsligt en ny vändning. Typiska vardagshändelser följs åt av våldsam och grym gangsterverksamhet i en salig röra.

Personligen tycker jag att det är roligare och mer intressant att se hur Tony hanterar sina nyfikna grannar och talar ut med psykologen än när Christopher skjuter och misshandlar någon för sjuttioelfte gången i ordningen. Men givetvis måste också sådant rymmas i en maffiaserie, och det bidrar definitivt till att bygga upp och fördjupa stämningen.

Allteftersom serien fortskrider blir Tony lite mer av en mjukis. I början deltar han själv aktivt i skjutandet och slagsmålen men mot slutet av säsongen delegerar han detta smutsiga jobb i allt högre grad till sina underställda. Christopher gör en resa från en jobbig och uppkäftig "brat" i början av serien till en mänskligare, nästan sympatisk karaktär.

I sina stunder är Sopranos fruktansvärt orealistiskt. Människor blir misshandlade och till och med mördade på öppen gata, med massor av vittnen, men den lokala polisen bryr sig inte ens om att starta en utredning. Jag kan inte tänka mig att myndigheterna är riktigt så passiva i verklighetens maffiadominerade städer.

Det ska verkligen bli kul att se andra säsongen av Sopranos. Den första delen gav sannerligen mersmak.

Bild och ljud
Bilden har enormt djupa och fina färger. Dessvärre är region 2-utgåvan endast i 4:3-format, medan man på region 1 kan hitta en vacker, anamorfisk överföring. Självklart är anamorfisk bredbild alltid mycket trevligt men det här måste nog vara en av de finaste bilder jag har sett på ett icke-bredbildsformat. Jag vet dessutom att nästa säsong kommer att kunna ses i Widescreen även på region 2.

Extramaterialet textas, om än på engelska. Ett mycket trevligt initiativ. Avsnitten har givetvis svensk text och jag tycker nästan att detta är motiv nog att köpa den svenska region 2-utgåvan - om inte amerikansk maffiaslang är din starka sida.

Ljudet som presenteras i Dolby Surround är överlag helt okej. I avsnitt 5 åskar och regnar det mycket och då får baslådan verkligen visa vad den kan. Även regnljudet sprids vackert över surroundkanalerna.

Extramaterial
Det extramaterial som finns på de olika skivorna består av två olika trailers (de är samma på alla skivor) och en dokumentär som ligger uppdelad på 6 avsnitt över de 6 volymerna. Jag vill här passa på att varna för dokumentären. Den bör absolut inte ses förrän man har tittat på hela säsongen, då den avslöjar många större händelser som inträffar under de olika episoderna, och särskilt framåt slutet av säsongen. När man väl tittar på den får man en ganska fascinerande inblick i serien och de olika karaktärerna. Intervjuer med skådespelarna blandas med små kommentarer till en del scener och Sopranos skapare, David Chase, får komma till tals och berätta om hur han kom på serien. Det är dock inte en särskilt heltäckande dokumentär, totalt rör det sig om kanske en timmes material.

På den sista skivan får man även se en musikvideo med Alabama 3, när de framför titelmelodin, och även en extra trailer inför säsong 2. Mer än så är det tyvärr inte, jag skulle gärna ha lyssnat på ett kommentarspår med David Chase och några av skådespelarna.