Sideways (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

från 95.00

Paul Giamatti och jazzmusik verkar vara en gångbar kombination. Första gången jag råkade ut för den konstellationen var i Shari Springer Bermans och Robert Pulcinis fantastiska film om serieskaparen Harvey Pekar – American Splendor. Sideways utnyttjar också konceptet med jazz och Giamatti (om detta är en medveten strategi eller inte låter jag dock vara osagt), men sedan hittar jag inte så många fler gemensamma nämnare.

Filmen
Det kan knappast ha undgått någon att vin spelar stor roll i Sideways. När jag diskuterar film med vänner och bekanta ser många frågande ut när jag nämner titeln, men säger jag ”vinfilmen” nickar de flesta igenkännande. Faktum är att under några månader efter Sideways biopremiär i USA ökade försäljningen av Pinot Noir-viner drastiskt samtidigt som Merlot-baserade tappade marknadsandelar; när man sett filmen förstår man sambandet. Åsikterna lär gå isär, men för min egen del förstärker vintemat den positiva upplevelsen och det är mer än en gång jag önskar att jag kunde få ta del av samma fantastiska smakupplevelser som filmens huvudperson Miles (Giamatti) och de andra karaktärerna. De böljande vinfält, spännande vingårdar och intima restauranger som Phedon Papamichaels vackra foto visar upp ger också upphov till sköna vibbar, och jag minns den härliga känslan av en biltur genom Kalifornien. Låt oss konstatera att en film som lyckas mana fram alla dessa associationer ligger riktigt bra till.

Tillbaka till handlingen. Livet har sprungit ifrån Miles. Medelålders, frånskild, deprimerad och lätt alkoholiserad genomlider han dagarna. Samtidigt som han väntar på besked från sin förläggare (Miles har skrivit en bok som redan blivit refuserad flera gånger) tar han med sin vän på Jack på en resa genom Kaliforniens södra vindistrikt. Jack (Thomas Haden Church), en skådespelare vars karriär mer eller mindre tvärstannat, ska nämligen gifta sig om en vecka och resan är tänkt som en variant av svensexa där de två vännerna ska roa sig med livets goda, det vill säga golf, mat och dryck. Redan från första stund gör dock Jack klart för Miles att till det goda räknas också kvinnor, och att han strax ska lova sin blivande hustru evig kärlek är inget som bekymrar honom.

Polarna Miles (Paul Giamatti) och Jack (Thomas Haden Church)

Paul Giamatti och Thomas Haden Church är perfekta val i rollerna som polarna Miles och Jack. Båda karaktärerna är så mänskliga och fulla av skavanker att det i slutändan är fullkomligt omöjligt att tycka illa om någon av dem. Och det är faktiskt något av en bedrift. Miles är en odräglig pessimist som snor pengar från sin morsa och vältrar sig i självömkan. I andra ändan av skalan finner vi den charmige Jack som likt ett barn ser allt som en lek och som är oförmögen, och antagligen också ointresserad av, att ta ansvar för sina handlingar. Kontrasten mellan dem båda bjuder på många både tänkvärda och roliga ögonblick. De backas på ett strålande sätt upp av Virginia Madsen och Sandra Oh i rollerna som Maya och Stephanie. Maya är en vinkunnig servitris som jobbar på en av de många restauranger Miles ofta besöker på sina ständiga resor i trakten; Stephanie serverar viner på en vingård som Miles och Jack stannar till på.

Sideways fungerar i stort som en ”roadmovie” med de båda centralgestalterna på färd genom vindistriktet. Människor de träffar och situationer de hamnar i är det som ger handlingen struktur. Miles är den enda av karaktärerna som utvecklas i någon större utsträckning; hans möte med Maya får honom att omvärdera delar av sin tillvaro och det hjälper honom att gå vidare i livet. Jack däremot, är samme Jack även när filmen slutar; det är snarare jag som åskådare som behöver den tid filmen tar för att inse det. Filmen marknadsförs som en komedi, och visst finns här många inslag av både lågmäld humor och ren slapstick, men Sideways är också ett drama om två män i ett av livets övergångsskeden. De tacklar den stundande medelåldern på väldigt olika sätt, och båda når viss självinsikt på vägen.

Jack, Stephanie (Sandra Oh), Jack och Maya (Virginia Madsen)

Det mest tilltalande med Sideways är avsaknaden av tydlig sensmoral, det finns inga pekpinnar om hur man bör bete sig. Vi möter fyra människor med goda och dåliga sidor, som beter sig både illa och beundransvärt, som ena stunden visar brist på respekt och i nästa stund äkta medkänsla. Och trots att man ges många ursäkter att tycka illa om dem så är det omöjligt att göra det fullt ut, för det vore att se ner på sig själv som människa. Även om jag inte ser mig själv i vare sig Miles eller Jack så kan jag förstå vad som driver dem, de är personer av kött och blod. Alexander Payne, i egenskap av regissör och medförfattare av manuset, är också i högsta grad delaktig till det lyckade resultatet. Tempo och timing, utomordentligt viktiga egenskaper för att få en komedi att fungera, är näst intill perfekt. Det enda som hindrar mig från att ge Sideways det absoluta toppbetyget är att den, med sina dryga två timmar, känns aningen för lång.

Bild
Alexander Payne ville få Sideways att se ut som många filmer på 70-talet såg ut, med mjuk, lätt kornig bild och lugna färger. Resultatet är riktigt lyckat och överföringen gör inget för att förstöra den ursprungliga intentionen. Det korta skärpedjupet förstärker den mjuka bildens lätt disiga intryck eftersom detaljer i bakgrunden försvinner i viss grad, men där kameran fokuserar är skärpa och detaljnivå utmärkta. Det enda problemet jag kan se är att vissa ljusstarka partier lider av väl hög grad av kornighet; om det beror på original eller överföring kan jag inte avgöra. Det förekommer några få repor och lite smuts, men aldrig i sådan omfattning att det stör. Med andra ord en nära nog perfekt överföring av en från början mycket trevlig bild. Bilden är anamorfisk och i originalformat 1:85:1.

Ljud
Sideways spänner inga muskler och försöker därmed inte att visa upp något fett surroundljud. Men filmen har en själ och ljudet speglar den på ett fint sätt. Dialog och musik är vad som är viktigast och på dessa områden så låter det riktigt bra. Talet hörs tydligt från centerhögtalaren medan miljöljud från motorer och omgivningar panoreras i sidled där det passar in i helheten. De bakre högtalarna och subben används i stort sett bara till att göra musiken fylligare. Det viktiga är att Sideways låter precis som den ska göra; rent, tydligt och njutbart när musiken släpper loss. Det engelska ljudspåret är i formatet Dolby Digital 5.1.

Extramaterial
Det är med stor besvikelse jag konstaterar att det på papperet intressantaste inslaget saknas; det på omslaget utlovade kommentarspåret med Paul Giamatti och Thomas Haden Church finns helt enkelt inte med på skivan. För en älskare av kommentarspår är detta en tung förlust och orsakar därför en stor plump i SF:s protokoll.

Istället visar sig extramaterialet till största delen bestå av tre stycken påskägg som tillsammans klockar in på dryga halvtimmen. De är alla hyfsat sevärda så gör er gärna mödan att hitta dem (för den mindre ambitiöse finns det anvisningar).

Sedan finns här en traditionell Bakom kulisserna (6:33) plockad från filmens marknadsföringsmaterial, och i sedvanlig ordning dras handlingen i korthet samtidigt som alla inblandad höjs till skyarna. I lika sedvanlig ordning är det också bortkastad tid att se den.

Betydligt intressantare är Borttagna och förlängda scener (15:27) presenterade med skrivna introduktioner av regissören Alexander Payne och omgivna av scener från filmen för att placera dem i sitt tänkta sammanhang. De sju scenerna är klart sevärda och flertalet skulle ha fungerat bra i filmen, men med tanke på att filmen ändå är något lång så får det ändå ses som ett gott beslut att plocka bort dem.

Avslutningsvis bjuds vi på en Inside Look (2:27) av Kingdom of Heaven, vilket i det här fallet bara är en trailer. Allt extramaterial är i fullskärmsformat och otextat.

Sammanfattning
Sideways är en helkul och engagerande dramakomedi med mängder av underhållande vinsnack. Manuset är smart, karaktärerna mänskliga och välspelade, och musiken störtskön. Filmen presenteras med nära nog perfekt bild och ett klart njutbart ljud. Det klena urvalet extramaterial drar dock ner helhetsintrycket för oss som lägger vikt vid sådant, och frånvaron av det utlovade kommentarspåret är oacceptabelt (på den i övrigt identiska brittiska utgåvan finns kommentarspåret med).