Jag vill gärna tro att jag är en person som följer TV-serier. Egentligen vet jag inte varför jag vill det. Att slaviskt bänka sig framför TV:n en gång i veckan är knappast eftersträvansvärt. Ändå är det någonting som lockar mig. Ofta börjar jag titta på en TV-serie som är bra och tröttnar helt plötsligt. ”Desperate Housewives” slutade jag titta på när historien flippade ut lite för mycket. Det var några nyinflyttade på Wisteria Lane som hade någon inlåst i källaren eller något sådant. Dessutom visade det sig att det över serien var något thrilleraktigt som inte stämde överens med mitt sätt att se på serien. Jag ville ju bara ha lite bitchiga kommentarer från fyra desperados en gång i veckan. När jag nu sett fjärde säsongen inser jag att det inte är mycket som har förändrats sedan jag slutade titta.
Säsong 1 och
säsong 2 har recenserats på dvdforum tidigare.
(Jag är alltid försiktig med hur mycket jag avslöjar ur handlingen. Här har jag valt att endast berätta om händelser från säsongens första fyra avsnitt.)
Filmen Edie ville egentligen inte ta livet av sig. Hon ville bara behålla Gabys före detta man Carlos genom att ge honom dåligt samvete. Det lyckas och Carlos vågar inte lämna henne trots att han äntligen fått en chans att vinna tillbaka Gaby som upptäckt att hennes nye man, borgmästaren Victor, gifte sig med henne för att vinna röster från den latinamerikanska befolkningen. Gaby och Carlos måste fortsätta träffas i smyg och efter sig lämnar de ett spår av flatlöss. Lynette bestämmer sig för att komma ut som cancersjuk och måste handskas med en man som finner det avtändande med hennes hårlösa huvud och en mor som lurar i henne olagliga substanser för hennes eget bästa. Neurotiska Susan gifte sig till sist med Mike och oroar sig för om han verkligen trivs i äktenskapet samtidigt som hon försöker ställa sig in hos bögparet som flyttar till Wisteria Lane. Nyinflyttade är även familjen Mayfair. Frun, Katherine, har bott på Wisteria Lane tidigare och ingen har egentligen fått reda på varför hon och dottern Dylan flyttade därifrån så hastigt. Dylan minns inte ens att hon har bott där. Hennes barndomskompis, Julie, försöker hjälpa henne att minnas och de inser att mamma Katherine och hennes man Adam döljer någonting. Susan försöker bjuda in Katherine i Wisteria Lanes gemenskap. Katherine är inte direkt inkännande och trampar Bree på tårna redan vid deras första möte då hon kräver att gravida Bree ska hugga ner tallen som står i hennes trädgård. I själva verket är Bree inte gravid utan det är hennes dotter Danielle som väntar en oäktning som Bree planerar att uppfostra som sitt eget barn för att rädda dotterns rykte. Hängde ni med?
I USA tycker man det är viktigt med sympatiska karaktärer när man skapar en TV-serie. Skaparen av
Oz berättade i en intervju hur befriande det var när han fick fria händer att skapa hur vidriga huvudkaraktärer han ville. När man skapade
Desperate Housewives kanske man hade liknande villkor för det var länge sedan jag stötte på så många vedervärdiga karaktärer i samma serie. Jag hatar dem verkligen och tycker det är rätt åt dem när de får problem. De är bortskämda, själviska och inskränkta typer som jag hade varit beredd att flytta för att undvika. Internerna i
Oz brydde jag mig om och kunde förstå medan de boende på Wisteria Lane är overkliga för mig där de sitter i sina perfekta villor med sina lyxproblem. Den enda som känns verklig är Lynette, som kämpar på med man och dampiga barn. Hon löser sina problem på ett bitchvinklat husmorsvis och kommer ofta med lite oväntade komiska poänger. I fjärde säsongen har hon en mer tillbakalutad och allvarlig roll och man får i stället vända sig till Bree för att få sig några skratt. Bree har man alltid kunnat lita på när det kommer till skadeglädje. Den ultrakonservativa damen förtjänar verkligen vad hon får och är dessutom fruktansvärt rolig när hon hämnas. Även Gaby bjuder på en del skratt när hon till exempel visar hur man ska hantera handikappade. Den felande länken i
Desperate Housewives är Susan, som inte fyller någon funktion alls. En tråkigare och mer meningslös karaktär får man leta efter. Det verkar inte ha hänt någonting med henne sedan de där första avsnitten jag tittade på.
Desperate Housewives är väldigt rolig. Jag skrattar ofta högt i soffan och kan inte förstå varför man inte bara gör en komediserie. Man väljer att presentera serien som en dramaserie och enligt omslagsbilden ska den dessutom vara väldigt sexig. Det är här jag har problem. ABC kan inte konkurrera med jämförelsevis censurfria kabelkanaler som HBO när det kommer till drama och sex. De stora TV-bolagens serier framstår som väldigt fega och fantasilösa i jämförelse med exempelvis
Weeds, och det enda man kan erbjuda är en snygg yta, schysst skådespel och intriger som hade kunnat vara hämtade från vilken dagssåpopera som helst. Bitvis är intrigerna så usla att jag tror det är en parodi på såpoperor. Men man tar sig själv på för stort allvar för att det ska fungera som parodi (eller satir, för den delen) och det blir högtravande fånigt med Brenda Strongs kloka voiceover som inleder och avslutar varje avsnitt.
Bild & ljudEn bra bild som är skarpare och mer detaljerad i mörkare scener än de som utspelar sig i dagsljus, då bilden plötsligt blir grynigare. Serien har en väldigt medveten stil och det framstår ibland som en reklamfilm för hårprodukter och möbelvaruhus. Allting presenteras väldigt glassigt och DVD:n har väldigt bra färgåtergivning. Att det är 5.1-ljud lägger man mest märke till under vinjetten och andra musikinslag. Detta är helt ok eftersom det inte direkt är en specialeffektsserie. Händelserna i nionde avsnittet inbjuder dock till ett betydligt mer aktivt ljudspår där bakhögtalarna och framför allt basen får väldigt mycket utrymme. Det låter riktigt långfilmsproffsigt.
ExtramaterialSex avsnitt har förärats med
kommentarspår. Bäst är skaparen Marc Cherry och två producenters kommentarer till avsnitt ett. De pratar bland annat om hur TV-bolagets regler tvingar dem att vara kreativa. Det blir egentligen aldrig speciellt intressant och jag fastnar mest för hur vissa skådespelerskors divabeteende beskrivs som någonting självklart. Och apropå divorna är det de som, tillsammans med sina respektive makar från serien, snackar under de fem övriga kommenterade avsnitten. Att skriva att de snackar är en överdrift. De sitter mest tysta, skrattar falskt och älskar den som råkar vara i bild just då. Det blir lite som att ha en kompis som inte kan hålla käften bredvid sig i soffan. Med undantag för Teri Hatchers och Jamie Dentons kommentarer till avsnitt femton är det männen som snackar mest och kvinnorna är skrämmande oinsatta i serien. Dana Delany frågar till och med vad Nathan Fillions, hennes man i serien, karaktär heter. Om Teri Hatcher är tråkigast i serien tar hon igen det på kommentarspåret där hon är riktigt charmig när hon upptäcker att två statister går förbi två gånger i bakgrunden i samma scen.
På femte skivan finns övrigt extramaterial. Det inleds med
Getting Desperate: From Beginning to the End (25.34), som fokuserar på inspelningen av avsnitt nio. Det är sällan intressant och har man sett extramaterial förut tillför det inte mycket.
Spare Time: Hanging with the Men of Wisteria Lane (8.13) är en orgie i meningslöshet. De manliga huvudrollsinnehavarna bowlar och fånar sig. Troligen hade de väldigt roligt vid inspelningen, men måste jag lida för det? Vem tycker sådant här är roligt? Då tycker jag att
Cherry-picked: Creator Marc Cherry's Favourite Scenes är betydligt bättre. Att titta på Marc Cherrys favoritscener som man precis sett i sitt sammanhang i serien är kanske inte så kul, men det visar sig vara ett lysande sätt att utföra kommentarer på. Förhoppningsvis använder sig fler TV-serier sig av detta eftersom det blir betydligt effektivare att koncentrera kommentarer kring viktiga scener än att skaparna ska sitta och tjata sig igenom hela avsnitt.
Skivan avslutas med ett
alternativt slut (tur att de valde att filma om avslutningen) och tolv
bortklippta scener (scenerna med Edie är väldigt roliga) där man kan välja att lyssna på Cherrys kommentarer Avslutar gör några dryga
bloopers (4.41).
Allt extramaterial har svensk text.
SammanfattningJag fastnade nog för
Desperate Housewives. Om man ändå låtit den vara bara en komediserie och dragit ner speltiden på avsnitten hade den troligen varit ännu bättre. Trots att det var några år sedan jag såg
Desperate Housewives är det aldrig svårt att hänga med. Om man behöver veta någonting som hänt i tidigare säsonger får man alltid veta det i resuméerna eller i avsnitten. Fjärde säsongens epilog fungerar utmärkt både som avslutning och en början till helt nya möjligheter på Wisteria Lane. Kanske serien kommer att få någonting att säga i femte säsongen ändå.
Populära filmer
