Cinderella Man (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

från 49.00

Jag har, och har alltid haft, svårt för boxning som sport. Däremot ska jag inte neka till att boxningen passar utmärkt som utgångspunkt för dramatiska historier, vilket det finns många filmade exempel på. Sådana filmer handlar allt som oftast om en boxares kamp för någon slags upprättelse, men också för en drägligare tillvaro för sig själv och sin familj. I Million Dollar Baby fick vi nyligen uppleva hur en målmedveten individ genom sin sport fick en andra chans i livet. Nu är det dags igen, den här gången i Ron Howards Cinderella Man, baserad på tungviktsboxaren James J. Braddocks fascinerande liv och karriär.

Filmen
I slutet av 20-talet är Jimmy Braddock (Russell Crowe) en tungviktsboxare på uppgång, men när den stora depressionen bryter ut börjar det gå sämre. Han drar på sig skador som inte hinner läka mellan matcherna, men eftersom dessa är hans enda sätt att dra in pengar till familjen fortsätter han. När Braddock inte längre klarar av att fullfölja sina matcher förlorar han till slut sin tävlingslicens. Under lång tid lever hans familj på gränsen, men till slut får han chansen att göra comeback. Braddocks tidigare manager (Paul Giamatti) lyckas ordna en match åt honom, visserligen som slagpåse åt en utmanare till världsmästartiteln, men det är ändå bättre än inget. Ingen, inte ens Braddock själv, tror att han ska ha en chans. Men oavsett hur det går kommer han att tjäna nog med pengar för att klara uppehället ett tag framöver. När han mot allas förväntningar vinner på knock out påbörjar han den långa klättringen tillbaka mot toppen.

Russell Crowe gör en stark insats som boxaren Jimmy Braddock

Känner ni igen känslan som kommer efter en stark upplevelse som åskådare i sportsammanhang? Den som uppstår när det först går dåligt, när man spottar och svär, men där det sedan vänder och det egna laget mot alla odds lyckas vinna. Jag tror att man bara kan känna så, om man verkligen investerat emotionellt i kampen. Och det är också exakt vad man gör med Jimmy Braddocks kamp, både i livet och i boxningsringen. Gång på gång riskerar mina känslor att svälla över; ena stunden sitter jag där med gråten i halsen, i nästa fylls jag av stolthet, lättnad och glädje. Att Russell Crowe, precis som flera gånger tidigare, gör en makalös rollprestation gör det förstås näst intill omöjligt att inte bry sig om hans karaktär. Visserligen framställs Braddock som väl helgonlik (inte enda gång gör han något moraliskt tvivelaktigt), men det skyller jag på manus och regissören Ron Howard. Crowe backas upp av den lika lysande Paul Giamatti som, i rollen som Braddocks tränare och manager, visar att han definitivt hör hemma i den amerikanska skådespelareliten. Resten av ensemblen gör också en gedigen insats, men till samma nivå som Crowe och Giamatti når de aldrig.

Filmen delar sin tid mellan familjens levnadsöden i depressionstidens USA och Braddocks boxningskarriär. Det innebär att tempot varierar på ett sätt som passar den här typen av berättelse. Under matcherna höjs intensiteten, med adrenalinet sprutande både om boxarna och om mig i tevesoffan, medan en mer lågmäld ton dominerar däremellan. Miljöerna i Cinderella Man är slående realistiska med interiörer från lyxiga restauranger, sliten storstadsbebyggelse, tidstypiska kostymer och fattiga människomassor. Allt ser verkligen ut som 30-tal.

Boxningsscenerna är bara en av filmens styrkor

Ron Howard tar till några visuella berättarknep som höjer upplevelsen ett snäpp. Med fotografernas kamerablixtar som exploderar i avgörande ögonblick och CSI-inspirerade anatomiska inblickar på skadade organ, lyckas han effektivt förmedla vad som händer under matcherna. Där en film som Raging Bull är extremt våldsam, undviker Howard det mest groteskt grafiska och förskjuter därmed fokus från det brutala till historien som helhet. För mig, som har svårt för boxningssporten, är detta viktigt för att jag inte ska distansera mig från berättelsen i övrigt. Samtidigt ger jag Ron Howard skulden för att tonen många gånger blir alltför sentimental, och för att den amerikanska patriotismen går överstyr ibland.

Bild
Bilden är anamorfisk och presenteras i originalformatet 2.35:1, med en medelbitrate på 5.7 Mbit/sekund. Färgskalan går åt det lite dova, gulbruna hållet och är naturligt återgiven. Under ljusstarka förhållanden är bilden skarp och detaljrik. När den blir mörkare är den dessvärre urvattnad och tappar i skärpa. Däremot syns varken smuts, repor eller digitala störningar. Sammantaget en lite blek men i övrigt mycket bra bild.

Ljud
Oavsett om språket är engelska eller spanska är det en ganska dynamisk ljudmix vi bjuds på. Dialogen hörs tydligt från centern, musiken strömmar från alla högtalarna, och när matcherna brakar igång lever också subben upp. Visserligen kunde det ha varit mer punsch i basen, men efter att ha höjt LFE-kanalen lite låter det riktigt bra. Ur de bakre högtalarna hörs inte så mycket mer än filmmusiken och publikljud, men det räcker gott. I sammanhanget ett riktigt bra ljud, även om det inte är något spår att demonstrera hemmabion med.

Extramaterial
Först ut, sex stycken borttagna scener (21:55) med en introduktion där Ron Howard förklarar att han egentligen inte ville ta bort några scener. Samtliga sekvenser finns i någon form med i filmen, men trimmades för att korta ner speltiden. För ovanlighetens skull är samtliga faktiskt riktigt bra och kunde, precis som Howard inledningsvis hävdar, mycket väl platsa i filmen. Scenerna kan ses med eller utan kommentarer av Ron Howard.

Därefter följer en featurette döpt till Ringside Seats (9:05) där delar av filmteamet tillsammans med författaren Norman Mailer kommenterar rörliga bilder från den autentiska matchen mellan Jimmy Braddock och Max Bear (i filmen spelad av Craig Bierko). Det var riktigt kul att se hur boxning på 30-talet tedde sig, och hur mycket Cinderella Man faktiskt skiljer sig från verkligheten.

Dessutom finns ett engelskt Audio Descriptive-spår (Dolby Surround) som inte anges på omslaget.

Och det är allt. Inte så mycket kanske, men det som erbjuds håller mycket god kvalité. De bortklippta scenerna presenteras i 1.85:1-format (inte anamorfiskt), featuretten i 1.33:1-format. Allt extramaterial kan ses med svensk text.

Sammanfattning
Självklart förekommer Cinderella Man i spekulationerna kring vem som ska belönas med guldgubbar senare i vinter. Och det är den värd, för den är riktigt bra. Visst är den väl sentimental, men när så många andra bitar faller på plats köper jag det. Bild, ljud och extramaterial är kanske inget att skryta med, men håller god klass. I den internationella konkurrensen räcker den här utgåvan dock inte långt, på den amerikanska R1:an finns mycket mer extramaterial att välja på.