Med "The 90’s – Ett försvarstal" satte Henrik Schyffert sig själv under lupp och vågade för första gången i sitt liv förvandla sin egen humors ytlighet till ärligt djup.
FilmenHenrik Schyfferts bejublade enmansföreställning
The 90’s – Ett försvarstal fick den svenska kritikerkåren att dränka recensionerna i positiva ordalag. Om och om igen hette det att Schyffert var ”briljant”, ”heroisk” och ”så begåvad att man får svindel”. Publiken höll med och föreställningen fyllde under ett och ett halvt år lokaler i hela Sverige.
Turnén kulminerade i en SVT-producerad direktsändning från anrika Cirkus i Stockholm den 23 maj 2009. Det är den upptagningen som nu landat på dvd vilket ger alla som missade
The 90’s en chans att se de mästerligt gripande två timmarna. För alla oss som älskade nittiotalsuppgörelsen på scen är det också en möjlighet att njuta av den ett gäng gånger till.
Henrik Schyffert har förklarat att monologen som utgör föreställningen växte fram i samband med sin första ärliga uppgörelse med sig själv. Utmaningen låg inte i att våga skämta om sig själv, utan att istället våga vara allvarlig om detsamma. Resultatet är modigt och en slags mellanmjölksversion av arge amerikanen Henry Rollins, som gjort kombinationen av allvar och komik till något av ett personligt varumärke.
Många har kallat
The 90’s för en ståuppshow, men det är snarare spoken word. Skämten är många, men långa partier är rörande ärliga anföranden i vilka Schyffert blottlägger djupt privata minnen. Han frågar sig hur man kan börja ta konsekvenserna av sina val när hela ens karriär är byggd på att distansera sig och ironisera utan gränser. Att våga ställa så latent pretentiösa frågor i ett sammanhang där personliga erfarenheter står i centrum, samtidigt som det ska vara livad underhållning, är djärvt. Och helt lysande.
Till och med kläderna är nittiotalsriktiga och en viktig del av föreställningen. |
Schyffert fokuserar mycket på sitt nittiotal: Killinggänget, Whale, ZTV och Knesset. Han kliver också hela vägen tillbaka till barndomens sängvätande sjuttiotal för att sedan stega vidare in i nollnolltalets existentiella ångest och timmar i terapisoffan. Diskbänksrealismen är inlindad i vanvettigt komiska igenkänningsfaktorer. Det gäller därför att vara bekant med de fenomen, som till exempel ironi, vilka Schyffert var med och satte på den kulturella kartan. Helheten säger då lika mycket om en enskild människas livserfarenheter som om den svenska folksjälen.
Henrik Schyffert fortsätter att vara rolig andra, tredje, fjärde gången man ser hans närgångna föreställning.
The 90’s – Ett försvarstal är upplyftande och hjärtslitande på en och samma gång, helt enkelt genialt.
Bild och ljudLjudet är klart och tydligt. Det är återgivet i stereo och därför inget spektakulärt att orda om, men mer behövs inte. Det allra viktigaste – Schyfferts långa monolog – är aldrig svår att höra och att det inte finns någon undertext spelar ingen roll. Till och med musiken från Schyfferts uppkopplade iPod låter väldigt bra.
Med rutinerade SVT i ryggen är bilden förstås gedigen med bra skärpa och klara, naturtrogna färger. Men kan man egentligen säga något särskilt om det? Nja, det finns helt sonika inte så mycket att titta på mer än en röd ridå, ett scengolv, ett skrivbord med lite prylar, några panoreringar av publiken och Schyffert själv. Men precis som med ljudet behövs därför heller inte så mycket mer.
ExtramaterialExtramaterialet består av en fyrtio minuter lång dokumentär döpt till
Bakomfilm. Titeln avslöjar ganska väl vad det handlar om. Dokumentären följer Henrik Schyffert den 22 och 23 maj 2009, dagarna och timmarna runt livesändningen.
Innehållet är skiftande. Emellanåt känns glappen mellan ämnena lite väl långa. Att hänga med till en blomstrande trädgård i Bromma där Schyffert sitter och diskuterar
The 90’s uppkomst, liksom att höra regissören Fredrik Lindström filosofera om hur de båda kompletterar varandra, är upplyftande. En dramatiserad jakt på Schyfferts t-shirt som han gett till Thorsten Flinck känns däremot både underlig och ganska meningslös.
Överlag är det dock välgjort och intressant. Schyffert pratar öppenhjärtigt om sådant som de traumatiska barndomsminnen han fick gräva upp när han skrev monologen, varför Cirkus känns som helig mark att stå på och hur frun Bea hittar på skämt som han använder i sitt ståuppmaterial. Det är ett bra komplement för att sätta föreställningen
The 90’s i det större sammanhang den förtjänar att vara.
SammanfattningHenrik Schyffert fick välförtjänt mycket ros av kritikerna för enmansinsatsen
The 90’s – Ett försvarstal. Föreställningen var strålande att se på scen. Den fungerar precis lika bra på dvd eftersom djupet i materialet gör att det tål att ses om och om igen.
Populära filmer
