Getaway, The - Special Edition (DVD) - dvdforum.nu

Långt innan bröderna Wachowski och John Woo gjorde det coolt att filma eldstrider i slow motion fanns det en herre i Hollywood som höjde en del ögonbryn med våld, blod och just eldstrider i slow motion. Sam Peckinpah var namnet på denne man och trots att han inte gjorde alltför många filmer var det ett antal av dessa som satte ett avtryck i filmhistorien.

Filmen
Carter McCoy (Steve McQueen) sitter i fängelse och gillar det inte ett dugg. Dagarna går i varandra med dövande tristess och samma gamla rutin gör att situationen blir outhärdlig. Till råga på allt blockeras varje försök till frigivning av den korrumperade Jack Beynon (Ben Johnson). Livet ter sig, kort sagt, som ett helvete för McCoy. Till slut får Carter nog och ber sin fru (Ali MacGraw) om hjälp att bli frigiven, han ber henne att locka Beynon med pengar. Aldrig sen att tacka nej till "affärer" går Beynon med på frigivningen mot en liten gentjänst; McCoy ska hjälpa till att råna en småstadsbank tillsammans med, för honom, två aktörer inhyrda av Beynon. Inte i en position att tacka nej får Carter se sig meddragen i en historia av förräderi, girighet och naket våld.

Peckinpah och McQueen är två herrar som, i min bok, nästintill definierar coolhet. McQueen är en skådespelare som nästintill i varje film uttrycker ett lugn, en fokusering som få andra kan uppvisa. Regissören Peckinpah å sin sida är en regissör som gjorde sig känd för att i nästintill pornografisk detalj visa blod och våld, då gärna i slow motion. Men även om det är våldsamt och även om det är blodigt så har Peckinpah ett syfte med detta, det är nästintill aldrig som det används i ett enbart spekulativt syfte (till skillnad från till exempel den italienska splattergenren).

Långt innan PK-fenomenet slagit igenom; McQueen läxar upp MacGraw ordentligt

The Getaway, originalet, var ingen film som jag hade haft möjlighet att se innan den här recensionen. Visst, det är en film med duktiga skådespelare och regissör men i min värld så kände jag till mer om den intetsägande remaken än originalet. Så när väl recensions-dvd:n dök upp var det med en viss spänning som jag drog igång filmen. Det dröjde inte länge förrän jag var fast, redan tidigt i filmen så upplever man den som "annorlunda". Det klipps oväntat i scener och kameran används i vinklar som vi inte riktigt väntar oss. I en så kallad "heist"-film (kuppfilm) så brukar, och bör, man lägga en tonvikt vid stöten, de förberedelser som föregår den och dess upplösning och det är något som The Getaway gör på bästa sätt. Varje detalj i föreberedelserna ger en återklang till kuppen, kanske inte så mycket på grund av logik utan för att det passar och det är inget man kan klaga över. Genom filmen har en tyst desperation lagts utan att explodera i full panik, istället genererar den en betonghård beslutsamhet hos Carter och detta spelas det på med perfektion ända fram till slutet av filmen.

Skådespelarinsatserna är förvånansvärt bra i The Getaway, det är bara Ali MacGraw som känns en aningens malplacerad. Tanken är att hon ska vara en förhärdad brottsling och det är inget som upplevs som trovärdigt, det känns mer som om hon skulle passa som timid hemmafru än en tuff Bonnie-motpart till en modern Clyde (vilket på ett avlägset sätt stämmer eftersom MacGraw blev förälskad i McQueen under inspelningen). Men bortser vi från MacGraw ser det bättre ut, allt eftersom filmen utvecklas så ställs den fromme McQueen mot den ack så slemmige Al Lettieri i egenskap av Rudy Butler, en påtvingad partner under kuppen. Lettieri gör ett bra jobb i att framställa en småskurk som inte ens hans mamma skulle kunna älska. Faktum är att man hoppas att något verkligen illa ska hända Rudy för maken till rutten person får man leta efter, om detta inte är ett gott betyg åt Lettieris skådespeleri så vet jag inte vad skulle kunna vara det. Slutligen kan det påpekas att man i slutändan får se en sopbilskörande Slim Pickens (Blazing Saddles, Dr Strangelove) dyka upp och göra en solid insats som vanligt.

Bild
Liksom med Bullit är The Getaway helt makalöst restaurerad. Det är en sådan detaljnivå och svärtenivå på materialet att det verkligen är svårt att tro att det är trettiotre år sedan den här filmen släpptes. Nog för att det förekommer en och annan skada på ursprungsmaterialet och att färgerna går i en aningens gul ton men det här är verkligen glädjande att se. Vad jag kunde se dök ingen edge enhancement (skärpeförstärkning) eller andra artefakter upp under filmens speltid, endast någon skada på filmen (som tidigare nämnt) till och från. En punkt som imponerade mest var svärtenivån i filmen, något som gärna blir hängande kvar när en gammal film ges ut. Här märker man att det dels finns mycket detaljer att se och att dels det svarta verkligen är svart, inte mörkblå eller gråblå. Starkt jobbat säger jag och ger ett betyg som matchar detta. Genomsnittsbitraten ligger på 6.67 Mbit/s.

Bitraten för The Getaway

Ljud
Detta är både en positiv och negativ anmärkning; filmen kommer endast med sitt ursprungliga monospår, med allt vad det innebär. Med allt menas, i det här fallet, tydlig dialog men en rätt påtaglig avsaknad av mellanregistret. Basen är inte heller något att räkna med, de scener som borde innehålla basljud blir lite fattiga och ihåliga, det engagerar helt enkelt inte. I övrigt är det inte direkt fel på ljudet, det är varken något brus eller knastrande men det är inte heller något ljud som utökar upplevelsen för den som tittar. När en actionfilm endast innehåller ett monospår blir det väldigt burkigt eftersom vi ständigt påminns om att saker och ting borde låta mer och låta större. Samtidigt kan man fråga sig om det blir bättre av en halvdan 2.0/5.1-remix som man skulle kunna störa sig på. I det här läget vet man åtminstone hur filmen verkligen lät när den kom på sin tid. Bitraten för ljudspåret är 192 kbit/s.

Extramaterial
Denna avdelning innehåller till största delen endast ett kommentarspår. Här diskuterar Peckinpah-kännarna Garner Simmons, David Weddle och Paul Seydor filmen och berättar anekdoter från inspelningen. Mmodererade av Nick Redman gör de ett riktigt bra jobb, kunskapen som är närvarande är imponerande och det är väldigt sällan tyst, vilket är uppskattat på kommentarspår överhuvudtaget. Däremot blir det lite svårt att hålla isär vem som pratar, även om det inte är särskilt viktigt eftersom de alla är där i egenskap av Peckinpah-kännare.

Man har klippt ihop ytterligare ett kommentarspår där intervjumaterial med McQueen, MacGraw och Peckinpah utgör stommen för spåret. Tyvärr är speltiden endast filmens tio första minuter (ungefär) vilket gör det hela lite rumphugget, minst sagt.

Slutligen har vi en biotrailer (04:01).

Sammanfattning
Hårda män, nesliga män, förräderi och vapen som talar istället för röster. Det är väldigt Sam Peckinpah och det är väldigt Steve McQueen och det är väldigt svårt att inte dras med i. Tillsammans med Quincy Jones jazzfunkiga spår är det här en riktigt bra 70-talsaction mitt i Hollywoods nytändning som imponerar med sitt persongalleri och tålamod med berättandet. Med tanke på den fantastiska bilden är den här utgåvan ett riktigt bra köp och en riktig varm rekommendation till alla filmälskare.