Höstsonaten

Hitta bästa pris på:

Höstsonaten (DVD) från 159.00

Det kan tyckas egendomligt att två så stora ikoner inom filmen som skådespelerskan Ingrid Bergman och ”dämonregissören” Ingmar Bergman kunde verka samtidigt, med hela världen som scen, under så lång tid utan att jobba tillsammans. Inte förrän i slutet av 70-talet kom de att samarbeta för första gången och resultatet är Höstsonaten (1978).

Filmen
Charlotte (Ingrid Bergman), en internationellt framgångsrik konsertpianist, har ett komplicerat förhållande med sina döttrar Eva (Liv Ullmann) och Helena (Lena Nyman). Eva och Helena fick växa upp med sin far som enda närvarande föräldern, modern var allt som oftast ute på någon av sina många turnéer. Båda döttrarna är påtagligt märkta av saknaden efter sin mor och de tre kvinnorna är, nu när flickorna vuxit upp, väldigt olika som människor. Eva är gift med en präst, bosatt i Norge och oförmögen att känna sig älskad. Hela sitt liv har hon levt i skuggan av Charlotte och aldrig förmått leva upp till moderns krav och önskningar, vare sig som människa eller musiker. Eva har tagit hand om vårdnaden av sin yngre syster Helena som är i mycket dåligt skick, både psykiskt och fysiskt. Charlotte är på ytan älskvärd och belevad, men det mesta ska kretsa kring henne. Det som inte passar in i hennes uppfattning av tillvaron, har inte där att göra. När filmen tar sin början hälsar Charlotte, som just förlorat sin make, på hos Eva i Norge. När hon inser att Helena också är där, och inte på det mentalsjukhus hon tidigare varit intagen på, ångrar Charlotte genast att hon åkt dit på besök. Som så många gånger tidigare försöker Charlotte hitta en anledning att ge sig av, men innan hon lämnar sina döttrar igen tvingas hon konfrontera Eva för första (och sista?) gången.

Efter att, tack vare mitt jobb som recensent på dvdforum, ha fått bekanta mig med några av Ingmar Bergmans äldre filmer (Hamnstad och Till glädje) - äntligen en film som lever upp till mina högt ställda förväntningar. Höstsonaten innehåller all den ångest och det djupa allvar som jag (fördomsfullt) förknippar med Bergman. Handlingen känns kanske inte särskilt realistisk (jag har aldrig upplevt, eller hört talas om, den här typen av fullständigt nerbrytande dialoger i verkliga livet) men likt en stark teaterpjäs, kondenseras viktiga, verkliga tankar och känslor. Men i motsats till hur agerande ofta upplevs från en teaterscen, är gesterna aldrig yviga och reaktionerna aldrig överdrivna. Med små nyanser förmedlar de två kvinnorna, för det här är Ingrid Bergman och Liv Ullmanns film, bitterhet, hat och ensamhet, men också den underliggande längtan efter äkta kärlek. Det här är en berättelse om att göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare och, om möjligt, förlåta.

Ingmar Bergmans manus och regi sätter förstås sin prägel på filmen, långa stunder med kameran vilande på känslofyllda ansikten och den utsökta personkemin är två exempel på detta, men tyngst väger aktrisernas insatser. Ingrid Bergman gör här sin sista roll, hon var cancersjuk under inspelningen. Sättet hon spelar Charlotte understryker just det; här finns en antydan till avvägd desperation, men också en enorm vilja och styrka. Att Liv Ullmann ska kunna matcha Ingrid Bergman verkar näst intill omöjligt, men det är precis vad hon gör. När hon låter den själsligt kvävda Eva komma till tals mot sin dominerande, alltför utåtriktade mor som alltid verkar ha svar på allt, står inte bara filmens Charlotte handfallen, utan också jag som betraktare. Det är bara att kapitulera för de tre giganter, Ingmar, Ingrid och Liv, som lyckas göra alla andra aktörer i Höstsonaten till statister. Och jag själv i tevesoffan, i min känslomässiga utmattning, kan äntligen känna att jag förstår Ingmar Bergmans många beundrare.

Bild
Bilden presenteras i originalformatet 1.66:1 med en medelbitrate på 7,0 Mbit/sekund, men dessvärre är detta en icke-anamorfisk överföring. Som tur är visar sig bilden ser bra ut även i uppförstorat läge. Den lider något av blek svärta, krypningar och rödstick (framför allt i hudtonerna) och det förekommer också en del smuts och repor. Men de dämpade färgerna är naturligt återgivna, och bilden skarp och detaljrik. Så i slutändan får bilden, tack vare att den är bra nog att zoomas, ett gott betyg.

Ljud
Det svenska originalspåret, i mono (Dolby Digital), låter tydlig och är fritt från störande element; det är aldrig några problem att höra vad som sägs. Musiken är, som så ofta i Bergmans filmer, klassisk och dessutom integrerad på ett naturligt sätt i handlingen. Ljudet låter starkt och väl definierat, överraskande bra med tanke på den blygsamma specifikationen.

Extramaterial
En introduktion av Ingmar Bergman (8:01) inleder filmen (om man väljer att spela upp den från huvudmenyn, vill säga). Introduktionen är tagen från samma intervjuserie som utgör Ingmar Bergman - 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet av Marie Nyreröd. Ingmar Bergman berättar om mötet med ”den andra Bergman”, Ingrid, om hur de tillsammans kom att forma Charlottes karaktär, och om skådespelerskans dödliga cancersjukdom. Kort, men mycket intressant, är omdömet om detta enda lilla bidrag på extramaterialsfronten.

Sammanfattning
SF:s övriga nysläpp med Ingmar Bergmans filmer har inte mycket att sätta emot diverse utländska utgåvor när det gäller tekniska specifikationer och extramaterial. Som så ofta när det gäller kvalitetsfilm är det en utgåva från Criterion (också den recenserad här på dvdforum) som är främste konkurrenten, men för en gångs skull lyckas kanske SF nå oavgjort resultat. Ljud och bild håller god klass, även om åtminstone bilden kunde ha varit bättre. Det sparsamma, men unika, extramaterialet bidrar med lite mer fakta kring mötet mellan de båda Bergman, Ingmar och Ingrid. Filmen i sig är något av det mest känslosamma, smärtsamma och samtidigt vardagliga, jag sett på film. De välspelade karaktärerna får kanske inte min sympati, men väl min empati. Rekommenderas varmt!

..:ANNONS