Av Robert Andersons pjäs I Never Sang For My Father har regissören Gilbert Cates filmatiserat ett spänt familjedrama om en sons fruktlösa försök att nå sin fader, för att å ena sidan frigöra sig och å andra sidan vinna hans bekräftelse.
FilmenDet har gått fyrtio år sedan Melvyn Douglas och Gene Hackman gestaltade relationen mellan fadern Tom och sonen Gene, men
I Never Sang For My Father tillhör den typ av familjedramer som inte har ett datum. I såväl den första som den sista scenen av filmen ser vi ett svartvitt foto av fadern och sonen där de med rynkade pannor tittar in i kameran, armarna om varandras axlar. I en voice-over förklarar Gene att döden är slutet på ett liv, men inte slutet på en relation. Det är den röda tråd som binder samman
I Never Sang For My Father och gör den tidlös.
Fotografiet som inleder och avslutar I Never Sang For My Father |
Gene har nyligen blivit änkling och kämpar för att mitt i livet hitta en ny början. Tom, som med sina dryga åttio år är på ålderns sena höst, vägrar acceptera att det mest bara finns minnen kvar av inflytande och självständighet.
Motviljan till livets okontrollerbara gång gör att Tom har ett härsklystet och nästan destruktivt behov av sin son. Samtidigt har Gene blivit så försummad i sin barndom att hans förtvivlade längtan efter faderns bekräftelse innebär att han ständigt låter sig kuvas.
I relationen finns även en syster, Alice, som blivit förskjuten av fadern efter att ha gift sig med en man av judisk härkomst. När sedermera även Genes mamma, Toms fru, avlider och Alice dyker upp till begravningen blir relationen alltmer tröstlös och svårhanterlig. Det ofrånkomligt okontrollerbara tar över.
I egenskap av att bygga på en pjäs är dialogen i centrum och det som driver historien framåt. Samtalen mellan syskonen och deras åldrade despot till far är kantade av realistisk förtvivlan. Trots att det emellanåt lutar åt det sentimentala hållet finns det ingen påfrestande hollywoodsk förlösning på problemen.
Kanske kunde karaktärerna varit en aning mer tredimensionella och familjens problem satta i större perspektiv, men de förblir humana, även i sina sämsta stunder. Det gör
I Never Sang For My Father till en något kringskuren, men gripande och sorglig filmupplevelse.
Sonen Gene. |
Bild och ljudGenom hela filmen är ljuset mjukt och färgbanden – som framförallt går i beiga, vita och bruna skalor – gå åt det bleka hållet. Medan närbilder, på till exempel ansikten, är skarpa kan bilden däremot vara ganska grynig och nästan suddig i panorerande scener. Det känns ofta beklämmande, precis som historien. Men ett mer extravagant bildspråk hade troligtvis gjort filmen en otjänst och tagit udden av det ömtåliga innehållet.
Ljudet är återgivet i tvåkanalig stereo. Som nämnt är dialogen filmens nav varför det är viktigt att den är distinkt, vilket den är. Emellanåt är den dock en aning burkig. Det ligger väldigt lite musik på ljudbandet vilket också understryker dialogens framträdande ställning. Ljudbilden är totalt ganska platt utan speciellt stor stämning. Vid sidan om dialogen är det framför allt fotsteg, frasande textilier och enstaka musikinslag som hörs i de främre kanalerna. Helt ok, men inte mer.
Fadern Tom. |
ExtramaterialDet finns inget extramaterial.
SammanfattningI Never Sang For My Father är en film som vågar ställa frågor om familjerelationer och hur föräldrar och barn kan nå varandra genom decennier av missförstånd och besvikelser. Det är månne en aning sentimentalt, men vad som gör filmen modig och sevärd är att den vågar ha ett öppet slut, besparat på klyschor och enkla svar.
Populära filmer
