High Chaparall Säsong 2 (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

från 79.00

Senast vi såg Filip och Fredrik på dvd-fronten vinkade de adjö till Monica Lewinsky och nog kändes det lite vemodigt att det skulle dröja innan vi fick se killarnas upptåg igen. Inte blev det mindre vemodigt när det visade sig att säsong tre av High Chaparall inte riktigt levde upp till de gamla programmen. Vad bättre då än att trösta sig med High Chaparall säsong två?

Filmen
För den som, mot förmodan, missat detta intervjufenomen har dvdforum.nu redan recenserat High Chaparall säsong 1, en bra början för den som vill bekanta sig med High Chaparall. Det finns ingen anledning att sitta här och softa så vi börjar med den första dvd:n och säsongens första gäst:

1. Vince Neil, eller: It wasn't his fault
Grabbarna sparar inte på krutet utan tar sig direkt an den gamle Motley Crue-sångaren Vince Neil i dennes bostad i Las Vegas. Där får man beskåda hans kontor, hans sport-memorabilia, hans lyxåk samt hans misslyckade plastikoperation till flickvän. Programmet tar en oväntad vändning när grabbarna blir kvar hemma med Neils föräldrar istället för att, som det var planerat, hänga med på en Super Bowl-fest. Men man gör det mesta av situationen och lyckas hålla ångan uppe tills en lagom berusad Vince Neil kommer hem där man bjuder på lakritsshots, något som inte riktigt Vince gillar. Han gillar det faktiskt så lite så intervjun dagen efter blir inte riktigt som det var tänkt men lita på att HC-gänget fixar ett bra alternativ.
Programmets Höjdpunkt: Programmets inledning är hysteriskt skönt, Fredrik och Filips fyllelek på B.B. King är så fånigt flabbigt att det blir roligt.

2. Uri Geller, eller: I can't stand the feeling of being constipated
Kasten är snabba här; ena dagen partar man med en gammal ungdomsidol, andra dagen är det besök hos en legend inom "new age"-genren. Mannen är naturligtvis Uri Geller, ni vet han som hävdade envist att han kunde böja skedar med tankens kraft, oavsett hur många gånger man avslöjade hur det gick till. Men det charmiga med High Chaparall är ju att se larger-than-life kändisar och Uri Geller räknas definitivt hit. Genom programmets gång får vi inte bara se hur Geller bor utan också se hur han håller sig i toppform, sänder radio samt sätter dit Filip med ett av sina trick.
Programmets Höjdpunkt: Uri Geller ringer programmets förre regissör för att räta till dennes snopp som uppenbarligen var alldeles för krokig för grabbarnas smak.

3. Tonya Harding, eller: Stand up and take it like a man!
Kanske minns ni rabaldret kring Lillehammer-OS när en äkta såpa spelades upp för den skandaltörstande publiken: för att minska konkurrensen för Tonya Harding tar hennes dåvarande pojkvän och klubbar till värsta konkurrentens knä men det funkar mindre bra. Efter en huvudvärks-inducerande såpa i media står konkurrenten som vinnare och Harding får stå med skammen, skulden samt vetskapen om att nakenbilder av henne finns sprida på det så kallade Internet. Men skam den som ger sig, nu för tiden satsar hon hårt på en karriär som boxare. Fredrik och Filip får smaka på handskläder som aldrig för i ett program men de får även chans att se Hardings mjukare sidor.
Programmets Höjdpunkt: den mysko haschtomten som viftar med pamfletter framför kameran och isdansen, även om den är minst lika skrämmande som rolig.

4. Gary Busey, eller: Have you ever had an IQ-test?
Detta program har agerat som vattendelare för HC-fansen. Vissa hävdar att det är det bästa som gjorts medan andra menar att det är skrämmande eftersom Busey uppenbarligen är en skadad knarkfarbror. Hur som, att programmet inleds med en machete som Busey placerar lite omilt i skrevet på Filip fångar min uppmärksamhet i alla fall. Härefter följer en resa genom Los Angeles som väl kan konkurrera med Fear and Loathing in Las Vegas när det kommer till surrealism. Vad sägs om matkrig på stranden, paintballstrid samt filosofiska samtal som rör sig högt ovanför stratosfären.
Programmets Höjdpunkt: Buseys ansiktsuttryck när Fredrik och Filip kör sin Buseyism på honom, obetalbar.

5. Robert Englund, eller: Fuck me in the mouth!
För skräckfilmsfantaster behöver denne man ingen närmare inledning och om ni inte känner till honom så fungerar inledningen på programmet som en alldeles utmärkt genomgång för denna man som spenderade senare delen av 80-talet i en ansiktsmask och hade knivar på händerna. Robert Englund visar sig vara en otroligt skön man i sina bästa år som framlever livet vid havet med sin underbara fru Nancy (vilket är ett rätt roligt namn om man tänker lite på det). Robert visar vissa tendenser till att bli riktigt ful i munnen efter något glas vitt vin men det adderar bara till avsnittets charm. I programmet deltar också Lisa från Sverige som var smart nog att skicka in ett beundrarbrev till programmet och helt sonika fick en biljett till Los Angeles.
Programmets Höjdpunkt: hångelscenen på stranden... även om den ménage-a-trois som följer inte riktigt är i Roberts smak.

En fullmatad dvd kommer sällan ensam, dvd nummer två kommer med lika många avsnitt och den börjar med:

6. Lorenzo Lamas, eller: I'm an eternal optimist
När man var liten så var livets kanske största fråga: Dallas eller Falcon Crest. Svaret på den frågan var kanske vad man ville få ut av upplevelsen. Om det var action och bara bringor så låg Falcon Crest bra till. Ville man se skåpsupande och stora rancher kanske Dallas var något för dig. Lorenzo Lamas blev upptäckt i och med Falcon Crest men kom inte så mycket längre än så, de stora rollerna har lyst med sin frånvaro och under tiden har Lamas varit tvungen att ta såparoller och några b-roller. Men inte hänger han läpp för det, han har träffat en underbar kvinna som han vill spendera all sin tid med. Man borde dock ana oråd för en man som tuggar tuggummi med öppen mun och grabbarna anar snart att Lorenzo kanske är lika förtjust i en underbar man, sig själv, som han är i sin kvinna.
Programmets Höjdpunkt: Filips undermåliga gylf och Lorenzos matande av densamme (Filip, inte gylfen) fick mig att dra på smilbandet i ett annars rätt lamt avsnitt.

7. Charlene Tilton, eller: I didn't wanna get arrested
Ni minns diskussionen här ovan om Falcon Crest vs. Dallas? Ett av de hetaste namnen från Dallas var Lucy, ett namn och ansikte som mången pojkar uti Sverige minns med värme. Kvinnan bakom ansiktet heter Charlene Tilton och visar sig vara en levnadsglad, medelålderskvinna som snabbt får ett gott öga till Filip. Förutom en obehaglig liknelse med Kicki Danielsson så verkar Charlene Tilton vara en riktigt skön kvinna som tar med grabbarna till ett zoo, en lagom avancerad socitetsfest och en dubbeldejt som sent ska glömmas.
Programmets Höjdpunkt: Filips milt omanliga uppträdande med tigern samt Fredriks machofasoner på dubbeldejten.

8. Corey Feldman, eller: Bad People
Förutom Klippiga Bergen och stora tuttar har USA gjort sig känt för att husera med störst antal barnstjärnor per capita i världen och en av dessa är alltså Corey Feldman. Ni som sett någon äventyrsfilm från 80-talet har säkert sett honom skymta förbi, Goonies och Lost Boys är bara några av de filmer han medverkat i. I början ter sig Feldman vara en Lorenzo Lamas upp i dagen, en man som tar sig på för tok stort allvar. Fredrik och Filip släpas bland annat med till en inspelningsstudio där Corey jobbar på sin musikkarriär och såsom det låter finns det ingen större risk att vi ska behöva uppleva den. Allt eftersom släpper Corey på masken och snacket känns mindre tvunget och mer genuint (även om bögreferenserna från Feldman blir lite väl många till slut) och programmet avslutas på ett uppsluppet sätt.
Programmets Höjdpunkt: den pinsamma tystnaden som sprider sig när ingen av herrarna lyckas identifiera "The Frog Brothers!".

9. Brun Chaparall, eller: Shut up, I'm an american pornstar!
Många har väl framför High Chaparall en eller annan gång ifrågasatt Fredrik och Filips identitet i den sexuella sfären och kanske undrat om andra saker än kändisar undersökts där borta i USA. Fredrik och Filip svarar med att de inte är bögar, "inte vad vi vet i alla fall" men alla dessa frågor har fått killarna att undra hur det står till i bögporrbranschen och kanske ge sig in i denna bruna guldgruva. Vad som här följer är ett klassiskt exempel på ett försök att slå sig in på en ny marknad; man går på fester och skakar händer med folk (bland annat en med nordamerikas längsta bröstvårtor), man har möten med kännare av marknaden samt att man deltar i ett Internetsänt veckomagasin. Slutligen kommer då den stund då man ska spela in det egenhändigt hopsnickrade manuset till Brun Chaparall.
Programmets Höjdpunkt: den ljuva bondagescenen där Filip får munnen full av fillingar samt ringsignalen i slutet av filminspelningen.

High Chaparall i full swing!

10. Full Metal Jacket, eller: The Sound of Freedom
Efter att fått fjolla av sig är det dags att skaffa sig en asfräsch hockeyfrilla och dra ner till södern och Knob Creek Gun Range där världens största "maskingevärskonvent" går av stapeln, där folk med en mer eller mindre ohälsosam dragning till vapen får brassa på bäst de vill. Förutom att intervjua ansvariga och besökare får de båda hugade reportrarna chansen att skjuta både napalm och den, för oss som älskar Rovdjuret, kända "minigun".
Programmets Höjdpunkt: "Ja, napalm. Vad gjorde du i helgen, Pontus Gårdinger?" samt Fredriks reaktion på frisyren.

Säsong 2 av High Chaparall är på många sätt bättre än säsong 1, missarna är färre och inverkar mindre på programmet som helhet. Man har också fått tag på kändisar som gör sig väldigt bra i formatet, något som bidragit till programmets framgång även om några av kändisarna (Lamas och Feldman främst) är lite för egenkära. Personligen gillar jag programidén grymt mycket, främst för att det åtminstone känns som om man kommer de personer man intervjuar in på liven. Istället för att sitta i ett hårdstylat rum ger man sig ut med personen i dennes vardagsliv och ser lite vad som händer, på gott och ont.

I programmets bästa stunder är det en solklar 10:a, för det var mycket länge sen man såg ett lika bra intervjuprogram på TV. Samtidigt får programmet kanske en svag 5:a i sina sämsta stunder då man tvingas gå på tomgång eller, ännu värre, improvisera på plats. Åtminstone fem av säsongens tio avsnitt räknar jag som höjdare som pendlar mellan 7 och 9 i betyg, något borde ses som riktigt bra för ett program som går ut på att intervjua kändisar och föredetta sådana, briljant enkelt och helt enkelt briljant.

Bild
High Chaparall är en tv-serie filmad på DV-kamera, därmed kan man inte riktigt förvänta sig en extremt detaljerad bild. Vad man kan förvänta sig är dämpade färger, en något återhållen detaljrikedom och bristande svärta, något som väl besannas. Ännu ett problem man dras med är att i en hel del scener rör sig kameran inomhusscener till utomhusscener, något som lever rövare med vitbalansen (vilket också renderar i en rejäl kick i häcken för fotografen på kommentarspåret naturligtvis). På den positiva sidan kan man notera att digitala artefakter är minimalt närvarande, vad jag kunde se fanns det inga stora tendenser till pixelering eller persienneffekter. Att kalla det här "missar" eller "felaktig hantering" vore att blunda för ursprungsmaterialet, trots allt är det inte filmat för duken eller HD-uppspelning. Det ser dugligt ut men inget jag skulle kalla en referensbild och betyget reflekterar denna uppfattning. Genomsnittsbitraten för skiva ett ligger på 4.9 Mbit/s medan skiva två har en genomsnittsbitrate på 4.18 Mbit/s.

Bitrate för skiva 1

Bitrate för skiva 2

Ljud
Av rätt så naturliga skäl har vi endast ett ljudspår att bry oss om på dessa två skivor, närmare bestämt ett tvåkanaligt svenskt spår. Ljudet är, naturligtvis, väldigt center-tungt, det är trots allt ett intervjuprogram i grund och botten, men man har inte glömt bort frontarna för det. När musik används, vilket det rätt ofta görs, så öppnar sig ljudbilden märkbart och ljudet upplevs som mer öppet, dynamiskt och omslutande. Vad som är mindre charmigt är att man har fått med drop-outs i ljudet, det vill säga att ljudet försvinner helt eller låter förvrängt. Kanske har det att göra med det faktum att det är filmat på DV och att kassetten har fått sig en smäll men oavsett orsak så är det lite milt irriterande. Bitraten för ljudspåret är 192 kb/s.

Extramaterial
Det extramaterial som producerats för den här utgåvan är fördelade över tre diskar. Till att börja med kommer varje avsnitt med ett kommentarspår där Fredrik och Filip har tagit varsin halva, Fredrik kommenterar på första skivan och Filip på den andra. Generellt är det så här: Fredrik låter ledig och relaxed i sin roll som kommentator medan Filip tar mer och flikar in uppenbara kommentarer om vad som händer i bild för tillfället (no offense om du nu läser det här, Filip. Du är säkert en underbar människa... ändå). Likt programmen är det ett lite kaosartat kommentarspår, mobiltelefoner ringer titt som tätt (och orsakar det klassiska men ack så förargliga DETETETETE!-ljudet) med personer som har varit med och jobbat och ibland är helt frånkopplade från serien. Om jag ska ge något tips så är det att köra Fredriks kommentarspår rakt igenom och kanske hoppa in till och från på Filips för att höra om han säger något intressant precis då.

Den tredje disken, som endast går att få tag på om man köper hela boxen, innehåller tre avdelningar varav den första avdelningen är bortklippta scener. Här har man alltså stoppat in scener som man ansett inte riktigt passat in eller som helt enkelt inte funkat i programmet. Speltiden på dessa är mellan tre och en halv minut och upp till fjorton minuter, föga förvånande är det Busey-avsnittet som har fjorton minuter bortklippt material. Mycket av de bortklippta scenerna är rätt segt och man förstår varför de klipptes bort, men det finns guldkorn här som till exempel när Fredrik och Filip ska dansa hip-hop tillsammans med Charlene Tilton. Kan alltså vara värt att kolla upp för er High Chaparall-fans därute.

Härnäst står Fredriks videodagbok (32:30) på tur. Fredrik har filmat inspelningsförfarandet av programmet och detta har klippts ihop till en videodagbok uppdelad i ett antal kapitel baserat på datumet det filmades. Faktum är att denna dagbok är lite smått informativ, bland annat får vi reda på varifrån Tekken-sketcherna (som körs i början av programmen i säsong 2) har sitt ursprung. Vad som är lite fiffigt med upplägget är att man kan välja om man vill se hela videodagboken i ett kör eller hoppa mellan de olika datumen. En trevlig och uppskattad lösning, som Martin Timell skulle ha sagt.

Sist (men inte minst, för att använda en otroligt sliten klichée) på skivan ligger ett fotoalbum med tjugotvå bilder. Suck och stön kanske några av er tänker men för en gångs skull har man gjort något lite trevligare av det hela. Inte nog med att en hel del bilder är av "bakom kulisserna"-karaktär, bildtexten man har satt till dessa är roligt skriven och känns lagom elak.

Sammanfattning
High Chaparall säsong två tar vid där säsong ett slutade och twistar till det hela ett steg ytterligare. Nu är det inte bara naket utan också en hel del vapen, fylla (mjo, det har väl setts förut) och gaykillar med i leken och då kan allting hända, mina vänner. Den här boxen är perfekt förströelse för den urbaniserade 2000-talsmänniskan som tröttnar fort och ständigt vill ha något soft och fräscht... och för er som undrar vad föregående kvällspresspastisch innebar kommer här nu översättningen: boxen är riktigt bra och den är värd att köpa, jag tror att ni som läser det här kommer att gilla den. Bra och inte anus.