Vad har referenser till Trollkarlen från Oz, en Elvis-wannabe och en hel massa eld & sex gemensamt? Jo, de hör alla hemma i Wild at Heart, David Lynchs Guldpalmsvinnare från 1990. Och nu är det dags att recensera den nyutkomna R1:an, som förutom att innehålla en jäkligt bra film också levereras i ett slip-case.
FilmenOm ni aldrig sett en film av David Lynch förut så välkomnar jag er till hans alternativa universum. En värld där allt på ytan ser ut som det gör hos oss, men när man skrapar på lacken… Det kvittar om man konfronteras med en lugn amerikansk småstad (
Blue Velvet,
Twin Peaks), Hollywood (
Mulholland Drive) eller ett välbärgat par (
Lost Highway); de där krypen som myllrar runt i gräsmattan i
Blue Velvet finns överallt, och så fort man tränger in på djupet ser man hur ruttet – eller vackert – allting kan vara.
Elviskopian Sailor Ripley (Nicolas Cage) har avtjänat ett fängelsestraff för dråp, sedan han i självförsvar slagit ihjäl den lejde mördaren som tänkte döda honom. När han kommer ut väntar den stora kärleken Lula Pace (Laura Dern) på honom, och tillsammans bryter de mot hans villkorliga dom och ger sig av. Kvar blir Lulas mor, som inte är det minsta nöjd eftersom hon redan försökt skilja på dem en gång. Jodå, det var hon som lejde torpeden som skulle döda Sailor. Vad som sedan utvecklar sig är faktiskt en rätt rak road movie, om man skalar bort allt blod och sex är
Wild at Heart inte så olik den nio år yngre
The Straight Story. Glöm alltså den förvirring som råder i
Lost Highway och
Mulholland Drive, här är själva handlingen rätt så banal och skiljer sig inte nämnvärt från många andra ”unga älskande flyr lagen, träffar udda karaktärer och hamnar i en hel del trubbel under resans gång”-rullar. Men så var det ju det där lilla undantaget att det är David Lynch som gjort
Wild at Heart, vilket mer eller mindre ursäktar att storyn inte är något nämnvärt – det är ändå aldrig där hans styrka legat.
Istället levererar filmen på det plan som kan stavas magi. Genom att använda sig av samma kompositör, skådespelare, teman samt eld, eld och åter eld i flera av sina verk känner man sig lite som hemma när man ser en Lynchfilm. Och ändå vet man inte riktigt vad man kan vänta sig, mer än att det kommer att vara något utöver det vanliga. Auteuren Lynch kan med sin speciella stil och form skapa riktig magi, allt som behövs är lite musik, annorlunda ljussättning och udda repliker; och just i det ögonblicket – när allting klaffar – så existerar inget annat, det är en känsla som går rätt in i hjärtat. Se bara den smått surrealistiska scenen med bilolyckan i
Wild at Heart. Om den ger er rysningar så förstår ni vad jag menar och kan lugnt se regissörens andra filmer också. Den här är inte den bästa, men är ändå mer sevärd än det mesta som kom ut 2004.
Det kan tilläggas att de tyska, holländska, koreanska och engelska dvdutgåvorna av filmen har en bråkdels sekund mer gore, ett exploderande huvud är skymt av en mynningsflamma på R1-utgåvan. Dock innehåller den sistnämnda den amerikanska bioversionen och är godkänd av Lynch. Men den förstnämnda versionen visades i Cannes, så det är oklart vilken som är Director's Cut-versionen. I vilket fall som helst vill jag bara påminna om att det rör sig om bildrutor som skiljer släppen åt. Det mesta talar för att den svenska utgåvan är likadan som de andra europeiska, men jag har ingen bekräftelse på det.
BildHär har vi en anamorfisk 2.35:1-överföring som
nästan gör filmen rättvisa. Bilden är i väldigt fint skick, utan störande repor eller riktigt iögonfallande komprimeringsartefakter. Edge Enhancement och någon persienneffekt skulle vara det enda som jag la märke till vid några tillfällen. Färgerna, skärpan och detaljrikedomen håller utan några problem måttet, även om det aldrig känns som referensklass. Det som gör att bilden stannar snuddande nära ”mycket bra” utan att nå hela vägen fram blir svärtan, som i flera mörka scener faktiskt känns lite blaskig. Om detta beror på ljussättningen eller råfilmen är jag inte säker på, men i och med att kontrasten i ljusa scener och några mörka ser fin ut känns ändå svärtan som ett litet minus i ekvationen. Medelbitraten ligger på 5.67Mbit/s
Jag tog en liten titt på den engelska utgåvans bild, och den kändes inte lika stabil. Den är mörkare, persienneffekterna är kraftigare och det förekom några svarta prickar som jag inte kunde minnas från R1:an. Ingen jätteskillnad, men dock tillräckligt stor för att vara nämnvärd. Dessutom har Lynch varit med vid produktionen av den här utgåvan, så jag har svårt att tänka mig att den inte skulle vara precis så som han vill ha den.
LjudHär får man både originalspåret och ett nytt 5.1-spår. Jag gillar när man inkluderar originalspår om man gjort ett nytt, fast i det här fallet hade det i ärlighetens namn nästan inte behövts en ommixning. Spåren är rejält framtunga och saknar för det mesta bas samt effekter av andra slag. Dialog är alltså det vi oftast får lystra till, och den återges i alla fall utan några som helst problem vad gäller tydlighet. Den enda stora skillnaden jag kunde höra, och egentligen det enda som verkligen motiverar en ommixning, var att basen var mycket högre på 5.1-spåret vid de få tillfällen den används. Faktum var att den nästan kändes för hög. Men å andra sidan gillar Lynch att använda djupbas för att förmedla känslor, så det är mycket möjligt att det ska vara på det viset – han har som sagt varit med om att producera den här utgåvan.
ExtramaterialMed tanke på det är en Special Edition-utgåva har man vissa förväntningar, men levererar utgåvan? Först ut är
Love, Death, Elvis and Oz: The Making of Wild at Heart (29:50), där bland annat David Lynch, Nicolas Cage, Laura Dern, Diane Ladd och Willem Dafoe intervjuas. Visst förekommer det en hel del fjäsk i början, där alla berömmer varandra till höger och vänster, men allt eftersom kommer det fram mer och mer intressanta fakta och tankar om filmen. Till slut utkristalliserar sig en sevärd Making of-dokumentär som jag kan rekommendera; en Lynchfilm är liksom så intressant att jag vill veta så mycket som möjligt om den, och då står man ut med lite meningslösheter de första minuterna. Nästa segment är ett bord fyllt med äckliga mackor, som tur är innehåller ändå
Dell’s Lunch Counter en hel del godsaker. ”Lula’s Momma” (3:05), ”Sailor and Lula Get Born” (1:52), ”Wild at Heart and weird on top” (2:26), ”Cannes” (3:42), ”The Red Pipe” (2:13), ”Not your Head-Head” (1:24), ”Pigeons” (2:11), ”The Good Witch” (1:43) och ”The Snakeskin Jacket” (2:15) innehåller information om så skilda saker som skådespelarinsatser, nyckelscener, scenografi, Cannesvisning m.m. Även om man hade kunnat tränga in djupare i alla inslagen ska man vara glad att man får lite, för det hela är väldigt intressant.
Nästa inslag är ett
bildgalleri (2:11), där kameran sveper över foton på de två huvudpersonerna till fin musik. I
Specific Spontaneity: Focus on David Lynch (7:16) pratar de medverkande om hur det är att jobba med regissören, och Lynch själv berättar om sina tankar. Intervjuerna är intressanta, men de hade dock kunnat vara längre – om man ser något man gillar vill man inte att det ska ta slut.
David Lynch: On the DVD (2:46) innehåller information om hur man skapar en HD-transfer och mastrar en dvd, vilket är mycket intressant för oss dvd-nördar. Tyvärr är inslaget återigen rätt så kort. Nästa del extramaterial till rakning är
Original EPK featurette (6:54). Det är kul att plötsligt se alla när de var fjorton år yngre än i de nyinspelande bitarna, men eftersom featuretten inte tillför särskilt mycket kan den mest ses som kuriosa. Sist ut är fyra
TV-spots, en
trailer samt
reklam för andra släpp från MGM. Det fyrsidiga insticket som medföljer är underhållande, eftersom det innehåller ett slags släktträd med karaktärerna samt kompletterande beskrivningar av dem. Med tanke på vilka skummisar som figurerar blir det underhållande läsning…
Sammanfattningsvis kan det sägas att extramaterialet som medföljer på den här dvd:n håller hög klass, till och med mycket hög klass. Tyvärr känns det mesta lite för kort, annars hade betyget kunnat nå en nia. Nu blir det tyvärr inte så, men en åtta är i vilket fall ett mycket högt betyg.
SammanfattningWild at Heart tillhör David Lynchs bättre filmer (vilket betyder att den är bättre än de flesta andra filmer som gjorts), och den här utgåvan lär inte göra någon besviken vad gäller bild och extramaterial. Som sagt finns det några utgåvor som innehåller ett ögonblick mer våld, men jag tycker ändå det här släppet slår dem med fin bild och en hel del extramaterial. Den enda på papperet värdiga konkurrenten i mina ögon är den franska utgåvan som har annorlunda extramaterial samt ett DTS-spår. Valet är ert, även om jag ärligt talat inte tror att
Wild at Heart kan utnyttja fördelen som DTS kan ge.
Tack till dvdimport för recensionsexemplaret
Populära filmer
