“I’m Billy Hayes. At least I used to be.”
Repliken säger betydligt mer om Alan Parkers film än dess titel. ”Midnight Express” är kåkslang för rymning, men det här är en film om att vara fängslad.
FilmenBilly Hayes (Brad Davis) skulle bara tjäna lite snabba pengar. En turkisk taxichaufför erbjöd honom lite hasch att ta med sig hem till USA och han kunde inte avböja. Nu sitter han i ett förhörsrum på Istanbuls flygplats omgiven av hotfulla personer som pratar ett språk han inte förstår.
Fängelset. Vad är egentligen värst, vakternas tortyr eller tortyren att vara instängd? Vänner finns, Jimmy (Randy Quaid) amerikan, besatt av att rymma. Svensken Erich (Norbert Weisser från
Schindler's List), den excentriska britten Max (John Hurt). 50 dagar kvar av domen för innehav och åklagaren överklagar. Livstidsdomen för smuggling tidsbestäms till 30 år. Billy tappar det totalt och förflyttas till Sektion 13 för de psykiskt sjuka.
Många år senare och Billy har ingen verklighetsförankring längre. Flickvännen Susan (Irene Miracle från
Inferno) besöker, visar fotoalbum hemifrån, ber honom fly. Ta dig samman Billy. Du måste kliva på midnattsexpressen.
Far & son |
Filmen inleds med ”Based on a true story” men om Parker fått bestämma hade han slopat det.
Midnight Express bygger på vad Billy Hayes berättat för bokens spökskrivare William Hoffer och som sedan tolkats av Oliver Stone, vars filmmanus både gav honom ett stort genombrott och en Oscar. Kritik har getts för att turkarna i filmen skildras fördomsfullt och då fler pratar maltesiska (Malta var inspelningsplats) än turkiska, är det svårt att argumentera emot. Däremot anser jag att det omtalade talet inför domstolen inte alls är rasistiskt, utan ett realistiskt uttryck från en man i affekt. Strax därefter går Billy in i galenskapen och sättet som den scenen blandar simpla filmknep med långt ifrån simpelt skådespeleri, är fortfarande oöverträffat. Jag tänker även på den otroligt vackra kärleksscenen i duschen som på allvar kan vara botemedlet mot homofobi. Hur filmen rör sig mellan enorma känslostormar och att vara enormt spännande, är även det något utöver det vanliga.
Pojkvän & flickvän |
Det finns fler aspekter där
Midnight Express vågade mer och flyttade gränserna. Man kan tycka vad man vill om Giorgio Moroders musik men både jag och Oscarsjuryn 1979 gillar den. Det första flyktförsöket kanske låter lite väl mycket 80-talsaction, men då ska man betänka att inte ens de fanns ännu. Något annat som känns igen men säkerligen var lika nytt, är den typ av kattälskande kuf John Hurt spelar. Han kan vara ett av skälen till att jag uppskattade filmen ännu mer när jag var ung, då jag inte hade någon referensgrupp med fängelsefilmer och dess standardkaraktärer. Hurt tvättade sig inte under inspelningen och hans sätt att gå in i sin roll togs efter av den betydligt grönare Davis, som urinerade i en hink mellan tagningarna och var på vippen av en egen neuros. Han är givetvis mycket bra men faktum är att Dennis Quaid var mycket nära att sno åt sig rollen, men missade på att han ”inte såg ut som en person som möjligtvis inte överlever”. Nu fick istället brorsan Randy en roll som när man ser honom gör det ofattbart att han idag tar jobb som
Christmas Vacation 2: Cousin Eddie's Island Adventure. Min favoritkaraktär är emellertid Billys far som Mike Kellin (
Sleepaway Camp) mycket lätt kunde ha spelat efter stereotypen, men gör hjärtskärande och hundra procent äkta.
BildMidnight Express presenteras i originalformat 1.85:1, HD 1080p. Tyvärr är bilden väldigt mjuk och det första jag tänker är faktiskt DVD. När jag vant mig vid 70-talsfotot, som ofta är handhållet med tveksam skärpa och detaljrikedom, är det dock en riktigt trevlig transfer vi bjuds på. Skräp finns, men det är knappt värt att nämna då restaureringen är så otroligt lyckad på den fronten. Kornigheten är precis lagom och hudtonerna är suveräna. Och det finns inga kompressionsartefakter här inte.
LjudObservera att filmen inte är testad på utrustning med möjlighet till HD-ljud.
Alan Parker måste vara nöjd med den nya tekniken när Billys hjärtslag på flygplatsen växer i hela hemmabiosystemet. Annars är det här ett ljudspår som gör allting rätt, just på grund av att det
inte är spektakulärt. Det är helt enkelt originalljudet som har separerats och positionerats med massor av kunskap och kärlek. Ibland är det nästan så att det är lättare att höra än att se de små detaljerna. Dialogen är givetvis inte lika klar som på en ny film men den hörs mycket väl i centrumhögtalaren. Vidare får den elektroniska musiken bra med utrymme vare sig du vill det eller inte. Slutligen ett stort tack till Sony Pictures för inkluderandet av originalmonospåret.
Extramaterial“The Producers” (ca 25 min – HD), “The Production” (ca 25 min – HD), “The Finished Film” (ca 20 min – HD) är tre heltäckande featuretter som bjuder på en hel del kul information: Att man fick kämpa hårt för att få avsluta filmen redan innan bokens flykt från Turkiet, att en av producenterna spöade upp en klantig projektionist under en förhandsvisning, och att Parker idag är tveksam till beslutet att filma personer som var mentalt handikappade på riktigt. Alla som hade någon betydelse och lever idag (Brad Davis dog sorgligt nog i AIDS 1991) utom Randy Quaid får säga sitt och det är nästan så att det inkluderade kommentarspåret med regissören känns överflödigt. Om det finns någon brist så är det den verklige Billy Hayes, som visserligen är med, men säger väldigt lite om filmen jämfört med verkligheten. Märkligt nog får han mest utrymme i “The Making of Midnight Express” (ca 7 min – SD), en småcharmig promotionfilm från när det begav sig. Här vandrar han runt på inspelningsplatsen, där vissa detaljer påminner honom om de tuffa åren. Vi avrundar med ett bildgalleri och BD-Live-material som jag inte är ett dugg ledsen att jag inte fick igång.
SammanfattningÄven om
Midnight Express ser och låter bättre ut än någonsin är den inte riktigt så bra som jag minns den. Då den ändå inte har överträffats av någon senare fängelsefilm antar jag att den var helt otroligt bra när jag var yngre. En av de många saker som gör att den fortfarande känns fräsch är att man för en gångs skull slipper klyschan med den oskyldigt dömde. Vi tycker om Billy Hayes, så vi vill ha ut honom ändå.
Populära filmer
