Första gången jag såg George Clooney var när en tjejkompis satt och kollade på
E.R. Jag var inte särskilt imponerad av denna karl som hade salt-och-peppar-hår och en schysst skäggstubb och brydde mig inte så mycket om varken TV-serie eller försöken till att vara med i filmer. Sen gjorde han något som var rätt så oväntat för de flesta och, i mina ögon, mycket smart; han tog rollen som bankrånaren Seth Gecko i
From Dusk till Dawn och var helt plötsligt en lysande stjärna på Hollywood-himlen. Efter den filmen flöt det på och nu står vi helt plötsligt med Clooneys nästa steg i utvecklingen: hans regidebut,
Confession of a dangerous mind.
FilmenSamtidigt som vi ser titeln på filmen hör vi hur Reagan svärs in i Vita Huset, ljudet kommer från en knastrig TV visar det sig direkt. Framför TV:n står en skäggig man som absolut inte verkar vara mentalt närvarande och det är härifrån som
Confessions of a dangerous mind tar avstamp. Avstampet börjar vid den unge Chuck Barris första, inte alltför trevande, sexuella upplevelse, via misslyckade amorösa försök till den dag då Chuck inser att han vill börja jobba vid det nya mediet vid den här tiden: TV:n. Sagt och gjort, väskor packas och den unge, men driftige, Chuck ansöker om ett jobb på NBC på Manhattan, New York. Barris tilltänkta karriär tar sig inte den fart han har tänkt sig förrän den dagen han kommer på en enkel, men ack så briljant, idé. En kvinna får ställa frågor till tre okända herrar och sedan välja ut vem av dem som hon vill på date med, titulerat
The Dating Game. Serien tycks vara dömd att misslyckas till en början men tar sig, mycket tack vare Jim Byrd (George Clooney). Byrd är mystisk man som vill rekrytera Barris till för CIA, som kontrakterad mördare närmare bestämt. Barris accepterar jobberbjudandet och påbörjar sin nya karriär. Men som i så många andra spionhistorier inser han snart att man inte ska lita på någon i yrket, framför allt inte sina egna.
Tänk om Lasse Berghagen, när tiden var kommen, skulle släppa en biografi där han inte bara beskriver sin tid med
Allsång på Skansen utan att han också hade varit kontrakterad mördare åt svensk underrättelsetjänst. Mannen skulle bli utskrattad, eller hur? Jag är inte säker på hur mottagandet blev när
Confessions of a dangerous mind: an unauthorized biography släpptes men upplägget i boken är snarlikt. Boken är skriven av Chuck Barris, mannen bakom ett antal mer eller mindre kända amerikanska tv-shower, och behandlar alltså inte bara hans framgångar som tv-producent och presentatör utan också dennes påstådda roll som yrkesmördare. Som ni kan förstå så blir en sådan film svår att göra, för hur ska man "spela" upplägget? Komedi? Action? Drama? I mitt tycke löser George Clooney det hela briljant genom att ta med alla genrer som filmen berör. Här finns skratta högt-scener, actionscener, dramatiska scener som skär i hjärtat och det hela levereras med bravur av de inblandade skådespelarna. Och på tal om skådespelare, Sam Rockwell är ett
fynd som Chuck Barris. Med en energi, närvaro och brutal styrka tar Rockwell över filmen totalt. Trots stjärnor som Clooney, Julia Roberts och Drew Barrymores medverkan så kan de inte överglänsa denna unga mans prestation. Det är svårt att inte falla för den ohjälpligt tarvlige, men så charmige Chuck Barris karaktär.
BildFörsta tanken som svepte genom mitt huvud var en tjugofyra stavelser lång svavelosande ed om hur filmbolag misslyckas med överföringar. Bilden var extremt färgfattig och grå men efter ett tag insåg jag med en skammens rodnad att det var menat precis så. För vad Clooney använt sig av är inte bara sceneriet för att påvisa tidsperiod, utan också färgerna i själva bilden. Återblickarna av Barris liv är ibland sepiatonade (i hans barndom), grådaskiga och bleka (hans ungdom) och det är först när filmens historia börjar på riktigt som färgerna blir normala. På grund av detta är det lite svårt att ge ett enhetligt betyg och stämpla recensionen med "fina färger, bra detaljnivå". Scenerna som utspelar sig i nuet vibrerar med färger, lite lätt överdrivna men de är ett perfekt komplement till det tidiga sextiotalet med de grälla färger som var populära då. Detaljerna är lika bra, med otäck detaljrikedom kan vi se porerna i Rockwells panna, dammet som ryker i Mexicoscenerna och håren i Clooneys mustasch. De manipulerade scenerna är, trots sin blekhet, otroligt pricksäkra och känns aldrig som om de sticker ut eller är felaktigt hanterade. Slutgiltigt omdöme på bilden blir "riktigt bra" med en liten not till er läsare; att iaktta hur man använder sig av split screen-effekter på ett högst innovativt sätt. Bitraten på DVD:n är 5.61 Mbit/s, kanske lite lågt med tanke på hur detaljrik och bra bilden är men det är inget som visar sig som digitala störningar i bilden.
LjudSin genre till trots (en av dem i alla fall) så är det ett förhållandevis lugnt soundtrack. Ljudet får komma till liv i musiksekvenser hellre än i de få actionscener som finns i filmen. Men som jag tidigare anfört i mina recensioner så kan ett "lugnt" soundtrack nästan vara lika bra (om inte bättre) än ett muskligt actionsoundtrack. Atmosfären som anförs i
Confessions of a dangerous mind återspeglas perfekt i dess ljud, vi omsluts av en subtil men ändå effektiv matta av småljud. En bars ljud av glas mot bänk, småprat, stolar mot golv ersätts av en surrande TV-studio med allt vad det innebär. Nordisk film ska ha ännu en eloge för att de inkluderat ett 5.1-kanaligt dts-spår på DVD:n, utöver det Dolby Digital-spår som är med (samma som för region 1-dvd:n). Skillnaden mellan dessa två spår är inte alltför stor, det mest uppenbara är DTS-ljudets lägre volym kontra Dolby Digital. Välgjort, men ändå återhållsamt och det är skäl nog för det betyg som filmens ljud får. Bitraten för DTS-spåret är 768 kbps och för Dolby Digital-spåret 448 kbps.
ExtramaterialTrots bristen på en extra skiva så har skivan matats med ett antal olika godsaker för den intresserade att ta del av. Något som numera nästan ses som obligatoriskt (och näst intill ett krav för att en DVD ska få godkänt i den här avdelningen) är ett
kommentarspår, i det här fallet med George Clooney och fotografen Newton Thomas Sigel. Clooney har en väldigt trevlig och lågmäld men torr röst och det gör att kommentarspåret känns lite avslaget. Inte för att man missar detaljer för Clooney och Sigel gör ett bra jobb med att följa scenerna och berätta små detaljer om dem eller varför man valde att göra vissa lösningar framför andra. Rätt så intressant men inte tillräckligt för att lyssna på upprepade gånger.
Utöver det så följer det sex korta
bakom-kulisserna på mellan två och fem minuter där olika aspekter av filminspelningen avhandlas. På grund av klippens korta speltid agerar de mer som aptitretare än som någon form av dokumentär. Vi får höra skådespelarnas uppfattning om George Clooney som regissör, upptakten till hur filmen blev till och hur effekterna skapades. Det är kort, effektivt men lite för lite.
Något man inte ser så ofta är den
provfilmning som Sam Rockwell gjorde för att visa sig kapabel att hantera rollen som Chuck Barris. Att vi inte ser sådana så ofta kanske beror på att riktigt stora stjärnor står "över" sådant, oavsett vad så är det intressant att se hur Rockwell redan här har lyckats få karaktären att stämma.
Ett lagom bisarrt inslag är ett fem minuter långt klipp
med olika artister från The Gong Show. Inte är det särskilt bra, men det ger en rätt god bild av vilken sorts show som The Gong Show var, något som vi i Sverige har lyckats missa som (kanske) tur är. Dessutom blir jag i alla fall imponerad av en kille som kan spela tre flöjter på en gång.
De
bortklippta scenerna utgör den största delen av extramaterialet, tolv stycken scener på mellan trettio sekunder och fyra minuter. Scenerna utökar bland annat agenthistorierna som Barris minns, relationen till Barris flickvän och scener från TV-inspelningarna. Ingen av scenerna känns som om de hjälper upp filmen utan utgör mer ett trevligt komplement och filmen skulle ha blivit på tok för lång för sitt eget bästa med dessa klipp återinsatta. Alla scener kan spelas upp med kommentarer från Clooney.
Slutligen har vi ett sex minuter långt inslag med namnet
The real Chuck Barris där man gör ett litet försök att peta på den självskapade myt som utgör
Confessions of a dangerous mind. En del av scenerna från detta inslag återfinns i filmen, vilket har sina för- och nackdelar. Helt plötsligt får lösryckta citat sin förklaring och det ges mer kött på benen. Den kanske mest intressanta biten är när Clooney själv intervjuar Barris och frågar om det verkligen är sant, allt som skrivits i boken och Barris småler bara och säger inget mer.
Även om det inte är någon form av extramaterial vill jag påpeka en sak utöver det vanliga på skivan. Vi är alla vana vid den obligatoriska och allt som oftast ordentligt frustrerande bilden med copyrighttext som visas innan man kommer till menyn. Nordisk film har haft den goda smaken att inte bara göra bilden tilltalande (ser ut som en gammal Radiola-TV) utan spelar också hipp musik till, en mycket bra lösning som är klart mer tilltalande än standardtexten.
SammanfattningConfessions of a dangerous mind är ett överraskande gott styrkebesked från en av Hollywoods mest intressanta skådespelare. Om ni frågar mig så är det en film som passar i alla lägen; en mysig hemmakväll, grabbträffen, tjejmiddagen, studentskivan och det bästa av allt är att den definitivt håller för upprepade tittningar.
Tack till Nordisk Film för recenionsexemplar
Populära filmer
