Complete Denis Leary, The

Det var en gång en man som var upprörd. Han var så upprörd att han fick vara med på TV och ventilera sin irritation. Sen fick han vara med i filmer och ösa galla över saker han inte gillade. Till slut blev han rik och berömd på sin upprördhet och kunde känna sig mindre irriterad och mer intresserad av att göra fina dramor om brandmän istället. Och eftersom sådant är jäkligt fjantigt och mördande tråkigt är det därför glädjande att två av hans liveframträdanden, No cure for cancer samt Lock n' Load, har släppts på DVD.

Film
Jag vill börja med att be alla brandmän och deras fanskara om ursäkt för påhoppet i inledningen av recensionen. Naturligtvis är tv-serier om brandmän rackarns toppen och extremt sevärda utan den minsta antydan till fascination för bara överkroppar och slangar

1990 var Denis Leary med sin gravida fru i England och det ville sig inte bättre än att frun födde barnet för tidigt. Fast i ett främmande land och med sinande tillgångar satte sig Leary ner och skrev en enmansshow, giftig och tillspetsat om allt här i livet som man kan reta sig på och lite till. Resultatet blev showen No cure for cancer som 1992 spelades in i regi av Ted Demme för Showtime. I ett rasande tempo avverkas ämnen som rökning, droger, kött samt döden, allt ackompanjerat av öl och cigaretter samt en fullkomligt skogsförbannad Denis Leary.

- Only in America would a guy invent crack... Only in America would there be a guy that cocaine wasn't good enough for.

Denis Leary är inte den mest politiskt korrekta människan på denna jord och det är något man snabbt blir varse. Om man letar efter förståelse eller sympati för dagens i-landsproblem har man kommit till fel ställe, istället får man en verbal smocka och leds vidare ("That's the name of my new book, 'Shut the Fuck Up, by Doctor Denis Leary. A revolutionary new form of therapy.'") till nästa del i irritationens värld.

Efter denna totala bomb var Denis Leary ett namn på allas läppar. Tyvärr snackade dessa läppar om halvdassiga actionfilmer och bitska roller där Denis i stort sett fick återupprepa sin show om än i en lätt annorlunda tappning. Det var först 1997 som Denis dök upp på radarn igen med en prestation som var värdig publikens intresse.

- So now you know why I can’t be president of the U.S. I would snap like this 18 times a day, right from the first get-go in the morning. “Mr President….”, “WHAT?! Get Airforce One, I wanna blow some shit up."

Återigen i regi av Ted Demme (och den här gången för HBO) framför Denis Leary sin enmansföreställning Lock n' Load på en scen som inte lånat så lite från katolska katedraler. Det är en minst lika förbannad Leary som den här gången riktar in sig på lite mer jordnära problem, nu när han blivit familjefar (och rik) på kuppen. Bristen på respekt för öletikettens utformning, det omöjliga i att få en kopp riktigt kaffe samt barn i stort ("It's like having drunken midgets at your house!") avhandlas i ett kanske inte lika
galet tempo som i den tidigare showen, men likväl är det en show med ett snabbt tempo och raska/bitska kommentarer.

- I can’t bring up my kids in a church whose authority system is based entirely on the size of fucking hats OK? That’s apparently how the catholic church is run. The bigger the hat the more important the guy right. Priests have no hats, cardinals have those little red beanies, the pope has a collection of big hats. God must have a huge fucking sombrero on up there in heaven!

Första varningen; har ni svårt för folk som gör sig roliga på vardagssakers bekostnad är Learys shower inget för er. Nu kan jag höra någon som nämner Seinfeld i samma andetag, han pratar ju också om vardagssaker. Skillnaden mellan Seinfeld och Leary är att Leary faktiskt är rolig "all by himself", han behöver inga tokroliga sidekicks för att framföra sitt budskap. Ensam, på en scen endast befolkat av ett mikrofonstativ, en flaska öl, en pall samt cigaretter håller Leary sin publik (som till 99 % består av vilda supportrar) skrattandes genom två timmar av ståupp-komik.

Men det är inte alltid det funkar, under vissa segment tappar båda showerna lite fart, det känns en aningens ansträngt helt enkelt. Det är tur då att dessa sämre partier är väldigt få och väl utspridda. Till stor del är det helt enkelt hysteriskt kul att lyssna till.

Bild
Av de båda showerna är det Lock n' Load som ser bäst ut (och som också är den yngsta av de två). Bilden på No cure for cancer är allmänt lite mörk och suddig, färgen går åt det gula hållet och har en tendens till att vara "på väg" att blöda ute i kanterna, det är lite oroligt kring enkelfärgade områdens kanter. Lock n' Load ser, däremot, klart bättre ut. Här är bilden klar och ljus med en högre detaljnivå om än inte helt imponerande. Färgerna är väldigt mättade, som vanligt bland vanliga TV-shower, men till skillnad från den tidigare showen är det inte riktigt samma tendens till färgblödning här. Slutomdömet för 4:3-bilden blir ett "mjo" och en femma i betyg. Medelbitraten på dvd:n är 7 Mbit/s.

Ljud
Ljudet på de båda showerna låter i mångt och mycket lika. Learys röst är högst mixad medan publikljudet ligger i bakgrunden som atmosfärljud. Som surroundljud fungerar showerna inte helt imponerande, ljud dyker upp på ställen de inte borde dyka upp på och man byter mer än gärna till stereoläge på förstärkaren. De få musikstycken som dyker upp låter bra men de låter en aningens ljust och skarpt dock inget som man stör sig på under uppspelningen. Nej, som ljudspår för de båda föreställningarna är det engelska 2.0-spåret fullt tillräckligt. Bitraten klockar in på 192 kb/s.

Extramaterial
Omslaget till dvd:n skriker ut med stora bokstäver saker som "140 minutes of Denis Leary’s most controversial material", "Loads of dvd extras" et cetera et cetera. Problemet är bara att om man räknar bort det som man skriver på omslaget så är det... inget kvar. De "loads of extras" man pratar om är en dokumentär samt två musikvideos, så lura er inte att tro att ni får en gigantisk Learysamling med den här skivan.

Det som ändå följer med är trots allt rätt underhållande. Dokumentären Making of: No cure (08:28) tittar på hur den första showen kom till. Här intervjuas Leary tillsammans med sina medförfattare (och medmusikanter, mer om det senare) Chris Phillips och Adam Roth. Vi får se lite hemmavideos samt videos från tidigare föreställningar vilket förvisso är charmigt fast med en speltid på under 10 minuter känns det som lite av en besvikelse. Var är allt MTV-material? Var är genomgången av Learys karriär inom filmer och TV?

De två musikvideos, Love Barge och Asshole, står sig slätt mot dagens konkurrens. Love Barge (03:41) är den nyare av de två och ser helt okay ut. Problemet är att dryga fyra minuter av bilder av bandet liggandets i ett rum med vatten misslyckas med att underhålla på ungefär alla plan. Då är videon till Asshole (04:40) klart mer underhållande, främst med sin otroligt pricksäkra text och referensen till Patton.

Sammanfattning
Säga vad man vill om Leary men han är en man med ett uppdrag: att berätta för världen exakt hur jäkla förbannad han är och vad han skulle göra åt saken om han fick bestämma. Jag tycker Leary alltid levererar, genomgången av hans barns påhitt får mig att skratta så tårarna rinner varje gång. I dagsläget finns det ingen bättre Leary-samling för pengarna, dvd:n har sin självskrivna plats hos er som gillar komedi och välskrivna shower.

..:ANNONS