Havet är vårt öde

När Noel Coward skulle regissera en film baserad på Lord Louis Mountbattens upplevelser ombord på ett krigsfartyg fick han lite kalla fötter. Han frågade sin gode vän, skådespelaren John Mills, vem som kunde bistå honom i registolen och rekommendationen var "branschens bäste klippare", David Lean. Coward insåg snart att Lean var en mycket bättre regissör än han själv var, och efter bara några veckor hade han lämnat över största delen av ansvaret till sin medhjälpare. Coward själv hade inte mindre än sex olika roller i produktionen av filmen: regissör, skådespelare, producent, författare, arkitekt och musikskapare. Det är en ganska imponerande arbetsbörda och den här filmen är uppenbarligen ett projekt som låg honom varmt om hjärtat. Att han gav upp huvudansvaret som regissör säger väl en del om hur kompetent och arbetsvillig Lean var – redan i sin debut.

”This is the story of a ship.”
Jag har i tidigare recensioner nämnt hur kul jag tycker att det är med gamla krigsfilmer, det rör främst sådana som handlar om andra världskriget och är gjorda mellan 1940 och 1944. Några av mina favoritfilmer alla kategorier kan sorteras in under dennna benämning (förutsatt att man tillåter en ganska vid definition av begreppet ”krigsfilm”, men ett typexempel är Ernst Lubitschs mästerverk Att vara eller inte vara från 1942, som jag dessutom hade det stora nöjet att recensera för inte alls länge sedan).

Havet är vårt öde handlar om den engelska jagaren HMS Torrin, under befäl av kapten ’D’ Kinross (Noel Coward). Torrin blir torpederat under ett våldsamt sjöslag utanför Kreta och med fartyget sjunkande i bakgrunden klamrar sig ett fåtal överlevande fast vid en livbåt och väntar på undsättning, samtidigt som tyska flygplan gör överflygningar och beskjuter dem med kulspruteeld. I tillbakablickar får vi därefter följa de olika besättningsmedlemmarna och deras liv, såväl på som utanför fartyget. Ambitionen har uppenbarligen varit att på ett realistiskt sätt skildra livet och arbetet ombord på ett krigsfartyg, och filmen lyckades så väl att den utgjorde en del av utbildningen för nya rekryter i den engelska flottan. Det realistiska anslaget är en av de saker som gör att filmen är så enormt effektiv, nästan 70 år senare.

Några av de överlevande från HMS Torrin.

Det är en oerhört imponerande film, det måste jag erkänna. Den är full med känsligt tecknade karaktärer som får liv trots att de åtminstone på ytan är ganska väletablerade stereotyper (den ömsinte maken, den unge och handlingskraftige äventyraren, den noble kaptenen, hans lika nobla hustru och deras välartade barn) som skall bära filmens propagandistiska budskap. Den hoppar också friskt mellan olika tidsperioder, skeenden och karaktärer utan att man som tittare någonsin tappar bort sig. Man kan ha invändningar mot att den tidvis ignorerar sin egen inre logik avseende vilken karaktär som för tillfället blickar tillbaka på livet ombord, men den sammanbindande länken är alltid HMS Torrin självt. Som det sägs i inledningen: det här en berättelse om ett fartyg. Fartyget är, likt en älskarinna, fruarnas främsta rival, det är en trygg punkt i tillvaron för männen, en källa till kamratskap och samvaro, och en symbol för deras gemensamma fosterlandskärlek. Det kanske låter platt och banalt, den något slitna klichén är att fartyget är "en egen karaktär i filmen", men det beror antagligen mest på att det är ett koncept som gjorts ett otal gånger. Sällan har det dock gjorts på ett så naturligt och elegant sätt som i Havet är vårt öde.

Jag hade inte sett den här filmen (en uppenbar brist i min bildning, det medger jag) och det var med höga förväntningar som jag stoppade den i DVD-spelaren. Jag blev definitivt inte besviken. Det är en film som är klassisk och stilbildande, det är en imponerande debut av en av filmens absolut främsta regissörer, och det är ett spännande och gripande krigstidsdrama. Magnifikt bra.

En mycket ung Richard Attenborough gjorde sin debut i ”Havet är vårt öde”.

Bild & ljud
Bilden är ett litet kapitel för sig och jag vill uppmana läsaren att inte fästa alltför stor vikt vid sifferbetyget, då det ger en något missvisande indikation om mina åsikter. Omslaget anger att bilden har restaurerats digitalt och det verkar vara oerhört försiktigt gjort. Man har bevarat originalets grynighet och rensat bort en del smuts och repor, men långtifrån allt. Svärtan är dessutom bitvis blek och något ojämn och innehåller en del tydliga tecken på ett åldrat original. Vad vi får är alltså något som ligger mycket nära originalet, vilket jag uppskattar, samtidigt som det kommer ifrån en kopia som varit ordentligt medfaren.
Ljudet är tvåkanaligt mono och är betydligt klarare och renare än bilden. Det lider av en del brus, men inte av den burkighet som jag tycker att många äldre monospår brukar ha. Klart godkänt.

Extramaterial
David Lean Biografi och Trivia om filmen är två textbaserade extramaterial, som båda innehåller en hel del intressant information om filmen och om regissören själv.
Filmens originaltrailer känns som en typisk 40-talshistoria. Som någon som tycker att det är roligt med trailers så uppskattar jag det, men jag tror att många tycker att den är för långsam och gammaldags.
Vi får också två bildgallerier, ett med bilder ur filmen och ett från bakom kulisserna på inspelningen.
En uppsättning trailers för andra filmer från Studio S rundar av skivan, för en utgåva som man inte ska köpa för extramaterialet, men som ändå innehåller intressant information som bidrar till filmens bakgrund.

Sammanfattning
David Leans debut landar med ett ordentligt brak, det är en film som är bättre än det mesta som kommer från regissörer med 20 år i branschen. Regissörens förmåga att hitta det naturliga och personliga i en episk historia, även en som är så uppenbart rotad i krigstidspropaganda och schablonartade karaktärsteckningar som den här, hjälper till att göra filmen levande och gripande. Att den är så gammal gör att jag kan överse med att bilden verkar komma ifrån en något åldrad och sliten kopia, och den här utgåvan får en klockren köprekommendation av mig - om inte annat så tycker jag att var och en som kallar sig filmälskare borde se den.