Decamerone (DVD) - dvdforum.nu

Det var inte någon djupt rotad gudstro som drev Pier Paolo Pasolini (1922-1975) att avhandla religiösa teman i många av sina filmer. Nej, Pasolini själv såg sig inte som någon religiös människa, däremot var han övertygad om att det naturliga borde anses heligt. Pasolini försökte att så ärligt som möjligt beskriva livet, och kanske också spekulera i meningen med det, genom att låta det mänskliga och det naturliga utgöra kärnan i sina filmer. I En livets trilogi, där Decamerone utgör den första delen innebär det naturliga framförallt den mänskliga kroppen och det sexuella, men mot slutet av sin karriär utforskade han mörkare delar av den mänskliga naturen som våld och perversion. Mest tydligt var detta i den sista film han gjorde, Salo, innan han 1975 hittades mördad. Av filmerna som utgör sviten En livets trilogi är den andra i ordningen, The Canterbury Tales, tidigare recenserad här på dvdforum.

Filmen
Ett medeltida Neapel är skådeplatsen i Pasolinis Decamerone som avhandlar knappa dussinet episoder plockade från Giovanni Boccaccios klassiska alster med samma namn från 1300-talets mitt. Historierna handlar om så vitt skilda teman som bondfångeri, otrogna men affärsbegåvade hustrur, pilska nunnor och ung kärlek. Det trillas ner i utedass, klättras ner till utsmyckade lik i kistor, det planteras avkapade huvuden i krukor med basilika, präster försöker förvandla fattiga gubbars fruar till märrar, männen har egendomliga byxor och kvinnorna får klara sig utan underkläder.

Berättelserna är burleska, köttiga, skitiga och svettiga och känns inte alls hemmahörande i vår tid, vilket förstås är meningen. Det är som om de karga boningarna, sönderfrätta käftarna och ålderdomliga kläderna fungerar som en tidsmaskin. Allt som gestaltas känns okomplicerat och nästan enfaldigt i sin enkelhet, men det är väl det han är ute efter, den gode Pasolini, det naturliga, det äkta, det okonstlade. Men tyvärr så har en hel del förändrats sedan medeltiden, inte bara vad som uppfattas som normalt och vad som är socialt acceptabelt, men också vad som är underhållande och intressant. Pasolini kan förstås anses ha gjort en kulturgärning bara genom att för oss moderna människor återberätta vad som var goda historier för ett halvt millennium sedan.

I och med att Pasolini räknas som en inflytelserik regissör förvånas jag över att han verkat kompromissa så pass mycket med kvalitén och låtit sig nöja med egendomligt valda kameravinklar där bildrutan inte fylls av något väsentligt och överdrivna, amatörliknande skådespelarinsatser. Decamerone är nästan uteslutande en ytlig och fragmentarisk upplevelse, färgstark men intetsägande, glad men gäspframkallande, fylld med sex men knappast upphetsande, ja kort sagt ganska bortkastad tid.

Bild
De historiska miljöerna är fyllda med livliga och klara färger, allt återges med fin skärpa, och man har lyckats bra med att skaka liv i bilden på en så pass gammal film. Så snart ljusförhållandena är mindre gynnsamma mattas dock bilden och detaljnivån blir avsevärt sämre. Mindre kodningsartefakter, viss kornighet och, emellanåt, rikligt med skräp och blessyrer från källmaterialet drar ner betyget en del. Den anamorfiska bilden i formatet 1.85:1 har en bitrate på i medeltal 4,8 Mbit/sekund.

Ljud
På klassiskt italienskt maner så är alla ljud pålagda i efterhand och resultatet blir en tydlig men fattig, dåligt synkroniserad och onaturlig ljudbild. Det italienska ljudspåret presenteras i mono (Dolby Digital 2.0 enligt dvd-fodralet) och är fritt från störande fenomen som brus och knaster. Sångerna som förekommer är inte textade vilket jag saknar eftersom sångerna vid flera tillfällen verkar kopplade till handlingen.

Extramaterial
Tre filmografier i textform, varav en för Pasolini, är allt vi erbjuds i form av extramaterial. Med tanke på Pasolinis digra produktion så borde det väl ändå finnas något mer att bjuda på? Dvd:n ligger för övrigt i en oförtjänt snygg förpackning bestående av guldskimrande digipack och slip-case.

Sammanfattning
Vad säger man? Visst är Decamerone en samling mustiga och mänskliga berättelser men jag kan för mitt liv inte uppskatta det. Inte för att det är direkt dåligt, det är bara inte bra. Det finns andra utgåvor på den internationella marknaden, men specifikationen på dem skiljer sig inte nämnvärt från den här svenska utgåvan.