Canterbury Tales, The

Pier Paolo Pasolini är en regissör som ständigt såg till att befinna sig i blickfånget, antingen på grund av hans filmers kvaliteter eller samma filmers val av historia att berätta. Pasolini är nog mest känd som mannen bakom Salo, filmen som gav äpplejuice och chokladpudding ett ansikte. En av de mer kända, i skuggan av tidigare nämnda film, är I Racconti di Canterbury från 1972 som ska granskas närmare här.

Filmen
Baserad på Geoffrey Chaucers litterära storverk The Canterbury Tales är filmen en berättelse om berättelser. Pilgrimer på väg mot Canterbury i Kent blir uppmanade av Chaucer (Pasolini själv, något som inte behöver tolkas alltför länge för att ana vad som sägs) att dela med sig av historier och berättelser. Sagt och gjort, berättelser berättas utav skilda slag. Utav de tjugofyra berättelserna i boken har man anammat åtta (The Reeve's Tale, The Cook's Tale och The Friar's Tale bland andra); en äldre man som blir blind varpå hans hustru är otrogen, två unga män tar säd till en mjölnare för att få den malen och där både männen och mjölnaren försöker lura varandra och det hela avslutas med en vy av helvetet (där hin håle själv förpassar munkar från rektum).

Vad ska man säga om en film som genererar ett "jaså?" när man stänger av. Inte nog med att den misslyckas med att sin ironi, den misslyckas med satiren, den misslyckas med komedin, den misslyckas med det chockerande. Kort sagt; den misslyckas med allt. Att säga att jag blev besviken eller förbannad är för det första att antyda att jag hade förhoppningar om att det skulle vara en bra film (vilket jag inte hade) och för det andra skulle det antyda att filmen "betydde" något för mig (något den inte gjorde). Nej, I Racconti di Canterbury är en medeltida Big Brother där guppande täcken och dekadens är självuppfyllande för filmens funktion. En undertitel i stil med Utan byxor i Canterbury hade också fungerat för filmens huvudintresse är s-e-x. Ju längre filmen går desto mer funderar man på om Pasolini, rent slentrianmässigt, kastar in sex och fjärtande för att få visst folk att höja på ögonbrynen och andra tjuta av förtjusning över detta "livsbejakande". I slutändan står det dock sorgligt klart att det inte är en bra film, det är inte särskilt bra skådespelare och det är inte ett bra manus. Nog är det intressant att Pasolini placerar sig själv i rollen som Chaucer, denna grundpelare inom anglosaxisk litteratur... men frågar du Pasolinis försvarar så är det naturligtvis ironi, som så mycket annat i filmen.

Bild
Om nu filmen är rutten rakt igenom så är bilden det då rakt inte. Faktum är att jag blev rejält förvånad över kvaliteten på bilden. Nog för att det förekommer någon repa och skada på bilden men i stort är det en riktigt bra överföring som man har gett I Racconti di Canterbury. Detaljnivån är förvånansvärt hög för en film av denna ålder med italienskt ursprung. För det mesta ter sig färgpaletten som naturligt, även om den har en viss tendens till att glida över till ett visst rödstick. Fullt godkänt blir slutbetyget. Dvd:n har en medelbitrate på 4.93 Mbit/s.

Ljud
Filmen kommer med två stycken ljudspår, ett engelskt tvåkanaligt och ett italienskt med samma antal kanaler. I och med att detta är en italiensk film så står det klart att båda ljudspåren är dubbade och därmed är det egentligen godtyckligt vilket man lyssnar till. Dock tycker jag att det engelska spåret har en viss fördel utav det enkla faktum att många av skådespelarna pratar engelska på duken, ljudet ter sig i alla fall dugligt synkroniserat med detta ljudspår. Rent kvalitativt har spåren sina fördelar och nackdelar. Det engelska lider av en påtaglig "luddighet" i ljudet, musik till exempel är svårt att urskilja ur övriga ljud. Det italienska, å andra sidan, lider av det exakt motsatta; ett ljud som är på tok för skarpt. Här skär både musik och röster genom alltför ofta. Bitraten för båda ljudspåren ligger på 224 kb/s.

Extramaterial
Tre stycken filmografier är det enda som följer med skivan.

Sammanfattning
Om man tillhör den mystiska skara som av någon anledning uppskattar Pasolinis hantverk kan denna utgåva säkerligen glädja men för övriga människor kan jag inte för mitt liv rekommendera den här filmen. Vill ni se naket i medeltidsmiljö vill jag minnas att det finns några porrfilmer med dragning åt den tidsåldern.

..:ANNONS