Cinema Paradiso - Director's Cut & Oscar's Cut (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

från 89.00

Ett av de mest använda temana för filmer, nu som då, är kärlek. Det används som motivation för protagonisten och antagonisten, det används som ursäkt för att folk ska göra dumma saker i filmer, och det används som bränsle för att få känslornas lågor att slå ännu högre. Något som inte är lika vanligt att skildra däremot är kärleken till filmen; som upplevelse och som del i våra liv.

Filmen
En man (Jacques Perrin) kommer hem till sin lägenhet i Rom och får reda på att hans mamma på Sicilien har ringt. Det enda meddelande hon lämnade var att en viss Alfredo har dött. Meddelandet har större effekt på mannen, Salvatore, än vad hans sambo (eller han själv, till en början) inser, men det får honom i slutändan att återvända till Sicilien för första gången på 30 år.

Snabbt färdas vi tillbaka i tiden till en tid härjat av krig, elände… och barnslig lycka. Vi får se Salvatore igen (Salvatore Cascio), den här gången som oskuldsfull liten pojke, full av liv och nyfikenhet. Den största fascinationen, det som verkligen lockar och drar, är filmen och den lokala biografen där Alfredo (Philippe Noiret) jobbar som biografmaskinist. Så fort han får tillfälle smyger Salvatore in för att få en glimt av den silverglänsande duken där ortsborna flyr verkligheten så ofta det går. Först är Alfredo hård och vresig mot den unge Salvatore, men snart ger han med sig och en vänskap som ska visa sig hålla långt framöver börjar spira.

Det är emotionellt, det är mustigt, och det är italienskt! Att göra en film om en hel nations favoritsysselsättning (1999 gjorde italienarna närmare 105 miljoner biobesök) är naturligtvis vanskligt om materialet inte är av hög klass. Turligt nog så är Cinema Paradiso (Oscars-versionen, mer om det senare) perfekt avvägd mellan drama, komedi och kärleksfilm, både kärlek till bio och kärlek till människor. Guiseppe Tornatore väver den berättade historien mycket kärleksfullt och varmt med en stor portion humor och ”joi de vivre”

Vad gäller skillnaden mellan Director’s Cut (167 minuter) och den så kallade Oscar’s cut (118 minuter) så är det närmare femtio minuter nya scener. Cinema Paradiso gick upp på bio i Italien som en 155 minuters version som misslyckades rätt ordentligt, så filmen klipptes ned till en kortare version som sedermera vann en Oscar. Efter att filmen vann en Oscar så presenterades den version som kallas Director's Cut. Även om jag inte anser att en film ska klippas för publikens skull så måste jag tillstå att den version som vann en Oscar känns lite bättre än Director’s Cut. Den längre versionen känns som om den inte riktigt har ett passande tempo utan sackar ihop emellanåt. Dessutom finns det ett antal scener som drastiskt ändrar historieförloppet, något som gör att jag definitivt rekommenderar er att se den kortare versionen först.

Bild
Glädjande nog kan jag säga att trots att Cinema Paradiso är en lågbudgetfilm så är kvaliteten på överföringen från film till digitalt media riktigt bra. Det förekommer lite skador och kornighet på själva filmen men däremot så fanns ingen antydan till edge enhancement eller färgblödning i bilden, och vad jag kunde se så var det inte heller någon uppenbar övergång mellan de nya scenerna och de gamla. Färgskalan genom hela filmen går i solvarm, gul ton och understryker placeringen i den sicilianska byn. Det som håller nere betyget är trots allt den mängd av skador och kornighet som existerar (samt en smärre repa som dyker upp i slutet av filmen), inte irriterande men tillräckligt för att sänka ett annars bra betyg. Bitrate för Oscars-versionen är 7.63 Mbit/s, för den längre versionen ligger den på 6.26 Mbit/s.

Ljud
Filmens ursprungliga ljudmix är stereo och det spåret är inkluderat, men vi får även nöjet att avnjuta en Dolby Digital 5.1-mix. Surroundspåret gör inte direkt något väsen av sig men det gör sitt jobb. Den absolut största skillnaden mellan surroundspåret och dess 5.1-kollega är surroundspårets uppenbara platthet, det är väldigt tunt och innehåller ingen rymd att prata om. Rösterna låter verkligen som om de är dubbade (vilket de alltid är i italienska filmer förvisso) och studioinspelade. 5.1-spåret å sin sida är riktigt kompetent för att vara ett stillsamt drama, musiken förmedlas med bra spridning i frontarna samtidigt som dialogen presenteras i centern. Det är sällan som surroundhögtalarna får arbeta, och när det väl sker så är det ljud som tillhör atmosfären, ett förståeligt val för den här typen av filmer. Ennio Morricone heter mannen som skrev musiken till filmen och nog känner man igen hans hantverk och det typiska italienska soundet, det finns antydningar till både den italienska Mediterraneo och Morricones egna De omutbara. Den piano- och stråkbaserade musiken är bedövande vacker och man har inte svårt att föreställa sig det stilla livet i den lilla byn; ett soundtrack som jag alltså mer än varmt kan rekommendera. Bitraten för 5.1-spåret är 448 kb/s medan surroundspårets bitrate är 192 kb/s.

Extramaterial
Först och främst får vi tre intervjuer med Guiseppe Tornatore (regissören, 11:09), Blasco Guirato (fotograf, 04:21) samt Leo Gullotta (skådespelare, 05:26). De tre diskuterar hur de kom att arbeta med filmen, anekdoter från inspelningen och personliga reflektioner under den tid som inspelningen varade. Tyvärr gör speltiden att informationsmängden blir begränsad, men alla tre gör ett bra jobb med att förmedla sina historier, det är definitivt ingen featurette det här. Kul detalj är att intervjuerna presenteras i ett anamorfiskt 1.85:1-format.

Oscars-versionen av filmen har även begåvats med ett kommentarspår där regissören ensam berättar om inspelningen av Cinema Paradiso. Tornatore är ingen översvallande typ utan berättar lite stillsamt om vad i filmen som är hans barndom och vad han har fått från till exempel sin far. Spåret har sin charm men det är inte direkt faktaspäckat och det blir tyvärr tradigt vissa stunder.

Sammanfattning
Cinema Paradiso är en underbart varm och rolig film om kärleken till bio, till filmen, och till människor. Det är burleskt, det är ibland plumpt men det är alltid med hjärtat på rätta stället och med ett smittande leende på läpparna. Man kan inte låta bli att flina förtjust över den unge Salvatores ihärdiga kamp för att vinna över Alfredo till sin sida. Istället för att sätta er på den lokala biografen med minimala dukar och två centimeters benutrymme, se Cinema Paradiso och dröm er bort till den tid som flytt.