Fest i byn (DVD) - dvdforum.nu

Jacques Tati hann inte med särskilt många filmer under sin levnadstid men räknas ändå som en av de främsta inom den komiska filmgenren. Med sin rollfigur monsieur Hulot och dennes äventyr i en ständigt föränderlig omvärld skapades humorhistoria. Men redan innan Hulots första framträdande hade Tati gjort sig ett namn med en liten historia som kallades för Fest i byn (Jour de fêtes).

Filmen
I en sömnig liten fransk landsortsstad surrar det av förväntning. Årets stora höjdpunkt, stadsfesten, närmar sig med stormsteg och till staden anländer ett kringresande tivoli för att slå upp sina handelsstånd och tält. Mitt i detta tumult försöker stadens lätt försagda brevbärare (Jacques Tati) utföra sina dagliga sysslor trots ortsbefolkningens nedlåtande blickar och kommentarer. Det blir inte bättre när en journalfilm om det amerikanska postväsendet visas under festen, den lilla respekt som ortsborna hade för den försagde brevbäraren är nu som bortblåst. Några tivoliarbetare ser sin chans att roa sig på brevbärarens bekostnad genom att föreslå "nya och förbättrade" metoder för att dela ut post, en syssla som inte är så avancerad till att börja med. Inte nog med att de nya metoderna inte fungerar, de får den skrattande staden att skratta ännu hårdare åt den stackars brevbäraren.

Första gången jag såg Fest i byn var det med blandade känslor. Nog för att filmen hade sina snygga scener men framför allt slogs jag av att det var en otroligt melankolisk film, den stackars brevbäraren försöker vara alla till lags men det hela slutar med totalt kaos där han själv allt som oftast får stå med hundhuvudet. Det var alltså med en viss tvekan som jag stoppade in skivan i spelaren och lutade mig tillbaka för att titta på filmen åter igen.

Och vilken skillnad! En film som jag tidigare tyckte färgades alldeles för hårt av melankoli och stillsam tragedi hade förvandlats till en komisk pärla med ett väl utvecklat öga för komiska scener och timing (något som kom att förädlas till en skön konst i Les vacances de monsieur Hulot). Istället för att vara lätt deppad när filmen var slut satt jag i soffan med ett varmt leende på läpparna. För även om brevbäraren är filmens "loser" så är det med en otrolig värme han skildras. Det är en man om så gärna vill vara till lags att han glömmer bort att vara till lags till den som betyder mest; han själv. Även om filmens fokus ligger på denna brevbärare så tar Tati sig en titt på staden på lite avstånd och det är här vi anar det geni som Tati är. Scener byggs upp med minituös nogrannhet utav tillsynes oskyldiga händelser som visar sig utgöra grunden för händelser som både får tittaren att le och beundra hantverket.

Bild
Fest i byn kommer på två stycken skivor. Den ena skivan har svartvit text och den andra har text i färg. Man vet att en av versionerna av filmen är svartvit och den andra är i färg, så valet av vilken skiva som innehåller den svartvita versionen torde vara solklart. Jajamensan, det är skivan med färgad text på! Förklaringen till att det är med två versioner av en och samma film är att den färgfilmsteknik som användes när filmen spelades in visade sig tekniskt omöjlig att framkalla när filmen väl var klar. Som tur var hade man anat varthän det lutade och hade sett till att även använda sig av svartvit film vid inspelningen. Tati var inte helt nöjd med denna lösning, han tog helt enkelt och färglade ett antal objekt i några få scener, ett tilltag som nästintill lånar en drömsk känsla åt filmen. I början på 90-talet lyckades man dock återskapa den färgfilm som Tati använt sig av vid inspelningen och denna version följer också med Fest i byn-releasen.

Visst är det lite intressant att se hur man har lyckats med färgfilmen men tyvärr är slutresultatet närmare de hiskeliga "datorfärgade" filmerna som var lite av en fluga på 80-talet än ett "tekniskt mirakel". Färgerna är väldigt skeva, till exempel går hudfärgen mot en sjuklig gul, och det känns helt enkelt som det stör mer än det bidrar till filmupplevelsen. Dock är det naturligtvis bra att filmälskare får möjlighet att välja vilken version de föredrar och, kanske främst, få möjlighet att se filmen så som det (kanske) var tänkt från Tatis sida.

Bilden på den svartvita versionen av Fest i byn är i hyfsat gott skick, klart bättre än den färgade där det är mer eller mindre repigt i varje scen. Tyvärr är det ändå en hel del repor och smuts samt hack i den svartvita versionen som dyker upp titt som tätt och som drar ner betyget. Även skärpan är det lite si och så med, på båda versionerna tenderar skärpan att komma och gå och bilden upplevs som lite luddig helt enkelt. Detaljnivån är inte direkt på topp heller, mycket på grund av att överföringen är en aningens ljus vilket gör att det ljusa blöder över och möjligen döljer en del detaljer.

Trots denna, som synes, digra lista på fel och skavanker så får den svartvita versionen en fyra i bildbetyg eftersom bilden i slutändan ändå nosar uppe på godkänd nivå. Färgfilmen får stå ut med ett lägre betyg med sina repor och skador. Bitraten för den svartvita versionen ligger på 6.74 Mbit/s medan den färgade versionen klockar in på 6.8 Mbit/s.

Ljudet
Ljudet på dvd:n har gått ett bättre öde till mötes än bilden rent tekniskt, det är lite brusigt och knastrigt på sina ställen men det är ändå rätt okej för att vara en närmare sextio år gammal film. Det franska 2.0-spåret (med en bitrate på 224 kb/s) presenterar allt som oftast röster och effekter på ett bra sätt, tydligt placerade i centern utan att vara för svaga eller förvrängda på något sätt. Den speedade musiken presenteras på samma sätt, utan distorsion eller andra förvrängningar. Ett klart och tydligt ljudspår med några smärre missar det vill säga.

Extramaterial
Extramaterialet återfinns på disken med den färgade versionen (den med svartvitt tryck det vill säga).

Först finns en nio sidor lång biografi kring Jacques Tatis liv och leverne som presenteras på engelska.

Härnäst följer tre stycken kortfilmer; Soigne ton gauche (ungefär Håll koll på högern, 11:34), L'Ecole de facteurs (Brevbärarskolan, 14:26) samt Cours de soir (Kvällskurs, 26:31). Här märks en tydlig skiljelinje där Soigne ton gauche och L'Ecole de facteurs står för den mer fysiska, dråpliga humorn medan Cours de soir är en mer "förfinad", verbal humor. Intressant att notera är att L'Ecole de facteur ligger till grund för Fest i byn varpå många scener från långfilmen känns igen. Alla tre filmerna är riktigt välbevarade och riktigt underhållande att titta på. Det enda smolket i bägaren är vetskapen om att dessa tre filmer återkommer på alla filmer i Tati-boxen.

Sammanfattning
Fest i byn är en milstolpe i filmhistorien och trots sin ålder känns den tidlös än idag. Även om filmen inte riktigt är så fullproppad med "sight gags" som Les vacances de monsieur Hulot så finns här samma värme och barnsliga oskuldsfullhet, något som gör att filmen tål att ses igen och igen. Vive la France!