Short Films of David Lynch, The (DVD) - dvdforum.nu

De som tycker att geniet David Lynch gör för få filmer, är intresserade av en fördjupning eller som helt enkelt inte kan få nog av mannen, har i The Short Films of David Lynch en utgåva att sätta tänderna i. Under drygt en och en halv timmes tid får man bekanta sig med regissören genom introduktioner och sex kortfilmer som inte varit så lätta att få tag på tidigare. Den exklusiva utgåvan är producerad av Lynch himself och distribueras endast via hans sajt davidlynch.com, precis som Eraserhead. Förpackningen är av samma typ, en svart kartonglåda (21x21x3cm) omgiven av ett tunt pappersfodral med omslagsbilden som man drar av. Inuti döljer sig en inte helt smart fixering av DVD-skivan (dock tror jag inte den är skadlig), tillsammans med ett snyggt 16-sidigt häfte med bilder från filmerna.

Filmen
Kavalkaden börjar med Six Men Getting Sick (1967, 3:58), egentligen mer en konstinstallation än en regelrätt film. Verket gjordes för att projiceras på en formgiven duk under en tävling, och visar den största delen av tiden ett kollage av sex huvuden, som spyr upp olika färger. I animationen finns det inte direkt något berättande, utan det handlar som sagt om ett rörligt kollage. Jag låter konstkritiker tolka betydelsen.

Nästa verk är The Alphabet (1968, 3:46), en mer kuslig variant av alfabetssången man kan höra amerikaner sjunga. Också här är det svårt att hitta någon riktig narrativitet, men även om det hela är svårtolkat känns det som om det finns en vilja att säga någonting och en ångest som förmedlas. I den här filmen inkorporeras lite ”filmad” film och skådespelare, vilket ger ett annorlunda resultat när det blandas med animationerna.

I The Grandmother (1970, 33:50) utvecklas berättandet mer, och man börjar urskilja en story samtidigt som animationerna blir att färre. Filmen handlar om en pojke vars föräldrar hela tiden skäller på honom på ett oförståeligt språk; det är tydlig att han är oönskad, inte minst på grund av den verbala och fysiska misshandeln. För att få en vän planterar han en farmor/mormor som ger honom den kärlek han inte får från föräldrarna. Visserligen är filmen svår, men ett vackert stiliserat foto som bara visar vissa delar av scenografin bär tillsammans med stämningsfulla ljudslingor upp den tunga filmen väl. Jag känner inte till Lynchs barndom, men det hade varit roligt att veta om The Grandmother är självbiografisk.

The Amputee (1973, 4:52, 4:06) är den enda filmen i widescreen-format och har en betydligt roligare bakgrund. Ett filminstitut skulle köpa in film och valde mellan två sorter, men ville ha en jämförelse. Lynch satte ihop en liten absurd film i en tagning, där en kvinna som fått båda benen amputerade sitter och skriver medan en skötare lägger om hennes sår, alltmedan vi får höra vad hon skriver genom hennes tankar på ljudspåret. Vilken film som var bäst? Den första håller avsevärt högre bildkvalité.

The Cowboy and the Frenchman (1988, 25:51) är en riktigt rolig produktion där Lynchs lite speciella humor verkligen kommer till sin rätt. Om man gillar den själv beror till stor del på om man delar skaparens sinne för humor. Tre cowboys (bland annat Lynchs flitigt använde Nance och Harry Dean Stanton) hittar en fransman på kullen, komplett med mustasch, basker, vin och baguetter. Vänskap uppstår efter en tilltrasslad anpassningsfas, men den riktiga behållningen – och det som gör den här filmen till min favorit av de sex – är hur Lynch driver de båda stereotyperna till sin spets. Alla som satt i tittningssoffan med mig hade riktigt kul under tiden.

Sist ut är Lumière (1995, 0:58), en intressant liten pärla, inspelad på bröderna Lumières originalkamera. Pålagt ljud, svartvitt foto, surrealistiskt, naket, eld och död. På något sätt känns det som om den knyter samman allt, med Lynchs tidiga stil, samt inkorporerandet av allt det som gör hans filmer så speciella – på bara en minut!

Det som är mest intressant med den här utgåvan är att den som är intresserad av David Lynch kan följa hans utveckling under knappt trettio år. Det hela börjar med Six Men Getting Sick, starkt knutet till regissörens bakgrund som målare, medan The Alphabet och The Grandmother påminner mycket om Eraserhead i sina visuella stilar och surrealistiska inramningar. The Cowboy and the Frenchman gjordes efter Blue Velvet och ger en bild av den nyare Lynch, som ännu bättre bemästrar filmberättandet och inte är rädd för att pröva det lättsamma. Det är nog de senaste årens verk jag gillar bäst, främst Lost Highway och Mulholland Drive, eftersom Lynch i de filmerna lyckas skapa täta thrillers men samtidigt väver in sin bakgrund i de surrealistiska, nästan magiska stämningar och sekvenser som genomsyrar hans produktioner.

Om man gillar långfilmerna blir kortfilmerna än mer intressanta, bland annat därför att det i de större verken finns ekon av det som en gång skapades i de mindre. Om ni vill ha ett exempel, se bara på cowboyn i Mulholland Drive, som inte lite påminner om en i The Cowboy and the Frenchman; eller tänk på det oönskade barnet i Eraserhead och The Grandmother. Det som slutligen sätter pricken över i:et och gör den här utgåvan komplett är inledningarna av regissören, som mycket finurligt ger en illusion av kontinuitet. Utan dem skulle filmerna bara varit travade på varandra. Visst kan man se dem var för sig eller utan introduktion, men jag rekommenderar det inte. Lynchs anekdoter tar avstamp i den föregående filmen, för att sedan sikta in sig på nästa (och han pratar precis lika lustigt som sin FBI-karaktär i Twin Peaks). Om ni gillar Lynch, missa inte denna chans att fördjupa er i en av vår tids mest fängslande regissörer!

Bild
Jag kan knappast påstå att jag är djupt imponerad av bilden, den är mer vad jag förväntade mig att den skulle vara. Med tanke på hur gamla filmerna är och vilken budget de måste ha spelats in med är jag i alla fall helt nöjd. Repor förekommer, även om de inte är så många att de förstör upplevelsen, färgerna är okej även om det är mindre bra ställt med kontrasten. Det är troligt att det är ett konstnärligt val, men svärtan är inte särskilt detaljrik. Det enda jag egentligen är missnöjd med är The Cowboy and the Frenchman, som uppvisar grymma komprimeringsartefakter i grynigheten.

Ljud
Här kan texten hållas kort. Ljudet återges genom ett 2.0 PCM Audio-spår i mono. Det positiva är att det är fritt från störningar och distortion, samt befriande klart och tydligt. Att det inte rör sig om några effektfilmer förstår säkert alla.

Extramaterial
Jag räknar inte introduktionerna till extramaterialet, så allt som medföljer är en hjälp till TV-kalibrering samt ett par påskägg av den mindre upphetsande sorten. Den utlovade textningen till The Cowboy and the Frenchman gäller bara det franska talet, det engelska är inte textat. Samtidigt är jag ändå nöjd, därför att hela utgåvan känns som en bonus i sig; man får ju se någonting som inte har funnits på DVD förut. Dessutom är inte Lynch känd för att delta i särskilt mycket extramaterialsmakande…

Sammanfattning
Det är synd att inte alla kan få chansen att se detta, riktigt synd. Utgåvan är dyr i sig, faktumet att man bara kan beställa hem den med budfirma (vilket förutom det dyra priset ökar risken för tull) gör att man bara ska köpa The Short Films of David Lynch om man är ett riktigt Lynch-freak som vill fördjupa sig i den bästa regissören som existerar. Kvalitén på bild, ljud och extramaterial är inte exceptionell, så ta bara fram plånboken om ni är villiga att betala för innehållet – det här är inget att demonstrera anläggningen med.