De älskande på Pont-Neuf (DVD) - dvdforum.nu

Leos Carax moderna klassiker om eldslukaren Alex och konstnärinnan Michele, två udda existenser i Paris storstadsdjungel som finner kärleken där man kanske minst anar det, är ännu en relativt smal och billig kvalitetsfilm att ges ut av Atlantic Film.

Filmen
Det är sommarnatt i Paris. Den självdestruktive uteliggaren Alex (Denis Lavant) ragglar längs gatorna, blir påkörd och lämnas medvetslös men levande, liggande på asfalten med ett brutet ben. Den hemlösa konstnärinnan Michele (Juliette Binoche), som lider av en ögonsjukdom som kommer att göra henne blind inom en inte alltför avlägsen framtid, ser Alex och målar senare av honom ur minnet, i tron att han är död. Efter att ha fått sitt sargade ben gipsat och lite tid att vila upp sig på ett härbärge återvänder Alex till sin sovplats på bron Pont-Neuf som håller på att restaureras och därför är en avstängd byggarbetsplats. På ”den nya bron”, en av Paris många broar över floden Seine, finner han en sovande Michele och ser målningen hon gjort av honom; istället för att köra bort henne försöker han då få kontakt. Dessa båda människor från storstadens skuggsida tyr sig därefter till varandra; även om de båda har svårt att öppna sina hjärtan fullt ut. De dricker, bråkar, stjäl och älskar, allt lika kompromisslöst och destruktivt.

Historierna om problemen som produktion av De älskande på Pont-Neuf hade är många. Mest besvärligt var det faktum att filmen inte hann bli färdig under den period som bron restaurerades och för att slutföra inspelningen valde man att, till stora kostnader, bygga en kopia av bron och de kringliggande fasaderna på annan plats. Regissören Leos Carax kompromissade inte med sitt verk; det är inte bara den mäktiga inramningen som bidrar till en känsla av storslagenhet, utan också långa tagningar med svepande kameraåkningar och nattscener fyllda av gigantiska fyrverkerier. De älskandes hårda och råa livsmiljö framställs som både vacker och otäck, lockande och farlig, ofta med imponerande bildkompositioner och suggestiv klippning. Tonen är poetisk och ibland surrealistisk. Dessvärre är det inte särskilt underhållande utan snarare glädjelöst och desperat. Däri ligger också problemet med De älskande på Pont-Neuf, det blir vare sig greppbart, spännande eller särskilt kul. Det är skönhet och fulhet om vartannat, men skrapa på ytan och det visar sig vara ganska tomt därunder.

Juliette Binoche och Denis Lavant gör habila men inte oförglömliga insatser, precis som övriga skådespelartruppen. Alex och Micheles kärlekshistoria är trovärdig och det är förstås viktigt när kärleken är det bärande temat i De älskande på Pont-Neuf. Men hela deras situation känns så fjärran och är så svår att ta till sig. Inte bara på grund av de extrema villkor paret lever under utan också för att karaktärerna är så trasiga och ibland omöjliga att förstå sig på. Jag kan inte alls relatera till deras lidanden och det leder till att jag inte engagerar mig. Det blir ungefär som att betrakta något som andra finner intressant och gripande, men som inte alls sammanfaller med min egen uppfattning; känslan som återstår är bara torr och likgiltig. Jag drabbas också av viss hopplöshet; inte för att jag känner något större medlidande för karaktärerna, utan snarare för att skeendena går framåt så långsamt och för att Alex och Michele inte tar de chanser de får.

Bild
Inledningsvis är bilden riktigt dålig, grovkornig och kontrastfattig, men lyckligtvis är det helt avsiktligt för att i starten få en skakig, dokumentär känsla. När introduktionen är avklarad blir bilden riktigt bra, men den lider av flera brister i varierande grad filmen igenom. Det förekommer en del repor och smuts, och i mörka sekvenser ökar kornigheten samtidigt som kontrasten försämras. Oroligheter i bilden är ett återkommande problem i form av både krypande vita ytor och vibrerande klädmönster. Det förekommer också en hel del posterisering, till exempel i den svarta natthimlen och röken från fyrverkerierna. Till positiva egenskaper räknar jag den skarpa och detaljerade bilden under ljusa förhållanden och de klara, naturliga färgerna som bidrar till att återge Paris på ett intagande sätt. Den anamorfiska bilden presenteras i originalformatet 1.66:1 med en medelbitrate på 4,5 Mbit/sekund.

Ljud
Ljudet klarar sig bättre än bilden, den magra specifikationen till trots. Det franska stereospåret, med en bitrate på 224 kbit/sekund, låter dialogen framträda distinkt. Musiken, när den förekommer, lockar en hel del ljud ur basen och i dessa stunder är spåret kraftigt och välljudande. Miljöljud i form av rumseffekter, eller bara stereopanoreringar för den delen, förekommer inte alls, men jag saknar dem inte heller. Kort sagt så låter det fullt tillräckligt, och dessutom bättre än väntat.

Extramaterial
Precis som med många av övriga titlar i Atlantics giv med kvalitetsfilmer så är den snygga förpackningen, en variant av digipack i ett slipcase, mycket vassare än extramaterialet, som kort och gott består av två filmografier (Binoche och Lavant) och filmens originalbiotrailer. Magert, trist och långt från vad jag förväntar mig av en samtida klassiker som denna.

Sammanfattning
De älskande på Pont-Neuf är en stundtals vacker men ack så intetsägande kärlekshistoria. Filmen är intressant som ett exempel på en modern klassiker, men inte mer än så. Utgåvan karaktäriseras av obefintligt extramaterial, bra men ojämn bildkvalitet med många små störande inslag och ett fylligt och tydligt stereoljud.