Ett garanterat framgångsrecept för filmer från Hollywood är att ta med en jycke och några ungar. Hunden har ofta en central plats i familjen och möjligheterna att få tittaren att känna igen just sin egen hund, nuvarande eller tidigare, är stora. "Marley & me" handlar om en ovanligt olydig hund och hans husse med familj.
Filmen John (Owen Wilson) och Jenny (Jennifer Aniston) Grogan är ett ungt gift par med de egna karriärerna i siktet. John oroar sig för att Jennys nästa steg i planen för sitt liv är att skaffa barn och får ett tips av sin kompis Sebastian (Eric Dane), som är inbiten ungkarl. Tipset är att skaffa en hund för då får kvinnan något annat att tänka på i några år och detta ger ett tidsfönster innan det är dags för barn. John nappar på denna idé och ger bort en valp till Jenny i födelsedagspresent. Det är inte vilken valp som helst utan labradoren Marley. En hund med egen vilja och svårighet att underställa sig överheten i form av människor i allmänhet och husse och matte i synnerhet. John gör karriär som populär krönikör på stadens tidning och många av krönikorna handlar om Marley och alla tokigheter som Marley ställer till med.
Jag gör det inte för att jag måste eller för att jag vill utan för att jag kan.
Låt mig göra detta klart först: Du bör vara eller ha varit hundägare för att njuta av denna film. För andra är förmodligen hälften av skämten obegripliga och övriga inte roliga. Scenen när Marley går på lydnadskurs är sanslöst roligt. Detta är dock en film som inte enbart tar lätta poänger på djurs beteende. Den går inte att jämföra med simpla komedier som Chihuahuan i Beverly Hills där hundarna både pratar och har mänskliga tankar och egenskaper. Marley & jag är egentligen inte ens en komedi utan snarare en relationsfilm, om förhållandet mellan husse och hund och det är inte bara skoj och klämkäckt hela tiden, utan det blir garanterat tårfyllda ögon innan filmen har nått sitt slut.
Detta är sinnebilden av livet med hund, men med Marley stämmer den inte helt.
Owen Wilson känns lite träig som John Grogan, men detta är inget problem för Grogan ska vara lite träig. Jag gillar Wilson i denna film även om han som den unga John ser lite för gammal ut. Detta gäller även Jennifer Aniston, som förvisso har ett ungt grundutseende, men det går inte att lura sig på att hon är närmare 40 än de 25 hon ska föreställa i början av filmen. Jennifer har för övrigt, trots att hon spelar en av huvudrollerna, förvånansvärt lite utrymme och märks knappt i filmen. En som är som gjuten i sin roll är Eric Dane som livsnjutaren, skämtaren, äventyraren och charmören Sebastian. Det är i och för sig ingen bedrift att vara charmör på film eftersom manusförfattaren kan skriva in i manus att det ska vara framgångsrika raggningar hela tiden, men Eric Dane känns bra i rollen. Förutom dessa finns det en karaktär till som måste nämnas och det är naturligtvis labradoren Marley. Marley spelades av inte mindre än 22 olika hundar och anledningen till detta kan du hitta i extramaterialet. Marley är givetvis en stor del av denna film och utan en fungerande Marley skulle denna film falla platt. De 22 hundarna har använts för att gestalta Marleys olika åldrar, men även för att få Marley att göra olika saker, samt ha olika sinnesstämningar. På det stora hela fungerar detta bra och alla som har eller har haft hund kommer förmodligen att känna igen sig i vissa av Marleys omöjligheter.
Regissören David Frankel intygar i extramaterialet att det faktiskt har varit enklare att filma med hundarna än med människorna för att det i stort sett inte behövts några omtagningar med hundarna. Något som människorna desto oftare behövde (se gag-reel:en i extramaterialet för några av dem). Filmen har ibland ett ganska trögt tempo trots att man mitt i filmen hastar igenom de otaliga krönikor som John skrivit om och med Marley och hans bravader. De bortklippta scener som finns att beskåda i extramaterialet kunde kanske ha varit fler för att få upp tempot en aning.
Bild Mitt första intryck av filmen är att bilden är väldig filmlik. Det vill säga bilden påminner om bilden på biografen. Bildaspektration är bibehållen till 2.35:1. Filmen är filmad med flitigt användande av skärpa och oskärpa och detta finns tydligt med på Bluray-utgåvan. Svärtan är stabil och djup. Det finns dock saker med bilden som inte är bra. Bland annat känns detaljnivån låg för att vara Bluray och färgerna är lite återhållna även om hudtonerna känns naturliga. Vidare är bilden lite orolig och brusig på pixelnivå. En trevlig bild att titta på, men den når inte upp till de bäst presterande BD-utgåvorna.
Ljud Ljudspåret är ett kompetent men framtungt DTS HD-MA 5.1-spår. Det är inga problem att följa dialogen, men det är lite väl tunt med miljö- och surroundljud. Baskanalen är sparsamt använd, men kickar in i soundtracket emellanåt.
Extramaterial Extramaterialet ser till en början ganska standardmässigt ut, men det visar sig efter en närmare titt att det är mer omfattande än man först kan få intrycket av. De borttagna scenerna är hela nitton stycken och samtliga är kommenterade av regissören David Frankel. Det blir helt plötsligt mer begripligt varför en scen som kan tyckas passa i filmen är överflödig. Det finns fem minidokumentärer som handlar om hundarna i filmen, några gag-reels som för all del är lite underhållande, men inte alls så roliga som de själva verkar tycka. Det finns en PiP-funktion där hundtränare under filmens gång berättar hur man fått hundarna att göra det de gör. Dessa filmsnuttar går att se separat om man inte vill se dem som PiP. Det är en bra funktion. Har man intresse för hundar är detta extramaterial värt att se. Förutom detta medföljer en skiva med en digital copy av filmen.
Sammanfattning En roande, men lite för lång relationskomedi om en olydig hund och familjen som den bor hos. Du bör förmodligen vara hundägare för att riktigt uppskatta denna komedi med en tragisk tvist.
