Många tidigare ansatser att filmatisera Ondskan har misslyckats, olika regissörer och filmbolag har sedan tidigt 80-tal gång på gång försökt översätta boken till film utan att lyckas. Projekten har gått i stöpet av olika anledningar, såsom att finansieringen av filmen inte har rotts i land eller att "feministerna", för att använda Guillous tillmäle, på filmbolagen och -instituten har uppfattat manuset som manschauvinistiskt och raskt förpassat det till papperskorgen.
Erik med mor och styvfar runt middagsbordet. |
Även den här gången var ett misslyckande inte långt borta då man så sent som veckan innan filminspelningen skulle dra igång fortfarande inte hade hittat en skådespelare till huvudrollen. Regissörens fru kom dock plötsligt på att hon hade träffat en ung skådis på en fest som kanske skulle passa för rollen som Erik Ponti, Jan Guillous alter ego i historien Ondskan. Andreas Wilson knallade iväg till ett möte med regissör Mikael Håfström, och efter den pratstunden var jobbet hans. Tur var väl det eftersom Wilson som är rätt ny i gamet - det här är hans första långfilm - med bravur gestaltar Erik Ponti på duken. Det måste ha varit minst tio år sedan jag läste boken Ondskan och jag har därför inte karaktären Ponti i färskt minne, men om Guillou själv hävdar att Wilson gör en enastående tolkning av författaren som ung och dessutom anser att det inte hade kunnat göras en bättre filmatisering av boken än den som går upp på svenska biografer inom kort, känns det som om man inte har mycket att sätta emot; om man nu mot all förmodan inte skulle hålla med i det omdömet.
Styvfadern slår Erik med rottingen. |
Erik Ponti som bråkstake, innan han började på Stjärnsberg. |
Historien om Ondskan utspelar sig på sent 50-tal, i ett efterkrigstidens Sverige där enstaka nazister fortfarande kan få jobb som lärare. Erik Ponti är en bråkstake, han slåss i skolan och får dåliga betyg i uppförande. Han har gott läshuvud och lärarna berömmer honom, men rektorn får till slut nog och relegerar honom. Inte nog med det, i ett anfall av raseri ringer han runt till Stockholms alla realskolor och svartlistar Ponti, som därmed får finna sig i bli internerad i den strikta privatskolan Stjärnsberg.
Till Stjärnsberg kommer man om man är adlig eller om man har en större förmögenhet. Inget av dessa epitet passar in på Ponti, men efter att mamman har sålt en del värdefulla tavlor och annat lösöre får han ändå en plats på lärosätet. Internatskolan tillämpar kamratuppfostran, vilket är en eufemism för att de äldre eleverna systematiskt pennaliserar de yngre så det står härliga till; allt med de vuxnas på skolan goda minne. Ponti vinner snabbt en trofast vän i rumskamraten och plugghästen Pierre, men medan Pierre är pacifist och genom sitt motto "man gör bäst i att ta emot stryket utan att lipa och utan att vara oförskämd" predikar Mahatma Gandhis fredsläror har Ponti mycket svårt att finna sig tillrätta i och acceptera de äldre elevernas ständiga översitteri. Givetvis uppstår snart konflikter mellan Erik och rådsmedlemmarna i fjärde ring, de som bestämmer över alla elever på skolan.
Andreas Wilson. |
Gustaf Skarsgård i rollen som rådets ordförande, Otto Silverhielm, gör en remarkabel skådespelarprestation. Utan att avslöja för mycket om handlingen i filmen kan jag berätta att Ponti och Silverhielm inte direkt blir de såtaste vänner på Stjärnsberg. Skarsgård skulle lätt kunna ha spelat över som Silverhielm, men han lyckas hålla sig på rätt sida om denna förföriska gräns och är tillsammans med Andreas Wilson (Erik Ponti) de klarast lysande stjärnorna i denna även i övrigt briljanta film skådespelarmässigt.
Gustaf Skarsgård. |
Henrik Lundström gestaltar Eriks gode vän Pierre Tanguy på ett trovärdigt sätt. När jag träffade honom efter filmen var det svårt att föreställa sig denna smärte kille med syntarlook som den i filmen överviktige nörden Pierre. Movie magic, ladies and gentlemen!
Pierre och Erik. |
Om livet på internatskolan är svårt för Erik så har han det inte lättare på hemmaplan. Han har en styvfar (Johan Rabaeus) som för minsta lilla skitsak, som en på golvet tappad gaffel, tar fram rottingen och piskar hans rygg blodig. Modern (Marie Richardson) dövar vid dessa tillfällen sin oro för sonen genom att ursinnigt hamra fram någon vals av Chopin eller Beethoven på flygeln, allt högre och allt kraftigare för att försöka överrösta sonens kvidanden och rottingens rytmiska rapp.
Wilson, Håfström, Guillou. |
När man ser Ondskan blir man förbluffad över råheten i våldet, som har en framträdande plats i filmen. Man tänker klentroget att här måste såväl manusförfattare som regissör ha överdrivit för att fånga tittarens uppmärksamhet. Vid ett samtal med Jan Guillou efter filmen förklarade han att det i själva verket var mycket värre än så. Våldet mot - och från - Guillou på skolan var i verkligheten långt grövre och otäckare. Det kunde man dock inte visa på film, eftersom folk skulle må illa av scenerna och lämna biosalongen.
"När jag ser vissa scener i filmen tänker jag ett steg längre, jag minns hur mycket värre det egentligen var och då gråter jag", berättar Jan Guillou. Han hade sett filmen flera gånger tidigare för att "gråta ut", så att han kunde vara torr på premiären och inte skulle behöva gråta offentligt. Det lyckades han dock inte med och jag misstänker att merparten av publiken inklusive undertecknad grät tillsammans med Jan Guillou under delar av premiärvisningen.
I Stockholm City berättar författaren att verklighetens Stjärnsberg, Solbacka, var nazism utan antisemitism:
- Vi som gick på skolan skulle bli Sveriges ledande elit, men ingenstans inom regering, förvaltning, näringsliv, konst eller litteratur finns det idag någon från Solbacka. Det var bara jag som lyckades.
Skolan existerar inte idag. När Jan Guillou efter avslutade studier hade påbörjat sin bana som journalist var ett av hans första uppdrag att göra ett reportage om de missförhållanden som det ryktades om rådde på Solbacka, ett uppdrag som han genomförde med stor frenesi och som i förlängningen ledde till att internatskolan lades ner. En liten men förmodligen viktig seger för Guillou.
Filmen Ondskan som har premiär på svenska biografer den 26 september kommer utan tvivel bli höstens och kanske även vårens stora svenska biosuccé, något den är väl värd.
