Franklyn

Hitta bästa pris på:

Franklyn (DVD) från 95.00

Man brukar ibland påstå att verkligheten imiterar konsten. Anna Odells konstverk ”Okänd, kvinna 2009-349701” har blivit mycket uppmärksammat i media sedan det utfördes och dokumenterades i januari 2009. På Liljeholmsbron i Stockholm iscensatte hon ett psykiskt sammanbrott som såg ut att kunna sluta med självmord. Hon omhändertogs av polis, togs in på en psykiatrisk akutmottagning, spändes fast och tvångsmedicinerades. Odell åtalades för tilltaget, domen föll i augusti 2009 och den blev 50 dagsböter för något som kallas ”oredligt förfarande”. Jag tror knappast att Odell hann se Franklyn från 2008, men likheten är slående. Här är det Eva Greens karaktär som utför ett äkta självmordsförsök i konstens tecken. Med andra ord är det i det här fallet verklighetens konst som ovetande imiterat konsten i konsten. Om nu vare sig filmen Franklyn eller iscensatta självmordsförsök kan kallas konst.

Filmen
Fyra människoöden som knyts samman av en våldsam händelse kanske inte längre känns som det fräschaste filmkoncept man kan tänka sig. Men om en av personerna lever i en helt annan värld, i en fantasistad som kallas Meanwhile City? Jonathan Preest (Ryan Phillippe) är den ende ateisten i en värld där alla andra är religiösa. Religionerna rör sig från livsfarliga sekter till de vars heliga skrift består av instruktionsboken till dammsugaren. Som privatdetektiv är det mest den förstnämnda kategorin som gäckar Preest, och nu är han ute efter en flicknappare kallad ”The Individual”. Peter Esser (Bernard Hill från Titanic) letar efter sin krigshärjade son, som försvunnit från sin vårdinstitution i London. På samma sjukhus finns Emilia Bryant (Eva Green), en konststudent som förutom att nästan ta livet av sig även följer efter och filmar ovetande män. En av dessa män är Milo (Sam Riley från Control) som får en skymt av Bryant, som han är övertygad om är en nära vän från förr.

Trendig mask

Debutregissören Gerald McMorrow har fått ut väldigt mycket snygg film för de 12 miljoner dollar han hade till sitt förfogande. Meanwhile City är riktigt mäktig med sin skyline av gotiskt spetsiga höghus. Nere på gatorna i Meanwhile har man till stor del använt sig av handkamera medan London filmats på ett mer statiskt sätt. Mycket smart då ”fantasivärlden” mår bra av den realismen, vilken även gör kopplingen mellan Meanwhile och verklighetens London mjukare. Konceptet med att alla är tvungna att ha en religion i den jordfärgade staden är spännande och kunde getts mer utrymme om gråa London fått mindre. Liksom i Pans labyrint så vill jag helst stanna i den påhittade världen hela filmen, men här fanns det i varje fall inte pengar för det. Sen är det nog så att Jonathan Preests vansinnigt fräcka mask gör att även mediokra scener där blir bra. De få actionscenerna, som mest påminner om bortklippta scener från V för Vendetta, skäms jag nästan för att jag gillar.

Ryan Phillippe har som sagt mask på sig i stort sett hela filmen, så det ska mycket till att jag skulle märka ens om han var värdelös. Jag gillar Phillippe så jag påstår att han är bra, det verbala skådespelet tar sig rakt genom textilen och han gör sina stunts själv. Eva Greens roll är egentligen tudelad, och det krävs en aktris av hennes kaliber för att separera de två sidorna så väl som hon gör det här. Sam Riley och Bernard Hill har något mindre roller där känslorna hos de båda kunde ha förstärkts betydligt. Är det bara i rena dramafilmer (och Gladiator) man får gråta tills man snorar? Saknar man någon nära så ska man sakna denna på riktigt, även om man befinner sig i en förvånansvärt ospännande thriller med fantasyinslag.

Bild och ljud
Franklyn presenteras i 2,35:1 anamorfisk widescreen. Färgerna är som sagt jordnära i Meanwhile medan de är mindre närvarande i London. Ingenstans påminner bilden om den hos något annat än en storfilm från Hollywood (filmen är en brittisk och fransk samproduktion). De riktigt mörka scenerna är få men där är svärtan god. Hudtonerna skiljer sig åt mellan de parallella världarna, men båda känns helt rätt. Möjligtvis saknas den riktiga detaljrikedomen och jag skulle verkligen vilja utforska Meanwhile City på Blu-ray.

Händig mask

Ljudet stavas DTS och DD, båda i 5.1 kanaler. Jag har lyssnat på DTS-spåret och det är riktigt bra. Det är inte alltid som ett bra surroundljud höjer mitt betyg på en film, men det är det mycket möjligt att det har gjort här. Jag är nämligen mycket imponerad över hur basljudet definierar Meanwhile samtidigt som det är som bortsprunget i London. Tillsammans med surroundljudet (som också skapar ett i alla fall halvt levande London) så bygger det verkligen upp känslan av en värld där jag är helt främmande. Dialogen är glasklar och till och med Phillippe talar ur masken.

Extramaterial
Sandrew Metronome bjuder oss på det ökända presskitet (går att utläsa på två korrekta sätt). En tröst är att vi i alla fall får mycket av det. På minussidan finns trista bortklippta scener, en B-roll (som en bakomfilm fast utan något snack) som jag inte skulle tvinga min värsta ovän att se, samt en bakomfilm jag skulle tvinga honom att se. På plussidan finns trailern som lurade mig att se filmen från början och 30 minuter intervjuer som nästintill fyller hålet efter ett uteblivet kommentarspår.

Sammanfattning
Om inte ni heller kan koppla inledningen till recensionstexten så bevisar det min sista teori, att filmen spretar lite för mycket för sitt eget bästa. Ett klassiskt misstag som förstagångsregissör är att man vill lite för mycket, och så är det även för McMorrow. Alla kan inte samtidigt göra konst, säga något viktigt och berätta en historia som helt knyter ihop säcken. Eller tvångströjan när det gäller Anna Odell.