-Eleven fifty five, almost midnight... enough time for one more story...En strand, en äldre man omgiven av en grupp barn. Barnens ögon är stora som tefat när de sitter i andäktig tystnad och lyssnar på historien om "Elizabeth Dane", ett skepp som förliste för ett sekel sedan. Skeppet närmade sig land vid Antonio Bay när en dimma, ogenomtränglig, lade sig runt skeppet. Helt plötsligt får männen på fartyget syn på ett ljus ute i dimman, en fyr! Dock visar det sig vara en vanlig eld, "Elizabeth Dane" slås sönder mot strandens vassa klippor och hennes besättning drunknar. Och när dimman kommer tillbaka nästa gång, avslutar mannen, så kommer även besättningen från fartyget tillbaka för att utkräva sin hämnd mot de som tände elden.
FilmenPå Kaliforniens kust ligger den sömniga fiskarhålan Antonio Bay, vars största form av underhållning tycks vara den lokala radiostationen som drivs av Stevie Wayne (Adrienne Barbeau). Byn förbereder sitt 100-årsfirande och dess ansvarige, Kathy Williams (Janet Leigh) har arbete upp till öronen. Hennes jobb blir dock ännu mer komplicerat när prästen, Fader Malone (Hal Holbrook), hittar en dagbok från sin farfar i kyrkans vägg. Fader Malones farfar var också präst och i boken står den verkliga förklaringen till "Elizabeth Danes" förlisning, en hemlighet som kan komma att kräva liv. Långt ute till havs börjar en dimma, ogenomtränglig, att rulla in...
John Carpenter hade ett delikat problem innan han gjorde
The Fog; hur följer man upp den mest framgångsrika independentskräckfilmen genom tiderna (
Halloween)? Om svaret var enkelt eller inte låter jag vara osagt, men Carpenter har med
The Fog en stämningsfull spökhistoria att berätta. En perfekt avvägd skräckis som känns väldigt fräsch än idag (kan bero på att det inte är ett gäng bimbos som kutar ner i källaren för att gömma sig… eller för att duscha). Man kan näst intill känna doften av havets sälta och kylan som smyger in med dimman. Trots att jag samlat skräckfilmer länge och sett ett antal hundra så måste jag säga att den här lyckades ta sig under skinnet på mig. Inte på så sätt att den var direkt fysiskt otäck, utan att man drogs med in och accepterade filmens premiss, något som står högt i rang hos mig. En sak som blir tydlig, framför allt efter att du har sett dokumentären, är att filmen bygger mycket på ensamhet. Adrienne Barbeau arbetar ensam i sitt fyrtorn med att spela musik på radion, prästen sitter och dricker bort ångesten mol allena. Och när dimman sveper in blir var och en alldeles ensam, ensam att slåss mot det som döljs inuti den.
BildTrots att filmen är nästan 25 år gammal – och en lågbudgetfilm till på köpet – har MGM gjort ett lysande jobb vid överföringen. Knappt en repa eller ett dammkorn (såg i princip någon ruta med endera) och extremt lite kornighet. Widescreen-versionen har en bitrate på 6.41 Mbit/s vilket får anses som ett högt medel. Bitraten sjunker betydligt strax innan 25 minuter, dock märks detta inte i filmen. För den som mot förmodan vill veta av den slaktade Pan & Scan-versionen ligger den på 5.77 Mbit/s och sjunker även den strax före 25 minuter. Bilden kan i vissa lägen kännas lite ljus och färgerna urvaskade, men detta är inget som stör överhuvudtaget. Överföringen gör maximal rättvisa åt Dean Cundys foto (i 2.35:1 Panavision), starka röda, blå och gröna färger och det är verkligen det som får dimman att bli den huvudperson som det var tänkt
LjudDenna DVD har på region 1 begåvats med ett engelskt 5.1-spår. För puristerna finns också ett engelskt monospår (och även ett franskt). Ingenting att klaga på här heller, i en sådan här film med mycket dialog blir det en fokusering på centerhögtalaren. Dock dyker de obligatoriska hoppa-högt-och-skvätta-popcorn-på-soffgrannen-ljuden upp i surround- och fronthögtalarna. Ljudet är inte så bastungt, men tillräckligt för att det inte ska kännas ljust eller överdrivet i mellanregistret. Hur kan man diskutera ljud i en Carpenter-film utan att beröra musiken? Jag säger det mest till mig själv för jag helt höll på att missa det för den här recensionen.
Ni som är lite intresserade/insatta i Carpenters verk vet att han har en faiblesse för att göra sin egen musik, och i den här filmen lyckas han verkligen träffa rätt. Från den rätt enkla, rytmiska ”di-do-do-di-do-do” med synt och piano i
Halloween har musiken nu nått en sorts avancerad, högre samklang mellan elektroniska ljud och piano. Synthen används för att lägga en ljudmatta och för att symbolisera dimmans insvepande av den lilla byn, pianot för att representera de olika karaktärerna och deras form av utsatthet och ensamhet. Carpenter själv säger på sin officiella
webbsajt att soundtracket till
The Fog är bland de som han är mest nöjd med.
ExtramaterialI vissa fall får man leta som en blå för att förstå varför ett DVD-släpp kallas för ”Special Edition”, dock inte i detta fall. MGM får en guldstjärna och ett stort A i min bok för detta släpp. Först ut har vi ett
kommentarspår med Carpenter och Debra Hill, som är högst informativt och näst intill familjärt. Dom tar upp allt från tekniska aspekter till hur man skulle följa upp
Halloween, allt på ett väldigt avspänt sätt som gör det hela mycket behagligt och roligt att lyssna till. Till exempel får vi reda på genom detta spår (och även i dokumentären) att mycket av de detaljerade närbilderna och ”skrämselefftekterna” lades till på mindre än en månad, på grund av att filmen i sitt grundutförande ”really sucked”, som Carpenter själv uttryckte det.
Sedan följer två
dokumentärer; dels "Fear on Film - Inside The Fog" (som gjordes 1980), dels "Tales from the mist - Inside the Fog" (nyare dokumentär). Dokumentären som gjordes 1980 är i VHS-kvalitet och tillför kanske inte så mycket för den som vill veta alla godbitar om inspelningen av filmen, men eftersom det trots allt är en Special Edition-version så kan man bara tacka och ta emot. Segmentet klockar in strax under åtta minuter. Vi får se de flesta från filmen (plus Carpenter och Debra Hill) prata om inspelningen, om upplevelsen att vara med i en skräckfilm och vi får se exakt hur opererad Janet Leigh är. Den nyare dokumentären varvar filmklipp, både film och behind the scenes, med intervjuer som är gjorda på 90-talet (troligen för Laser Disc-versionen som kom 1995). Här berättar Carpenter och Debra Hill om hur de kom fram till historien, man förklarar lite enkelt hur man fick dimman att bete sig som den gjorde och vi får se exakt hur opererad Janet Leigh fortfarande är… Speltiden för denna dokumentär är omkring tjugosju minuter.
Båda dokumentärerna är välgjorda, informativa och lyckas undvika det sedvanliga självberömmet och ryggdunkandet. Man får med sig en hel del bakgrundshistoria och roliga ”tidbits”. Dock bör du som inte sett
The Fog inte se dom innan själva filmen, här avslöjas en del av vändningarna i handlingen.
Utöver detta finns det
outtakes (fyra minuter av lite felsägningar och missade repliker), ett
påskägg (som inte är så krångligt att hitta, era latmaskar), ett
fotogalleri med en del bilder från inspelningen (75 stycken) och
storyboard-till-film-jämförelse. Denna jämförelse är väldigt enkelt men effektivt uppbyggd, med bildmanuset ovan i bild och själva filmen i nedre kant. Intressant att notera här att man kan se hur filmen utvecklats från storyboard/manus till slutgiltig film, något som även Carpenter påpekar i dokumentären ”Inside The Fog”.
Sist men inte minst får vi ett
”Advertisment Gallery” med en bio-trailer, två teasers och tre tv-spottar (där speakern låter som arketypen för trailerröster, ”One man, One desi-eeeeer!”). Klippen är av varierande kvalitet där en del verkar ha ett ursprung från video och en del från vanlig film. Inget upphetsande, men som sagt… det är trots allt en Special Edition och på den punkten gör den här DVD:n väl ifrån sig.. I den här avdelningen ryms även två
bildgallerier; ett med filmposters och ett med film memorabilia.
SammanfattningOm du överhuvudtaget gillar skräck/rysare eller har ett gott öga till Carpenter, köp den här ögonaböj! Det är en extremt prisvärd utgåva som jag har svårt att se att någon skulle kunna bli besviken på.
Populära filmer
