Dario Argento Collection (DVD) - dvdforum.nu

Om man ser skräckfilmer och diskuterar dessa dyker förr eller senare termen giallo upp. Vad är då detta "giallo"? Först och främst betyder giallo gul på italienska. Gul var färgen på ryggarna på de böcker som man idag kanske kan kalla för kiosklitteratur; thrillers som inte helt sällan rörde sig bland mer eller mindre kittlande ämnen; sex och våld stod allt som oftast på menyn. Giallo är också namnet på den väldigt specifika genre som uppstod i slutet av 60-talet i Italien och där Dario Argento var (och är) en av dess första och största regissörer.

Filmerna
Atlantics Argentobox innehåller åtta filmer och en dokumentär; sju stycken filmer regisserade av Argento, en producerad av Argento och slutligen dokumentären som tittar närmare på Argentos arbete.

Bird With The Crystal Plumage
(L’Uccello dalle piume di cristallo) (93 minuter)
Sam Dalmas (Tony Musante) bevittnar ett överfall på en kvinna i ett konstgalleri en kväll, hans ingripande räddar kvinnans liv men förövaren lyckas fly. Sam kan inte sluta tänka på händelsen, något säger honom att han såg något viktigt den kvällen. Snart står det klart att hans liv är i fara och svaret ligger i vad som hände vid överfallet.

Här märks en antydan till den stil som Argento långsamt mejslade fram i sina filmer under 70-talet. Den beslöjade mördaren i trenchcoat och svarta läderhandskar som gäckar filmens protagonist samtidigt som mer eller mindre skumma (och inte alltför sällan, perverterade) karaktärer dyker upp i kring denne. Filmen är lite seg i jakten på mördaren, det blir en aningens oengagerat helt enkelt, men som thriller håller den ett godkänt mått. Läs detaljrecensionen.
Betyg: 6

Cat O'Nine Tails (Il Gatto a nove code) (106 minuter)
En doktors död framför ett tåg är upptakten på jakten på en mördare som på något sätt är kopplad till kliniken som den döde läkaren jobbade på. Den blinde Franco Arno (Karl Malden) och Carlo Giordani (James Franciscus) samarbetar för att ta reda på vem mördaren är och vad han har att dölja.

I denna film drar Argento åt skruven rätt ordentligt i jämförelse med förra filmen. Inte bara tempot är högre, här får vi åtminstone två stycken riktigt skickligt iscensatta (och obehagliga) våldscener som kan överraska än idag. Argento och Dardano Sacchetti har vävt en intrikat väv där den direkta undersökningen kring morden bara är en del av det som uppdagas. En klart sevärd och välspelad mordhistoria.
Betyg: 7

Suspiria (94 minuter)
Suzy Bannion (Jessica Harper) åker till Schweiz för att gå på en balettskola. Väl där står det klart att allt inte är som det ska. Studenter försvinner, den regnar larver från taket och en obehaglig närvaro av skolans grundare som aldrig egentligen syns till gör sig påmind. Suzy och personer i hennes närhet tvingas in i en värld av våld, häxor och obeskrivlig ondska.

Kanske kan man kalla denna film Argentos riktiga genombrott på den stora filmscenen. Även om filmen inte är lätt att ta till sig för den som är ovan vid Argentos speciella stil (lite logik, mycket stil) så är det en fantastisk bergochdalbana till upplevelse. Känslan som filmen förmedlar är en resa tillbaka till barnstadiet där man verkligen tvivlar på att Hans och Greta ska klara sig från den elaka häxan. Varmt rekommenderad.
Betyg: 8

Filmerna samlade i Argentoboxen

Tenebre (97 minuter)
Författaren Peter Neal (Anthony Franciosa) besöker Italien för att göra reklam för sin senaste thriller. Dock tar någon boken på för stort allvar, kvinnor mördas och mördaren skickar brev med bilder på sina senaste "verk" för att utmana Neal och polisen att hitta honom. Jakten på mördaren leder Neal över lik och en viss persons ungdomssynder.

Om Suspiria var Argentos genombrott så kan man nog kalla Tenebre för hans Mona Lisa. Fantastiskt foto (Luciano Tovoli) i ett sterilt Rom blandas med plötsliga explosioner av sinneslöst våld, allt ackompanjerat av analoga syntar. Den här filmen är den bästa i boxen och också en bra inledningsfilm för den som inte känner till Argento alltför väl. Läs detaljrecensionen.
Betyg: 9

Phenomena (106 minuter)
Medan hennes pappa filmar sin senaste film skickas Jennifer (en ung Jennifer Connelly) på internat i Schweiz. Livet blir snart en pest, Jennifers skolkamrater bestämmer sig snabbt för att jäklas med den "rika lilla flickan", särskilt när de hör att hon tror sig kunna kommunicera med insekter. När Jennifers enda egentliga vän på skolan försvinner får hon hjälp av en etymolog (Donald Pleasence) att letande efter mördaren. Det visar sig snabbt att de båda tagit sig vatten över huvudet.

Många var de som rynkade på näsan åt denna historia när den kom ut, vana att få smärtsamt hyperrealistiska thrillers (uppbrutna av Suspiria och Inferno) blev man här istället serverad en förunderlig blandning av psykiska krafter, filosofisk mumbojumbo och en inte riktigt lika skarp story. Själv var det här den första Argentofilmen jag såg och den träffade rätt från första scen. Med ett antal briljanta scener, en stämning som skvallrar om att något kommer att gå mycket illa och makrofoto (av Argentos gamla vapendragare Luigi Cozzi) är det här en klar vinnare.
Betyg: 8

The Stendhal Syndrome (La Sindrome di Stendhal) (113 minuter)
En brutal våldtäktsman härjar i Florens och polisen står handfallen. Poliskvinnan Anna Manni (Asia Argento) är en av dem som jobbar med fallet, tyvärr för Anna blir våldtäktsmannen (Thomas Kretschmann) intresserad av henne. Han kidnappar henne och torterar henne länge och väl innan hon lyckas skjuta honom. Men det är bara början...

Filmen The Stendhal Syndrome är ett abrupt avsteg för Argento. Till skillnad från hans tidigare filmer dyker här en mycket vriden och verklige sadism upp hos skurken. Tidigare har mördarna förvisso varit obehagliga men här börjar han pillra på högst plausibla element i vår verklighet och lägg till det faktum att han utsätter sin dotter (om än på film) för denna behandling gör att man har svårt att förhålla sig oberörd och saklig till filmen. Temat är intressant men tyvärr drar ett förvirrat manus och en del riktigt dåliga skådespelarprestationer (för att inte tala om vissa av datoreffekterna) ner filmen rejält. Dock är Ennio Morricones musik underbart vackert men samtidigt mycket obehaglig.
Betyg: 5

The Wax Mask (M.D.C - Maschera di cera) (95 minuter)
I sekelskiftets Paris bevittnar den ung Sonia hur hennes föräldrar mördas av en man med en hand gjord av metall (en hand som sliter ur mannens hjärta i ett svep). Tolv år senare i Rom söker den nu vuxna Sonia (Romina Mondello) jobb som sömmerska på den nyöppnad vaxkabinetten i stan. Föreståndaren för vaxkabinetten, Boris Volkoff (Robert Hossein), gör förvisso fantastiska replikor av mer eller mindre kända människor men han omger sig av lätt obehagliga medhjälpare och folk har en förmåga att dö i eller i närheten av vaxkabinetten. Det dröjer inte länge förrän en frågvis reporter börjar nysta i händelserna och kommer hemligheten med replikorna på spåren...

Normalt sett borde en sådan här film inbringa ett lågt betyg följt av en kollektiv suck över ruttna b-filmer från Italien. Men så är inte fallet, faktum är att The Wax Mask är en riktigt charmig b-film som slänger pretentioner över axeln och kör sitt eget race. Med friskt humör och en hink med blod kan man komma långt, förvisso inte upp i mer imponerande betyg men filmen räcker till för en underhållande stund (om än lätt hjärnbefriad sådan).
Betyg: 5

The Phantom of the Opera (Il Fantasma dell’opera) (99 minuter)
Platsen är Paris och dess operahus som hemsöks av en mystisk främling. Rykten säger att han ligger bakom ett antal "olyckor" och mord på operan samt att han ska ha en stor skatt gömd i grottorna under operahuset. Under ett av sina besök hör fantomen (Julian Sands) hur den unga Christine Daaé (Asia Argento, Darios dotter) sjunger och han blir med ens djupt förälskad. Vad som följer är ett klassiskt triangeldrama där en "vanlig" man förälskar sig i Christine och försöker rädda henne samtidigt som fantomen kräver, genom hot, att Christine ska få sjunga på operan istället för den lätt rundlagda Carlotta Altieri (Nadia Rinaldi).

Vad i hela glödhetaste helvete tänkte Argento när han, tillsammans med Gérald Brach, plitade på manuset till den här filmen? "Vilken idé! Råttorna får uppfostra honom och han blir ärrad på insidan! Glöm inte, min dotter ska visa brösten minst tre gånger i filmen!"? Det här är en riktig sjunkbomb som onekligen förtjänar sitt dåliga rykte. Dialog som tagen ur en Harlequin-roman och en plot som varken är särskilt fängslande, spännande eller ens välskriven gör att Phantom of the Opera-dvd:n snarast bör förpassas till lerduve-status. Det enda som räddar filmen från en 1:a är de vackra miljöerna. En extra notis för att den som designat dvd-menyerna har sett det för gott att föra in ett högt, utdraget kvinnoskrik i varje menysida, inte så jättekul att bläddra bland de olika menyerna då inte. Läs detaljrecensionen.
Betyg: 2

An eye for horror (57 minuter)
Den här dokumentären är samma dokumentär som följer med som extradisk till den brittiska utgåvan av Non Ho Sonno (Sleepless). Här presenteras en timslång genomgång av Argentos karriär och till sin hjälp tar man intervjuer med kollegor, vänner och fans samt filmklipp och stillbilder från all sköns möjliga källor.

Innan den här dokumentären fanns, mig veterligen, två stycken dokumentärer om Argento ute på marknaden, dels Dario Argento's World of Horror från 1985 (regisserad av hans protegé, Michele Soavi) samt Dario Argento: Master of Horror (en Luigi Cozzi-produktion) där den tidigare nämnda åtminstone var riktigt duglig. I jämförelse så är An eye for horror den klart bästa av de tre, en riktigt matnyttig dokumentär med intressanta intervjuer där historier och anekdoter dyker upp som man faktiskt inte hört tidigare (även för Argentofantaster). En klart sevärd dokumentär, både för inbitna fans och nybörjare.
Betyg: 7

Personligen är jag väldigt förtjust i Argentos filmer; den visuella tyngd och febriga stämning som han ger sina filmer är matchad av få. Tyvärr har han på senare tid visat sig hänfalla åt något som var närvarande men inte framträdande i sina tidigare filmer, han tar än mindre hänsyn till logik och narrativ i de nyare filmerna, något som leder till att de tappar i både spänning och underhållningsvärde. Ett tag såg det ut som om han var på väg upp igen med sin vassa och otroligt blodiga Non Ho Sonno (Sleepless) men dök omedelbart ner på de medelmåttigas nivå med den bedövande dåliga Il Cartaio (The Card Player).

Atlantic har med sin box gett Argentos svenska fans en förhållandevis blandad kompott. Filmerna kan delas upp i tre kategorier; de tidlösa klassikerna (Tenebre, Suspiria), de riktigt bra (Cat O'Nine Tails, Phenomena) och de dugliga (Bird With..., The Wax Mask). Den pinsamt usla Phantom of the Opera sitter ensamt i ett hörn för sig själv och omnämns inte ens med de andra filmerna, så dålig är den. Naturligtvis är man glad att Argento får en egen box men ofelbart dyker frågan upp "kunde inte hans 'bästa' filmer tagits med istället"? Problemet är att, som jag förstått det, de här filmerna är de som Atlantic hade möjlighet att köpa loss, visst hade det varit förträffligt med en komplett samling Argentofilmer i en salivskapande låda men det ser inte ut att vara en realistisk önskan än på ett tag.

Alla filmers framsidor

Bild
Ett bildbetyg för åtta filmer (och en dokumentär) som spänner över närmare 30 år kan aldrig bli ett rättvist betyg. Därför försöker jag här dela upp filmerna efter hur pass bra bild de har och vi börjar från botten.

The Wax Mask
Först tror man att mastern till den här dvd:n är tagen från en VHS, för den icke-anamorfiska bilden ser verkligen horribel ut. Färggytter, persienneffekter i massor och kraftig skärpeförstärkning lyser klart och tydligt genom hela filmen. När sen ett kraftigt bildfel inträder undrar man hur den här filmen kunde godkännas för release. Det är helt enkelt en av de sämsta bilder jag sett på en dvd någonsin.
Betyg: 2

The Stendhal Syndrome
Inte en riktigt lika dålig bild som The Wax Mask men rätt nära är det i alla fall. För det första är bilden inte anamorfisk, ett minus men överkomligt om resten av bilden kan hålla upp det, något den definitivt inte gör. Detaljnivån är låg, bilden upplevs som suddig och utsmetad och detta har inte något att göra med att filmen ska kännas "drömsk" utan det är bara en dålig bild. Sen har vi nästa problemområde, färgskalan som drar rejält mot brunt, det är jordfärg högt som lågt och det gör att bilden ter sig väldigt platt och livlös. Slutligen har man toppat av det hela med en dos av skärpeförstärkning (edge enhancement), klart tydliga effekter som drar ner betyget ytterligare en aning.
Betyg: 4

Bird With Crystal Plumage och Cat O'Nine Tails
Filmerna delar alla på samma bildbetyg eftersom de alla har en snarlik karaktär på bilden. De har god detaljnivå (om än inte riktigt bra), färgerna är förhållandevis klara och väldefinierade utan att blöda. Färgskalan går lite mot gult men det är också väntat för filmer av den här åldern. Genom filmen förekommer det repor och skador men dessa skador är dels få till antalet och dels så sporadiskt förekommande att man inte stör sig nämnvärt på dem.
Betyg: 5

Suspiria, Tenebre, An eye for horror
Båda filmerna är en aning vassare än den tidigare omgången och det är främst på kvaliteten på ursprungsmaterialet som gör det. Skador är inte lika frekvent förekommande, skärpan är strået vassare och färgerna känns väldigt naturliga om än en aningen svaga på sina ställen. Svärtan är även den godkänd även om det finns en antydning till att gå mot mörkblått, det kunde ha varit lite bättre kontrast i nattscenerna till exempel. I jämförelse med region 1-utgåvan av Suspiria ter sig denna överföring som mindre detaljerad, en mer dämpad färgskala samt ett tydligt blått färgstick. Däremot är det förvånansvärt fritt från skador och repor vilket gör att betyget lyfts. Dokumentären från 2000 ser riktigt bra ut, en icke-anamorfisk överföring, filmad med DV-kamera är helt enkelt riktigt duglig utan att överraska.
Betyg: 6

Phenomena, The Phantom of the Opera
Här kommer den stora överraskningen, den här utgåvan av Phenomena ser verkligen bättre ut än region 1-utgåvan. Klara, starka färger kombinerat med god detaljnivå och svärta. Lägg därtill att utgåvan är anamorfisk så slår den sin amerikanska kusin på fingrarna.
Hur dålig Phantom of the Opera än må vara så är bilden på dvd:n fullt godkänd. Förvisso förekommer det en och annan mindre blessyr på ursprungsmaterialet men dessa är inte tillräckligt frekvent förekommande för att förstöra den visuella upplevelsen.
Betyg: 7

Ljud
Liksom med bilden är det svårt att rättvist ge ett klumpbetyg åt åtta filmer som mellan sig har 30 år, så det blir individuella betyg även här.

Bird With The Crystal Plumage, Cat O'Nine Tails, Suspiria
Alla dessa filmer kommer med ett 2-kanaligt Dolby Digital-spår men som är monauralt, det vill säga att endast centern utnyttjas. Detta är främst en förlust för Suspiria som i sin region 1-utgåva kommer med både ett Dolby Digital 5.1-spår och ett dts-dito, något filmen vinner på främst med tanke på sin nästintill hypnotiska filmmusik. Kvalitetsmässigt är det inte särskilt dynamiskt, rösterna är väldigt platta och känns verkligen påklistrade i efterhand. Musiken har inte begåvats med nödvändig grund och låter tunt kommandes enbart från centerkanalen. Ljudspåren är ok, men bristen på dynamik och tyngd gör att de endast får en trea i betyg. Notera att Bird With... (till skillnad på vad som anges på omslaget) och Suspirias ljudspår är italienskt, inget annat ljudspår finns att tillgå!
Betyg: 3

Tenebre, Phenomena, An eye for horror
Det här är ett snäpp upp på ljudskalan. Borta är de tunna och platta ljudspåren, in kommer ett klart mer dynamiskt ljud. Visst, det är fortfarande planterat i centerkanalen men det är ibland så man får lyssna extra noga för att inte bli lurad och tro att ljudet har expanderat till frontkanalerna. Främst Tenebre med sitt synt-score låter bra trots sitt monauriska ursprung, det svänger riktigt ordentligt ändå. Region 1-releasen av Phenomena stoltserar med ett 5.1-spår men vid en jämförelse så tyckte jag att den här releasen faktiskt var behagligare än den påklistrade 5.1-mixen som erbjuds med den amerikanska releasen. Det är inte särskilt behagligt när musikinstrument vandrar mellan centerkanalen och höger frontkanal med en sekunds mellanrum. Ljudet är här, liksom på Tenebre, dynamiskt och presterar en viss tyngd i sitt ljud till skillnad från tidigare grupp av filmer.
Betyg: 4

The Stendhal Syndrome, The Wax Mask
Från de facto monoljudspår går vi över till de två filmerna med "äkta" stereoljud på. Föga förvånande är det en klar skillnad på dynamik, här blir man omsluten av ljudet och det händer lite i fråga om kanalpanorering och kanalseparation, om än i liten skala. På The Stendhal Syndrome fanns det en tendens till att ljudet blev lite för vasst på diskanten samt en tendens till att dista vilket håller nere betyget en aning. Förvisso är det inte i närheten av ett bra 5.1-spår men det är tillräckligt för att underhålla.
Betyg: 5

The Phantom of the Opera
Filmen inleds med mjuk, klassisk musik som drastiskt bryts genom en åskknall som ekar genom alla kanaler, inklusive basen, vilket lovar gott. Tyvärr blir det omgående smolk i bägaren när ljudet klart distar i en sångscen strax efter inledningen, tre skorrningar som tydligt fräser till, något som knappast kan ses som särskilt snyggt för en film som är så pass ny. Utöver denna miss så klarar sig filmen från större fadäser, ljudet är dynamiskt och öppet. Musiken, av Ennio Morricone, är alldeles utmärkt och den levereras på ett föredömligt sätt via alla kanaler. Överlag använder man sig frikostigt av ljudeffekter och atmosfärljud i alla fem kanaler och det resulterar i ett roligt ljudspår som höjer filmen trots de tidigare nämnda missarna, och det ska ni veta att filmen behöver.
Betyg: 6

Extramaterial
Rätt magert på extramaterialfronten tyvärr, två filmer har endast så kallade "talent files" som extramaterial till exempel. Här redovisas de övriga filmerna som har något att erbjuda.

Bird With The Crystal Plumage
Förutom de tidigare nämnda talent files finns här enbart en trailer (02:45). Kvaliteten på trailern är, som vanligt med dessa lite obskyra filmer, inte så hög. Den är suddig, skrapig och med ett kraftigt gulstick.

Cat O'Nine Tails
Här är det nästan lika tomt som för Bird With..., den här gången är det två stycken trailers, en internationell (01:52) och en för den amerikanska marknaden (01:38). Båda trailarna lider av tidigare nämnda problem, det vill säga repiga, suddiga och en färgskala som går i gulbrunt.

Suspiria
Den här dvd:n kommer lite mer välmatad, även om den inte riktigt kan jämföra sig med region 1-releasen. Först och främst återfinns två trailer på skivan, en internationell (02:02) som är riktigt effektiv (om än kitschig) och en amerikansk (01:12) som bara är kitschig men vem vill inte se ett skelett borsta sitt hår? En amerikansk TV-spot (00:30) följer också med som i stort sett är en nedklippt variant av den amerikanska trailern. Apropå spottar, tre stycken radio-spottar finns tillgängliga också för den intresserade. Slutligen får vi möjligheten att se Claudio Simonetti och hans bandmedlemmar i Daemonia stå och svinga sina skinnbeklädda kroppar i en musikvideo till Suspiria-temat. Även om musikvideon är pinsamt usel kan jag varmt rekommendera Daemonias skiva, tretton "omtolkningar" av musiken ur Argentos produktioner.

The Stendhal Syndrome
Ett minimalt fotogalleri (sex bilder), en osedvanligt tafflig trailer (00:58) samt talent files är det magra utbudet som följer med den här dvd:n.

The Phantom of the Opera
Av alla filmer i boxen så är den här den mest fullmatade, även om "fullmatad" är ett relativt uttryck. Först en intervju (03:01) med Julian Sands där han berättar om vilken upplevelse det är att göra film med Dario. Ett "äkta" (utan kommentarer eller intervjuer) bakom kulisserna-klipp (10:20) följer, intressant att se hur det går till bakom kameran hos Dario Argento men knappast något som tillför något till den så kallade "upplevelsen" av filmen. Slutligen kan man bläddra igenom ett fotogalleri med tjugo bilder tillgängliga.

The Wax Mask
Som om bilden inte vore förolämpning nog är det man kallar för extramaterial skrämmande uselt. Featuretter brukar vara universellt hatade (något de ibland inte förtjänar, men bara ibland) och här är ett skolexempel på varför; man har helt sonika klippt ihop snuttar från filmen till en kortare "presentation", en featurette, av filmen (05:24). Ingen speakerröst, ingenting. Ett mindre galleri över lite olika make up-effekter från filmen finns att titta på som ett vanligt filmklipp (01:02), komplett med musik från filmen. En trailer (01:25) för filmen finns också, komplett med mörk stämma som förkunnar att Dario Argento gett ut en ny film (nästan). Slutligen finns det två stycken talent files över Argento och Hossein.

Sammanfattning
För de skräckfantaster där ute som inte råkar inneha Argentos filmer är den här boxen ett bra sätt att utöka sin samling på, man får ett gäng riktigt bra filmer, några bra och endast ett riktigt kastrullunderlägg. Är man lite mer osäker på om man verkligen vill ha alla filmer finns alla filmer utom dokumentären att köpa lösa. Även om initiativet är hedervärt så tror jag att det tyvärr inte är en box som kan få de lite mer bevandrade connaiseurerna att bli intresserade eftersom få av filmerna ser tillräckligt bra ut eller har tillräckligt med extramaterial för att konkurrera med utländska, specifika titlar.