Finding Nemo

Nästan 3 miljarder svenska kronor i intäkter, rekord i försäljning vid premiären på DVD och VHS. Den mest inkomstbringande tecknade filmen någonsin, den slår Lejonkungen på fingrarna med (till dags dato) 60 miljoner amerikanska dollar! Vi pratar om Disneys senaste kassako och Pixars senaste mästerverk; Finding Nemo

Filmen
Efter en traumatisk upplevelse med en barracuda vägrar clownfisken Marlin (Albert Brooks) att släppa iväg sin enda son, Nemo, längre än på fenlängds avstånd. Man skulle kunna säga att han är överbeskyddande, man skulle också kunna säga att han är helt skräckslagen av omvärlden och helst stannar inne i sin anemon och struntar i omvärlden. Sonens skolstart sätter dock effektivt stopp för en fortsättning på det levernet. Hela vägen till skolan är Marlin ett nervöst vrak över precis allt som kan hända hans stackars son, men trots alla ”hot” så kommer de fram helskinnade, och skoldagen kan inte börja bättre; en exkursion med resten av klassen! Under en av lärarens begeistrade föreläsningar passar några av ungarna, däribland också Nemo, på att smita iväg och hitta på något roligare. Det vill sig inte bättre än att Nemo plockas upp av en dykare och blir placerad i en nätkasse, mitt framför pappa Marlins ögon. Pappan försöker följa dykarnas lilla motorbåt så långt han kan men tappar snart bort den och är till slut bortom sig av oro och olycka. Han hittar dock snart hjälp i fisken Dory (Ellen DeGeneres), en fisk som visar sig vara mer entusiastisk än hjälpsam, med en gudalik förmåga att dra till sig allsköns olycka. Trots detta går jakten vidare på Nemo…

Jag kan inte hjälpa det, jag är helt nedkörd i barnfilmer och då framför allt Pixars alster (A Bug’s Life, Monsters Inc och Toy Story) med dess knäppa humor, välskrivna dialog och helt enkelt fantasin som genomsyrar hela produktionen... och Finding Nemo är inget undantag. Till skillnad från Monsters Inc grundar sig hela filmen i ”vår” värld och därmed kan man leka runt med en hel del referenser. Och används de referenserna väl? Det fullkomligt kryllar av små fraser, hela uppsättningar och dolda skämt som kräver ett antal omtittningar för att greppa. Visste ni till exempel att mannen som döljer sig bakom hajen Bruces röst är samme man som gör Dame Edna (Barry Humphries)? Eller att man skymtar pizzabilen från Toy Story genom fönstret hos tandläkaren? Eller... nej, det är synd att förstöra alla överraskningar. Det räcker gott med att säga att det är hur mycket som helst av den sortens ögongodis i filmen.


- No hurling on the shell, dude. Just waxed it!

Vad framför allt Disney kan göra ibland är att de sockrar en film så till den milda grad att man har lust att kräkas lagom till slutet. Gärna slutet där personer av samma etniska tillhörighet får varandra, för gud förbjude att två olika människor skulle vilja ha varandra! Allt som oftast brukar Pixar undvika sådant, trots sin nära koppling till Disney. Tyvärr händer det titt som tätt att sockret sipprar ner även till de här domänerna och Finding Nemo är inget undantag, men som tur är hålls sådana kolhydrater på en minimal nivå och är snabbt avklarade. Jag har faktiskt svårt att hitta några direkta, stora fel på den här filmen. Den känns riktigt helgjuten med ett otal hjärtliga skratt och roliga detaljer. Personligen tycker jag nog att både Monsters Inc. och A Bug’s Life smäller högre, men samtidigt är de två filmerna de bästa i sin genre.

Bild
Exakt vilken färgblind tekniker med allvarliga synstörningar godkände den här releasen?! Det är för mig otroligt att den här överföringen skulle kunna uppfattas som godkänd på den här sidan Kristus födelse... Är ni förvirrade? Låt mig ta ett djupt andetag och börja från början. Normalt sett brukar Pixar släppa kristallklara filmer med helt otrolig överföring, med figurer som ser näst intill levande ut. Även om till exempel A Bug’s Life inte var anamorfisk så var bilden klar, ren och med levande färger. Finding Nemo innehåller också detta, men (och det är ett stort men) det förekommer en stor mängd digitala artefakter, färgblödningar och oroligheter med ett högst troligt ursprung i alltför hög komprimering (bitraten på widescreen-versionen ligger på 5.5 Mbit/s, medan 1.33:1-versionen ligger på 5.28 Mbit/s).

Missförstå mig rätt, kära läsare, jag är ingen fundamentalistisk hemmabiodåre som skrämmer slag på sin omgivning med höga skrik om ”EDGE ENHANCMENT!”, däremot förväntar jag mig att ett av årets största släpp ska se så bra ut som möjligt och inte som om Nemo & Co har inneslutits i gelékokonger. Förvånansvärt många recensioner av region 1-releasen prisar bilden, vilket är något uppseendeväckande i och med att det inte är särskilt svårt att lägga märke till artefakterna. För övrigt kan nämnas att 1.33:1-versionen av filmen uppvisar samma problem med artefakter kring fiskarna.

Om man nu bortser från alla artefakter så är bilden väldigt levande med otroliga färger och, på sina ställen, detaljrikedom som gör att ögonen far fram och tillbaka över bilden likt flipperkulor för att kunna se allt. Trots klagomålen här ovan kan jag inte ge Finding Nemo ett lägre betyg i och med att bilden på många ställen verkligen briljerar. Utan artefakterna hade betyget varit en solklar tia, nu når den precis upp till en sexa. Låt oss hoppas att region 2-versionen kommer att slippa dessa problem, även om jag inte tror (tyvärr) att det blir bättre.

För protokollet; jag testade både widescreen-versionen och fullscreen-versionen på både min DVD och på min Xbox för att se om problemet skulle upprepa sig, vilket det gjorde.

Ljud
Där bild misslyckas får ljudet fylla ut, och nog fyller det ut alltid. Som vanligt när Gary Rydstrom är i farten så blir det ett oerhört enhetligt ljud med kristallklara detaljer, fullkomlig bas och extremt livliga bakkanaler, och allt detta återfinns i Finding Nemo. Rösterna är mycket väldefinierade och koncentreras för en gångs skull inte bara till centern, utan tillåts vandra lite mellan kanalerna vilket ökar upplevelsen något enormt. Ljudeffekterna är rejäla och väldefinierade, även om jag saknade basen en hel del i en explosionsdel medan det var på tok för överstyrt i en annan scen, något som håller betyget från att få en solklar tia. Personligen blir jag alltid lika imponerad när det skapas en harmonisk ljudatmosfär, oavsett vilken scenen är.

Med Finding Nemo har Rydstrom lyckats variera sig ordentligt, trots det något enformiga (vatten, Vatten, VATTEN!) temat. När vi befinner oss i ett akvarie så hörs inte bara omvärldsljuden utanför vattnet utan akvariepumpen, den lilla prydnaden som står och pytsar ut bubblor i vattnet och fiskarnas rörelser. Disney ska, för ljudet, ha en klapp på axeln för att alla menyer är ljudsatta med ett 5.1-ljudspår, vilket är en kul detalj som helt klart höjer upplevelsen med att låta skivan stå på i menyn. För övrigt kan nämnas att THX Optimizer finns med på skiva två för att kalibrera utrustningen. Bitraten för det engelska ljudspåret är 448 kb/s medan det franska och spanska ligger på 384 kb/s.

För varje film som Pixar har gjort så har man lyckats otroligt väl med röstbesättningen, och i Finding Nemo har man fått till en riktig fullpoängare. Den röst som står ut framför andra är Ellen DeGeneres som den tankspridda fisken Dory. Maken till uppstudsig, förvirrad, glad och rolig röst får man leta efter. När hon försöker prata med en val på valens egna språk låg jag i soffan och frustade av skratt, en komedienne av stora mått. Föga förvånande är Nemos och Marlins röster (Alexander Gould & Albert Brooks) de allra tråkigaste av rösterna och hjälper bara till att höja de andra och göra dem ännu roligare. Willem Dafoes Gill är en karaktär av den allvarligare sorten och har därför inte alltför mycket komik att addera, däremot gör han rollen levande. Nästan roligast att höra är Geoffrey Rush som pelikanen Nigel. Här får Rush släppa loss och vara så oseriös han bara vill.


- AIGH! Det är Kuno! Simma för livet! KUNO!
Extramaterial

Finding Nemo tituleras som ”2 Disc Collector’s Edition” och nog innehåller den en hel del extramaterial som gör rättvisa åt titeln. Eftersom extramaterialet är uppdelat på två skivor redovisas materialet här under per skiva.

Skiva 1: Widescreen version
Först ut är en introduktion (01:14) med Andrew Stanton och Lee Unkrich (och en oerhört efterhängsen John Lasseter) där vi gratuleras till vårt goda köp, får höra lite snabbt vad som finns på dvd:n och hur de virtuella akvarierna fungerar. I varje menyskärm finns en liten akvariesymbol, om man klickar på den resulterar det i att menyn försvinner och din tv/projektor förvandlas till ett akvarium. En lite rolig funktion, som är lite vilsam för ögonen.

Dokumentären Making Nemo (25:35) är en titt på hur filmen skapades. Allt från hur Andrew Stanton kom på historien till slutförandet av filmen. Tyvärr är det första intrycket inte ”wow, vad intressant” utan ”så där ser det inte ut på mitt jobb”, för Pixar verkar definitivt vara USAs roligaste arbetsplats. Dokumentären är intressant, men det känns som om man hade kunnat ta med så mycket mer (inspelning av rösterna, skapandet av filmmusiken och så vidare). Om man bortser från att det hela känns lite kort så är det en riktigt rolig dokumentär. Som exempel så finns det en videosnutt från den sista granskningen av den sista scenen för filmen. När den är godkänd rusar regissören runt med en megafon och skriker ”FINAL!” samtidigt som man tagit in ett mexikanskt band som spelar ”La cucaracha”... så ser det inte ut på mitt jobb.

DVD:n har ett utökat kommentarspår, där regissörernas och manusförfattarnas kommentarer blandas med videoklipp från produktionen som sticks in mellan scener i filmen. Att se filmen på det här sättet utökar filmens speltid med mer än 30 minuter och är nog så intressant, även om det bryter av filmen som så rätt ordentligt. Tyvärr är det nog denna funktion som också gjort att bitraten är så förhållandevis låg, personligen tycker jag inte att det är tillräckligt intressant för att motivera sänkningen av bitrate. Kommentarspåret som sådant är väldigt livligt med Stanton, Unkrich och Bob Peterson (manusförfattare samt Mr. Rays röst) i full sving. De tre kompletterar varandra väldigt bra även om det kan bli lite flamsigt emellanåt.

Fyra stycken gallerier (med underkategorier) har också inkluderats: Art Review, characters, environments och color script. Art Review (08:35) är en genomgång av grunden till filmens utseende, den kan spelas upp med kommentarer eller bara musik från filmen. Tänk om alla studios kunde använda den här funktionen istället för vanliga, tråkiga fotogallerier. Kommentarerna görs av de tre ansvariga för det artistiska arbetet och de gör ett kompetent jobb med att beskriva vad som visas. Characters är en enkel genomgång av de största karaktärerna (tjugotre stycken) där man visar en lermodell av karaktären samt ett smakprov av dennes röst. Environments är precis vad det låter som, en genomgång av miljöerna som används i filmen. Här får man stega sig genom ett stort antal ritningar över korallrevet, öppna havet och hamnmiljöer. Sist har vi ett så kallat Color Script (03:45) som används för att sätta färgerna för olika scener. Det här segmentet spelas som ett vanligt videoklipp.

På den här skivan finns det två stycken påskägg att jaga efter... de är inte alltför svåra att hitta, däremot är de inte så roliga, så spendera inte halva helgen med att leta.

Skiva 2: Fullscreen version
Även här har man klämt in en introduktion (01:05) med de båda regissörerna. Här pratas lite om vad som skiljer widescreen-versionen från fullframe-versionen och vad som finns på disk två.

Förutom introduktionen så har man inkluderat ett gäng virtuella akvarium för vårt nöje. Den här gången är det tandläkarens akvarium man baserat sig på.

Första videoklippet kallas Exploring the reef (07:00) och här visar Jean-Michel Costeau oss runt på korallrevet, eller ja, försöker visa oss för det är ett gäng fiskar som gör livet surt för honom. Rätt kul med en bra blandning av budskap och humor.

1989 kom Pixar ut med en kortfilm som jag själv såg på Tropicopop och skrattade gott åt. Kortfilmen KnickKnack (03:35) handlar om en snögubbe instängd i en snöglob som gör allt för att slippa ut. Fortfarande rolig och riktigt snyggt gjord med tanke på dess ålder. Filmen presenteras med två ljudspår, ett 5.1-ljudspår och ett kommentarspår med John Lasseter och Eben Osby. Kommentarspåret får aldrig riktigt chansen att lysa på den korta speltiden, men Lasseter är alltid en fröjd att lyssna på, informativ och rolig på en gång. Kul att notera är att Gary Rydstrom ligger bakom ljudeffekterna, redan då kunde han.

Kanske mer riktat till barnen är Mr Ray’s Encyclopedia (07:00) där man kan titta på en kortare film om de riktiga djuren bakom karaktärerna samtidigt som Mr Ray (Bob Peterson) beskriver djuret. Peterson gör ett riktigt bra jobb med att blanda fakta och roliga kommentarer. Man kan även spela klippen var för sig.

Spelet Fiskcharader är också det riktat till barn. Här ska man, vägledd av sköldpaddan Crush, gissa vilken figur som ett gäng fiskar bygger upp. När jag spelade lovade Crush att det bara skulle vara fem olika försök men det fortsatte för evigt, åtminstone kändes det så.

Konstigt nog så är det ännu ett barninslag bland extramaterialet, en sagostund där barnet (eller föräldrarna) antingen kan läsa historien själv eller få den uppläst. Det smarta är att allt inte spelas upp på en gång utan man kan gå vidare själv när man (eller barnet) anser sig klar.

Slutligen finns det ett Bakom kulisserna-galleri. Videoklippet Character Interview (02:25) är ett fejkat nyhetsreportage där Dory, Marlin och Bruce intervjuas av en hysteriskt irriterande reporter. Tyvärr är det lite väl enkelt och helt enkelt inte roligt. Studio Tour (05:30) är en genomgång av hur det ser ut på Pixar, genomfört som en liten film där ungen som spelar Nemo glöms kvar i ljudstudion. Tyvärr är väl regin eller skådespelandet inte det bästa för det kryper längs ryggraden när man ser det här. Hade varit bättre om man låtit John Lasseter guida runt oss på området. Samtidigt är det framför allt till barn som den här dvd:n riktar sig till, och då är den här lösningen fullt logisk. Publicitetsgalleriet innehåller en teaser (02:10), tre trailers (2x02:15, 01:25), tre stycken fiskpresentationer och slutligen ett affischgalleri med arton olika affischer. Ljudspåret för dagen både när det gäller trailrarna och teasern är Dolby Digital 5.1. Mycket bra och något fler filmstudios borde ta efter.

Något som knappast är extramaterial men som kan vara roligt att känna till är att filmen har två stycken THX-trailers fördelade på var sin disk; Tex 2 Moo can (0:38) och Tex 1 (00:51).

Sammanfattning
Måhända att det här är en barnfilm, måhända att den är gullig och ofarlig, men den är så rolig! Om ni gillar Pixars tidigare alster har ni säkert redan sett den, men om ni inte gjort det och fortfarande har ett uns barnasinne kvar har ni definitivt en film att lägga till på er ”att se”-lista. Bildproblemet är inte smickrande men jag skulle trots allt inte låta det hindra mig från att köpa filmen.

..:ANNONS