Det är inte ovanligt att publiken sympatiserar med mördare på film. Knepet är att bygga upp ett starkt vägande skäl och inte sällan fungerar ett hämndmotiv alldeles utmärkt. En annan variant är att låta den, eller de, mördade vara avskum som ändå bara skulle ställa till elände i världen om de fick leva vidare.
King of the Ants,
Stuart Gordons senaste film, väljer att göra det lite annorlunda och låter en ganska vanlig kille ta kål på en lika vanlig och hyvens medmänniska, utan att i förväg klargöra vad det är som driver honom. Efter detta förväntas vi sympatisera med honom, medkänslan är till och med en förutsättning för resten av filmen. Ja, det var med spänning jag satte mig för att titta på
King of the Ants, om inte annat för att se om mannen bakom, bland annat, kultrullen
Re-Animator klarar av att ro något annat än nattsvarta skräckkomedier i hamn.
FilmenSean Crawley (Chris McKenna) lever ensam, hankar sig fram på målerijobb och känner sig i stort mest som en förlorare. Utan ambitioner och drömmar ägnar han livet till att slå ihjäl tiden och tar var dag som den kommer. En dag ringer Duke (George Wendt), en mångsysslare Sean träffat ute på ett jobb, och erbjuder honom jobb. Dukes chef, Ray Mathews (Daniel Baldwin), vill ha en man, som genom sina utredningar hotar Mathews skumraskaffärer, skuggad och senare också undanröjd. Sean accepterar uppdraget under förutsättning att han får bra betalt och så länge han kan känna sig säker på att han inte kommer att åka fast. Efter att ha skuggat sitt offer och hans fru en tid hittar Sean en bra tidpunkt, söker upp mannen och släpps under falska förevändningar in i hans hem. Sean slår brutalt ner mannen som dock inte dör med en gång. Med oförstående blick undrar mannen varför. Sean tar honom då försiktigt i armen, talar lugnt, nästan ursäktande till honom, för att sedan på ett effektivt vis avsluta sitt arbete. I något som liknar chock ragglar Sean hemåt och han drabbas omedelbart av svår ångest. När han så ska samla in sina blodspengar är hans uppdragsgivare inte längre villiga att fullfölja sin del av avtalet. För att sopa igen alla spår bestämmer de sig istället för att tysta Sean, men inte genom att döda honom. Deras plan är ännu grymmare, de ska genom upprepad och svår misshandel mot Seans huvud se till att han blir mer eller mindre hjärndöd.
Det är svårt att kategorisera
King of the Ants. Den innehåller element av många genrer, här finns inslag av thriller, skräck, men också både drama och splatter. Denna bitvis extremt våldsamma och obehagliga film har en allvarlig underton och försöker sig på att sätta fingret på varför vår värld ser ut som den gör, med ständigt nya till synes vettlösa illdåd. Mordoffrets änka reflekterar vid ett tillfälle över vad man som människa kan göra då man är ensam, när man glömmer bort vad som är viktigt för andra, förlorar förmågan till empati. Samtidigt lyckas Stuart Gordon på ett dogmaliknande vis, och genom Charlie Higsons emellanåt smarta manus, komma karaktärerna nära och frammana vår empati för, förvånande nog, mördaren Sean. Effekten är slående, inte helt olik den man känner för
Malcolm McDowells karaktär Alex i slutskedet av
A Clockwork Orange, och det är inte längre så uppenbart att man alltid sympatiserar med den som förtjänar det.
King of the Ants befolkas av flerdimensionella karaktärer spelad av en oväntat stark ensemble. Den för mig obekanta Chris McKenna står för den starkaste prestationen som den mångfacetterade Sean. Utan stora åthävor formar han ett porträtt av en djupt osäker och förvirrad ung man som på något sätt försöker gottgöra det onda han gjort. Insatsen håller inte riktigt hela vägen, ju närmare filmens slut vi kommer ju mer schablonartat hård känns Sean. Även Daniel Baldwin gör bra ifrån sig, och även om hans druckna monolog där han värvar sin mördare inte når höjder som till exempel
Christopher Walken skulle kunnat göra i samma roll, så behöver han definitivt inte skämmas för sig. Aktörerna som spelar Mathews våldsamma hantlangare gör vad de ska men inte mer, med undantag för George Wendt som spelar sin först trevlige, sedan genomsadistiske underhuggare med brutal bravur. Även mordoffret och hans hustru, spelade av Ron Livingston och Kari Wuhrer, står för fina gestaltningar som de två oskyldiga, plågade makarna.
Tyvärr dras helhetsintrycket ner av alltför grafiska vidrigheter där samma, om inte ännu mer skrämmande, effekt hade kunnat uppnås med mindre explicita inslag. Resultatet blir spekulativt när det kunde blivit spektakulärt, och det alldeles i onödan. I
Jacobs inferno visas exempel upp på hur påträngande och skrämmande mardrömmar kan iscensättas utan att ta till Salo-inspirerade hemskheter, och Gordon hade fått till en bättre film om han ignorerat sitt arv och helt skippat den skruvade, svarta så kallade komedin. Även manuset har sina svackor, eller snarare en rejäl under större delen av filmens andra hälft. Här avviker filmen från den tydliga linje den hållit, och den väl uppbyggda logiken får konkurrens av mindre realistiska situationer med inslag av romantik och en forcerad upplösning.
BildKing of the Ants är filmad med handhållen kamera från början till slut. Det greppet tillsammans med en mjuk, kornig bild för tankarna till danska filmmakare och deras dogmakoncept. Uppskruvad kontrast, halvtaskig skärpa och en hel del skräp och repor förstärker det intrycket. Vare sig det är avsiktligt eller inte, så funkar det faktiskt och passar filmen väl genom den intima känsla som uppstår. Till bildens positiva egenskaper lägger jag också naturliga, klara färger. Så särskilt bra är som sagt dock inte bilden, här återgiven i anamorfiskt 1.78:1-format (medelbitrate 6,3 Mbit/s)
LjudI stort verkar Stuart Gordon ha nöjt sig med ljudet som spelats in på plats, jag kan inte upptäcka många ljudpålägg gjorda i efterhand. Konsekvensen är ett emellanåt tunt ljud i dialogen, men den är ändå relativt tydlig. Musiken låter fylligare och utnyttjar även de bakre högtalarna, vilken den är relativt ensam om. De få miljöljud som används, exempelvis ett par passerande bilar som panoreras i sidled, gör inte mycket väsen av sig på djupet (vare sig i surround- eller bashänseende). Som helhet ett okej engelskt ljudspår i formatet Dolby Digital 5.1 (448 kbit/s).
ExtramaterialFörst ut en
Featurette (14:45) som besöker inspelningen och tar oss med bakom kamerorna. Förutom att filmens slut avslöjas hinner producenten David Michael Latt intervjua i stort sett hela ensemblen. Det är inte mycket matnyttigt som yttras, men Stuart Gordon själv fastslår vad man redan förstått, nämligen att det här rör sig om en lågbudgetproduktion. Kortfilmen är otextad och i traditionellt teveformat. Fyra
Talent Files (McKenna, Wuhrer, Baldwin och Wendt) samt filmens
Trailer (samt ytterligare tre trailers) kompletterar det klena extramaterialet.
SammanfattningDet visade sig ju att
King of the Ants i slutändan inte var så långt från
Re-Animator som jag trodde, för vi bjuds åter på Gordonskt nattsvart skräckkomedi, även om humorn här känns väldigt malplacerad. Flera genrer tangeras under resans gång, men det är de skruvade tendenserna och filmens otillfredsställande sista tredjedel som drar ned helhetsintrycket på en länge väldigt stark filmupplevelse. Den medelmåttiga kvalitén på ljud och bild passar dock filmen förvånansvärt väl och ska inte avskräcka er från att köpa filmen om ni är nyfikna, förvänta er bara inte för mycket av extramaterialet.
Populära filmer
