Tenebre

"The impulse had become irresistible. There was only one answer to the fury that tortured him. And so he committed his first act of murder. He had broken the most deep-rooted taboo and found not guilt or fear, but freedom. Every humiliation which stood in his way could be swept aside by this simple act of annihilation: Murder"
- Tenebre

Efter att ha arbetat med (och blivit bränd av) 20th Century Fox för att ta fram den bedövande vackra Inferno återgick Argento 1982 till välkänd mark och släppte den idag, bland genrefans, hyllade Tenebre. Fylld till bredden med ingredienser som en giallo ska innehålla är filmen inget mindre än ett modernt mästerverk.

Filmen
Filmen finns sedan tidigare recenserad här på dvdforum, utgåvor från Finest Horror Edition, Anchor Bay och Medusa.

Argentos Tenebre lyckas så väl därför att man här har sammanfört tre ingredienser som normalt sett inte är på topp i en Argentofilm samtidigt; skådespelarinsatser, manus och det tekniska genomförandet. Tenebre är filmad i medvetet bleka färger där vita partier nästintill är omöjliga att urskilja eftersom kontrasten är så stark. Platserna i Rom man utnyttjar går även de i ljusa färger, om än med inslag av grått i och med att de flesta byggnaderna är betongbyggen, ännu en detalj som lånar en viss melankoli till filmen. Faktum är att det är ett visst drag av George Lucas THX-1138 över den känsla som sceneriet skapar, som tittare fylls man inte av värme och trygghet när man ser omgivningarna. Tryggheten undermineras också av sättet som man har filmat Tenebre. Det är sällan vi ser närbilder på människor och om vi nu får se en närbild är det nästan garanterat att denna person kommer att möte ett mycket obehagligt slut. Istället passerar vi åskådare genom filmen på ett fysiskt (och emotionellt) avstånd från alla aktörer, en teknik som gör att mängden tillit och empati vi normalt brukar känna med filmers protagonister är som bortblåst. En av de mer omtalade scenerna i filmen är när kameran, likt en katt, glider omkring ett hus för att iaktta två stycken kvinnor som riskerar att falla offer för mördaren. Denna scen sker i en enda tagning och spänner över tre våningar och ett hustak, en fantastisk scen som obarmhärtigt understryker den känsla av voyeurism som genomsyrar filmen (något som även gäller Argentos övriga filmer).

Ännu ett offer i Tenebre

Manuset brukar sällan vara en stor pelare i Argentos filmer, där brukar istället det visuella få företräde framför berättandet, dock är detta inte fallet med Tenebre. Filmen är något så ovanligt som en välskriven, tät thriller där logiken inte får åka baksits till förmån för vackra tagningar. Med tanke på att Argento står som ensam författare till manuset är det inte så svårt att läsa in visa likheter mellan filmens huvudperson, Peter Neal (Anthony Franciosa), och Argento själv. Båda två skriver texter där det huvudsakliga syftet går ut på att ta livet av en eller flera personer, båda blir/har blivit anklagade för kvinnoförakt. Desto mer intressant blir det när man tänker på att Argento brukar låsa in sig, avskärma sig från omvärlden och ta fram "den andre" Dario när manus ska skrivas, personligheten som kommer på alla obehagliga ting som förekommer i hans filmer, ett drag som Argento delar med filmens mördare. Precis som de cut-scenes som förekommer i Tenebre; mördaren, inlåst i en betongkällare, plågas av ständiga flashbacks och tankar som endast kan betvingas genom att ge sig hän åt instinkten att döda. Genom hela filmen återfinns också en stark sexualitet som ständigt gör sig påmind för betraktaren, det är dock en sexualitet som inte hyser någon glädje eller värme utan vars enda funktion antingen är som betalningsmedel eller som ett vapen för att såra andra. Den enda gång som två personer visar varandra någon som helst värme blir det krystat, fel och det hela slutar med sömn i åtskilda sängar. Återigen, ytterligare ett medel för att få oss betraktare ur balans och för att få oss att känna oss osäkra.

Ytterligare en punkt som tenderar att vara svag i skräckfilmer i allmänhet, italienska sådana i synnerhet, är skådespelarprestationerna. Här gör dock faktiskt stora delar av ensemblen riktigt bra ifrån sig. Anthony Franciosa som Peter Neal känns väldigt naturlig i sin roll som världsvan författare som blir förföljd av en galen mördare. John Saxon som Neals agent gör också bra ifrån sig, även om rollen inte erbjuder någon större utmaning för en rutinerad skådespelare som Saxon ändå kan anses vara, här är det mest en biroll vars uppgift är att klappa på axeln och yttra några uppmuntrande ord till och från. Dubbningen av skådespelarna, som normalt brukar vara en stor tröskel att ta sig förbi (tankarna går till House By The Cemetary och Bob), är även den i stort lyckad, något som gör att man kan ägna sin fulla uppmärksamhet åt denna lysande giallo.

Bild
Utan att ha en annan utgåva utav den här filmen så är det näst intill lönlöst att jämföra bilden med screenshots tagna från nätet så ni, läsare, får bedöma huruvida det låter som den här utgåvan är värd att införskaffa till er redan digra Argentosamling. Dock vågar jag nog påstå att den här versionen är identisk med den holländska utgåva vars titel är Shadows, en version som sägs vara den mest kompletta som går att få tag på. Främst är det speltiden som skvallrar om detta släktskap (1.36:53 kontra den svenska versionens 1.36:54) samt en skapligt överensstämmande bitrate. Överföringen av Tenebre till dvd har gjorts rätt så bra, även om någon repa och ett antal småskador har följt med. Den anamorfiska bilden, i 1.85:1-format, hålls också fri från iögonfallande digitala artefakter, jag såg förvisso en liten antydan till posterisering i en scen men det var i princip allt. Filmens färgskala är det lite sämre ställt med. Filmen inleds med ett påtagligt rödstick med en anstrykning av lila. Döm om min förvåning när filmen sedan tydligt byter färgskiftning till en mer neutral skala mitt i en scen, det går helt enkelt inte att missa detta. Härefter håller sig filmen på den neutrala skalan utom i ett antal flashbackscener där en uppenbar purpurfärgning genomsyrar scenen. Svärtenivån är bra genom hela filmen, nattscenerna är mörka och kontrastrika utan att dra åt det så vanliga blåa hållet. Ljushetsnivån (i brist på bättre ord) genom filmen är, som omnämnts tidigare, ibland smärtsamt hög. Filmens bild upplevs på detta sätt som en glättig reklamfilm från tidigt åttiotal och jag tror att Argento hade precis denna ytlighet i åtanke när filmen gjordes. Den genomsnittliga bitraten för dvd:n ligger på 5.48 Mbit/s.

Bitraten för Tenebre

Ljud
Till skillnad från många andra utgåvor så har Atlantics utgåva av Tenebre endast ett engelskt 2.0-spår. För att vara ett monauriskt spår är det med imponerande dynamik som det gör sig påmint. Rösterna uppfattas som naturliga, de tappar aldrig i mellanregistret eller blir för vassa i diskanten. Musiken innehar en förvånansvärd pondus; en fast, snärtig bas tillsammans med ett klart och detaljerat övre register skapar gåshud för den som är förtjust i filmmusik från den här tiden och genren (här signerad Simonetti, Morante och Pignatelli, tre fjärdedelar av gruppen Goblin). Ljudspårets bitrate ligger på 192 kbit/s.

Extramaterial
Inget extramaterial följer med dvd:n.

Sammanfattning
Tenebre är inte bara en klassiker inom giallogenren, det är en tät thriller som håller hela vägen ut. Med ett välvässat manus, en kamera i ständig rörelse och med en galen mördare lös har jag svårt att se en bättre början för er som inte känner till giallogenren. Och ni som redan känner till Argento men inte redan äger den här filmen skäms inte den här utgåvan för sig.

..:ANNONS