Da Möb - Vi rockar fett 1 (DVD) - dvdforum.nu

Da Möb kommer från Happy Life, studion som bland annat gav oss Sune och hans värld och De tre vännerna… och Jerry. Namnet Da Möb syftar på bandet som hela serien cirkulerar kring och dess tre medlemmar; Rooster, KG och Bob. Gängets högsta önskan (förutom att inte behöva anstränga sig) är att få ett skivkontrakt, något som är det genomgående temat för serien och DVD:n.

Recension av Sune och hans värld kan du läsa här

Filmen
Avsnitt 1: Celeber Guldfeber
Någonstans i den generiska storstaden (som är misstänkt likt New York) försöker bandet Da Möb få till ett skivkontrakt. Tyvärr lyckas de förstöra en Bar Mitzvah (judisk fest, inte en pub) där de uppträder. Dubbelt tyvärr därför att en av dem som anordnar festen är en skivbolagsdirektör, han håller i demotävlingen som Da Möb ställer upp i. För att öka på sin hip hop-faktor kommer Rooster på att vad bandet saknar är guldtänder, så man smälter ned några gamla pokaler och sköljer munnen med det hela. Frågan är bara om det ökar chansen för att få ett skivkontrakt…

Avsnitt 2: En oförtjänt betjänt
Jakten på att få in sin demo hos skivbolagen fortsätter. Rooster och gänget får av en slump reda på att Roosters pappas butler är en legendomspunnen gitarrist och vad vore bättre för bandet än att lära sig av denna legend? Till slut tar Rooster modet till sig och frågar om han kan få lektioner av butlern, Maurice. Denne Maurice med på att ge lektioner, men på ett villkor: att Rooster agerar butler istället för Maurice. Kommer Rooster att stå ut eller kommer han att ge upp innan gitarrkunskapen är säkrad?

Avsnitt 3: Ett hip hop-upplopp
Under en vanlig eftermiddag råkar killarna i bandet höra att den så kallade The Human Beat Box är död. KG har honom som sin ledstjärna och blir väldigt nedstämd. Så nedstämd att han är tvungen att dra några beats (bland annat rump roasten). Dock förbyts sorgen till glädje när det visar sig att The Human Beat Box blivit intagen till Hip Hopens Hall Of Fame och grabbarna ska naturligtvis åka och titta på museet. De skulle bara titta om det inte vore för en sensationslysten journalist som är på besök.

Avsnitt 4: Pigg på Iggy
Iggy Pop är i stan och grabbarna måste se honom. Rooster tar helt enkelt och tigger lite pengar av sin stormrika pappa. Pengarna får han, men på ett villkor (surprise, surprise): Rooster måste vara med på familjeträffen där faster Gertrud ska presentera sin nya karl och naturligtvis sammanfaller den träffen med konserttiden. Det krävs planering och list för att lyckas med det som Rooster försöker göra…

Da Möb är serien som driver hårt med hip hop-genren och dess aktörer, ”wannabes” och resten av samhället. Problemet är att det är tandlöst och extremt humorbefriat. Rättare sagt: det är tandlöst och extremt humorbefriat enligt mig. Jag är tjugosex år och på inget sätt målgrupp för Da Möb (jag befinner mig mer i ”Grinig, det-var-bättre-förr, så-ungdomar-pratar-nu-för-tiden”-målgruppen) och det här är en serie som är så gott som formgjuten efter barn i åldrarna tio till fjorton. För att ta reda på vad barnen tycker om serien så konfererade jag med goda vänner och kompisar och det visade sig att a) barnfamiljer inte gillade serien för den lär barnen mindre önskvärda fraser och påhittiga svordomar, och b) ungar i den ”rätta” åldern älskar serien. Förklaringen ligger i att serien har ett aktuellt tema; drömmen om att lyckas inom media-branschen och slå, det hela ackompanjerat av den musik som nog får ses som tongivande i dagens musikbransch, det vill säga rap och hip hop.
Om man ser till kvaliteten på animationen som Happy Life har skapat så måste jag säga att jag gillar den skarpt. För oss som är lite äldre så känns stilen väldigt välbekant, man lägger pannan i djupa veck innan man inser att det ser nästan precis ut som Per Åhlins underbara julsaga Karl-Bertil Johnsons julafton. Det är framför allt i bakgrundsarbetet som detta framträder, mycket tack vare att man blandar miniatyrer med det tecknade och resultatet är riktigt behagligt att skåda.

Bild
Da Möb är en serie som spelades in för mindre än ett år sen och då har man klara förväntningar på bildkvaliteten. DVD:n infriar dessa förväntningar med god marginal. De tecknade elementen framträder på ett föredömligt sätt, samtidigt som det är detaljerat så smälter det väl in med bakgrunden utan blödningar. Bitraten för överföringen är 5.27 Mbit/s.

Ljud
Ett svenskt stereoljudspår är det enda som finns på skivan (nästan, läs under extramaterial så får ni se), vilket kanske inte är konstigt för en ungdomsserie som gått på TV. Ljudspåret som sådant är slätstruket, lite ljust och samtidigt en aningen basfattigt men inget värre att klaga på. Samtidigt gör denna slätstrukenhet att det inte är särskilt roligt att vrida upp volymen för att lyssna på den musik som dyker upp med jämna mellanrum i serien.
Happy Life har lyckats skramla fram en riktigt namnkunnig ensemble av svenska skådespelare och musiker till att spela med i Da Möb. Vad sägs om Gurra G (från de gamla hip hop-farbröderna Just D), Magnus Uggla, Björn Granath och Claire Wikholm? Tyvärr måste jag säga att det inte funkar den här gången heller med de svenska rösterna. Överagerandet lyser igenom alltför ofta och det saknas en nerv för att rösterna ska kopplas till karaktärerna. Faktum är dock att jag gillar Magnus Uggla och hans tolkning av den narcissistiske Bob, en av de få karaktärerna som funkar riktigt bra på svenska. En varningens ord: läs längre ned för genomgången av de engelska rösterna för att se hela bilden av det resonemang jag driver här ovan.

Extramaterial
Det första som möter en när man öppnar DVD-asken är en tvättäkta fejktatuering med Da Möbs logga. Helt klart en rolig liten grej (kanske inte riktigt extramaterial men väl värt att nämna i alla fall). På skivan finns för det första möjligheten att se avsnitten på avsnitten på engelska och det är här som serien tar fart. Jag vet inte om det beror på att rösterna gör ett bättre jobb eller om det helt enkelt känns mer rätt att höra ”yo, homies” eller ”fat beats” i ett engelskt sammanhang men nog är det klart mer njutbart att se och höra. När avsnitten är på engelska så är det klart mer naturligt att bandet framträder på en Bar Mitzvah, en tillställning som inte är alltför stor i Sverige. En annan stor fördel med de engelska avsnitten är att man får höra Iggy Pop göra sig själv i avsnitt 4 (Getting jiggy with Iggy) vilket faktiskt inte alls är så tokigt, mannen verkar ha en stor portion självironi.
Något man inte bör se innan man sett första avsnittet är avdelningen som kallas trailrar, för här visas i princip första avsnittet komprimerat till en och en halv minut något som kanske kan förstöra upplevelsen för er som inte sett det tidigare. Tre trailrar finns på DVD:n, två stycken på engelska och en på svenska.
Om det finns folk där ute som inte kan få nog av Da Möb så har man lagt med en musikvideo, så att man kan dra upp ljudet ordentligt och försöka driva grannarna till vansinne. Bandet sjunger på svenska och det är här det märks att både Uggla och Gurra G är duktiga musiker för det svänger riktigt ordentligt. Lite roligt att se en gång, men inte mer.
Sist på listan befinner sig ett extremt fattigt fotogalleri, galleriet innehåller fyra bilder på en enda person. Ja, ni gissade rätt; det är Iggy Pop när han gör dubbningen till sig själv i serien. Kul att se men alldeles för få kort från seriens tillkomst, det hade varit kul att se lite bilder från den svenska dubbningen eller varför inte arbetet med serien.

Sammanfattning
För er med hip hop-tokiga ungar hemma som springer omkring med byxorna vid knävecken och som envisas med att hävda att ni lever i Sveriges Compton, den här DVD:n är gjord för er (även om jag tror att det finns fler barn som gillar serien naturligtvis). Ska jag rekommendera den för någon åldersgrupp så bör det nog börja vid tio år och sen gå uppåt. Det är en rätt vuxen typ av humor och historierna kan vara lite svåra att hänga med i. Ey, det kan ni fethaja, svennar!