Hamnstad

Hitta bästa pris på:

Hamnstad (DVD) från 159.00

Skrämmer namnet Ingmar Bergman dig? Associerar du ”dämonregissörens” alster med ångest och galenskap, så till den milda grad att du hellre avstår från en Bergman-film till förmån för något mer lättsmält? I så fall tillhör du och jag samma räddhågsna skara. Men nu är det, åtminstone för mig, dags att ta igen en del av vad jag missat under mitt snart 40-åriga liv, trotsa rädslan för självmordstankar, konflikter och annat elände, och ge mig in i Bergman-land. Visst har jag sett flera av hans mer välkända filmer; trots detta har jag aldrig riktigt förstått mig på hans storhet. Till viss del hänger det säkert ihop med att jag först på senare år börjat se film som mer än ren och skär underhållning. Efter att just ha sett och recenserat Ingmar Bergman - 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet av Marie Nyreröd för dvdforum.nu, har jag samlat nog med mod för att sätta tänderna i Hamnstad från 1948.

Filmen
Berit (Nine-Christine Jönsson) är en ung kvinna, uppväxt med ständigt bråkande föräldrar, som hamnat i onåd hos sin manipulativa mor och fått tillbringa flera år på uppfostringsanstalt. Hemma igen jobbar hon på en textilfabrik, ständigt övervakad av sin mor. Känslan av att ingen respekterar eller älskar henne driver Berit att acceptera alltför många mäns inviter. Efter att ha blivit sviken en gång för mycket försöker hon ta sitt liv genom att dränka sig i havet, men räddas av förbipasserande. Hon träffar sedan Gösta, en hemvändande sjöman som hankar sig fram på jobb i hamnen. De blir förälskade men Berit vågar inte lita på att Gösta (Bengt Eklund) ska acceptera henne för den hon är och söker ständigt efter tecken på att han ska lämna henne. Berits förflutna smyger sig ständigt på och de båda får det allt svårare att hantera situationen.

Hamnstad innehåller, som ni säkert redan gissat, en rejäl dos av det Bergmanska eländet, men det håller sig hela tiden på en mycket konkret och realistisk nivå. Här finns ingen galenskap men väl bottenlös ångest, många gånger orsakad av samhällets syn på kvinnor som inte faller in i mallen, men lika ofta sprungen ur ensamma människors behov av trygghet och kärlek. Förutom svårmod bjuds vi också på mycket glädje; den lycka som Berit visar när Gösta sent omsider, mot hennes förmodan, dyker upp på deras första riktiga träff är smittsamt övertygande. Dialogen känns ibland krystad och gammalmodigt obegriplig, men framförs av en stark skådespelartrupp som ändå lyckas ge karaktärerna liv. En kul detalj är att bland andra Sif Ruud och Torsten Lilliecrona, här rikskändisar i vardande, här gör ett par små roller.

Utöver en bra film bjuder Bergman på en prima historielektion. Med bullrande industrilokaler, svettiga hamnarbetare och trånga bostäder visas det sena 40-talet upp som det faktiskt var. Jag undrar om Bergman insåg hur exotisk och avlägsen den samtid han beskriver skulle komma att kännas knappt 60 år senare. Ingmar Bergman hade här ännu inte blivit ett stort namn och hans stil är här relativt konventionell. Ljussättning och scenerier gör att filmen ofta är snygg att se på, men är inte så djärv som man kanske kan förvänta sig av en innovatör inom filmkonsten. Vad som däremot måste ha ansetts djärvt 1948 var de, med dagens mått mycket oskyldiga, sensuella scenerna med uttråkade, lättklädda anstaltsflickor.

Bild
Jag har sett både bättre och sämre bild på dvd-utgåvor av filmer från 40-talet och tidigare. I stort är den svartvita bilden väl definierad med bra återgivning genom större delen av gråskalan och den lider inte heller av någon påfallande kornighet. Men det finns flera problem som förekommer i varierande grad, och det gör att bilden är långt ifrån så bra som den skulle kunna vara. Vissa kommer säkert från ursprungsmaterialet, men en del är effekter av överföringen. Ett kort skärpedjup gör att bilden ibland upplevs som suddig och detaljnivån blir förstås lidande av detta. Vidare är det vita ibland bländande samtidigt som mörka scener tenderar att vara lite blekta; dessutom varierar ljusstyrkan en hel del. Skräp och tydliga repor syns också emellanåt. Tyvärr syns dessutom en ansenlig mängd komprimeringsartefakter, framförallt under filmens första scener; det förekommer både posterisering och eftersläpningar vilket får bilden att kännas orolig. Mina anmärkningar till trots så håller bilden en helt acceptabel kvalitet och är ofta till och med riktigt njutbar. Bilden återges i originalformatet 1.37:1.

Ljud
Ljudet lider mer än bilden av filmens relativt höga ålder och det otillräckliga restaureringsarbete. Återgivet i mono, som förstås också är originalformat, strömmar allt ljud ur enbart centerhögtalaren. Brusnivån är ganska hög och ljudet så pass murrigt att det ibland är svårt att uppfatta vad som sägs. Som tur är kan filmen ses med svensk text vilket gjorde att jag inte behövde gissa mig till vissa repliker. Även om ljudet i stort oftast håller acceptabel kvalité så duger det inte riktigt att dialogen är så svår att höra.

Extramaterial
Det finns inget extramaterial.

Sammanfattning
Hamnstad är i egenskap av tidig Ingmar Bergman-film intressant för många oavsett om den är bra eller inte. Lyckligtvis står den stadigt på egna ben och fungerar både som ett engagerande drama och som ett nedslag i svenskt 40-tal. Ljud och bild imponerar visserligen inte men kvalitetsbristerna stör inte filmupplevelsen i någon större utsträckning. Utgåvan saknar extramaterial.

..:ANNONS