Bullitt - Special Edition (DVD) - dvdforum.nu

Hitta bästa pris på:

från 55.00

Vissa filmer har blivit så kända för en specifik scen att det inte är sällan som resten av filmen "glöms bort". Filmen behöver för den sakens skull inte vara dålig, men av någon anledning har denna specifika scen etsat sig så hårt fast i den kulturella folksjälen att man helt enkelt inte kan lösgöra filmen från scenens dominans. För Saving Private Ryan är det Normandielandstigningen, för 2001 är det dockningssekvensen och för Bullitt är det biljakten. Steve McQueens Mustang som med tjutande däck tar sig genom backarna i San Fransisco i jakt på maffiamän i en mullrande, svart Dodge Charger. Med en racerförares precision, och utan att höja på ett ögonbryn, rattar Steve Mustangen med vrålande motor genom kurvorna och ser till att ständigt ligga i skurkarnas backspegel. Dock börjar Bullitt långt tidigare...

Film
Distriktsåklagare Walter Chalmers (Robert Vaughn) har fått tag på ett stjärnvittne från maffian att ställa inför förhör, ett vittne som skulle kunna ligga till grund för Chalmers politiska aspireringar. Man vet med sig att ett hot föreligger mot Johnny Ross (Pat Renella), maffiavittnet, så en begäran skickas ut till San Fransiscopolisen och specifikt Frank Bullitt (Steve McQueen) angående skydd fram tills dess att förhören hålls. 48 timmar är allt som krävs i skyddsväg och dessa timmar ska spenderas på ett motell. Knappt har man hunnit installera sig förrän dörren trycks in och en person med hagelgevär skjuter både den vaktande polisen och Ross. De skjutna tas till sjukhuset där Bullitt konfronteras av Chalmers som gör klart att inget får gå snett inför dessa förhör. Skulle det gå snett så är det Bullitts karriär som ryker... om han har tur. Vad som följer är en desperat jakt på dem som försökte mörda Ross samtidigt som Bullitt försöker hålla Chalmers stången.

Steve McQueen jagandes potentiell mördare

Bullitt utsöndrar coolhet från de första bildrutorna i titelsekvensen, via den tidigare onämnda biljakten till den slutgiltiga uppgörelsen. Det är hårt, kargt och det är fantastiskt bra. Filmen som sådan känns modern (på ett bra sätt) i sin framställning av händelserna; det hänger en känsla av autensitet, verklighet, över det som händer. När bilarna susar fram i 130 km/h genom San Fransisco så sitter vi med i bilen och ser hur vi kryssar mellan bilarna, allt genom den febriga, handhållna kameran. Samtidigt märks det att det är en polisfilm av sin tid, även här läggs det på rätt brett med klyschor. Bullitt är den tyste, hårde polisen som går sin egen väg och där chefen försöker tillrättavisa honom men innerst inne inser att han har rätt. Man passar till och med på att stoppa in en "good cop / bad cop"-scen i det hela och detta kanske skulle kunna lägga ett löjets skimmer över filmen om det inte vore för hur man hanterar det som följer efter dessa klyschor, man lotsar filmen vidare på ett väldigt snyggt sätt som gör att dessa klyschor faktiskt känns passande till filmen.

McQueen tillsammans med Jacquline Bisset

Steve McQueen är en legend, med all rätt, och Bullitt kan nog ses som dennes definitiva avtryck inom filmen (i stark konkurrens, jag vet). Rollprestationen som McQueen ger är passande; en tystlåten och bestämd men godhjärtad och rättfärdig man på samma gång. Övriga skådespelare gör också ett dugligt jobb, även om kanske Jacqueline Bisset har en otacksam roll som Bullitts kärleksintresse. Dock är det Bill Hickman som gjorde störst intryck på mig i sin roll som den iskalle chauffören av mördarnas flyktbil. En rolig detalj är att Bill Hickman också var stuntföraren som körde Chargern.

Bild
Ju längre tid som gick desto mer upprepade jag i mitt huvud "det är helt otroligt", för restaureringen av bilden för den här filmen är kort sagt fantastisk. Naturligtvis kan den inte jämföra sig med kvaliteten av en bra överföring av en modern film, men om man tar filmens ålder i beaktning så är en strålande bild helt enkelt. Man skulle kunna sammanfatta bilden med orden "kornighet" och "detaljer", för det är de två sakerna som ständigt gjorde sig påminda under filmens gång. Kornigheten är ett tveeggat svärd; å ena sidan så ger det en känsla av gammal, hederlig film. Å andra sidan så kan det ibland göra att bilden känns skadad och dåligt fokuserad. När det kommer till Bullitt så är kornigheten en del av filmens charm, här adderar den bara en känsla av nostalgi utan att för den sakens skull tulla på bildkvaliteten. Den andra saken man tänker på är detaljrikedom, här har man lyckats få bilden knivskarp utan att blanda in skärpeförstärkning (edge enhancement) eller andra otäckstyg. Som exempel kan man ta den utomhusscen , dryga 41 minuter in i filmen, där Steve McQueen går bort från kameran i profil, här kan man klart urskilja enskilda hårstrån, även på långt håll. Filmens färgskala är dämpade och har en dragning åt gult/beigt. Färgerna hanteras också mycket bra, det finns inte någon skillnad i färg mellan olika scener eller tendens till färgblödning. Även om bilden inte kan få toppbetyg så är det så nära en perfekt överföring man kan komma. Den genomsnittliga bitraten ligger på 6.12 Mbit/s.

Bitraten för Bullitt

Ljud
Till skillnad från bilden så blir man inte imponerad av ljudet i filmen. Visst, det är dugligt men det finns en del att anmärka och störa sig på. Vad som är mest påtagligt är centerkanalens brist på basregister och, till viss del, mellanregister. Röster och ljudeffekter ter sig rätt så ihåliga och ljusa genom filmen. Ljudbilden är väldigt centerkanaltungt, vilket kanske inte överraskar, även om frontkanalerna får spela till och från med ljudeffekter. Bakkanalerna dyker upp någon gång med förekomst av atmosfärljud men det är också allt. Bitraten för det engelska ljudspåret ligger på 192 kbit/s.

Extramaterial
På den första skivan har man lagt med ett kommentarspår där regissören Peter Yates pratar om filmen samt berättar anekdoter kring arbetet med inspelningen och lite bakgrund kring sitt och andras arbete. Även om Yates är ensam är han rätt duktig på att dels prata konstant men även att matcha sina berättelser med vad som händer i filmen. Även om han kan låta lite gubbig i vissa lägen (glömmer bort vad saker heter och sitter i ett antal sekunder och hummar innan han kommer på det) så är det ett väldigt bra kommentarspår.

En featurette, Bullitt: Steve McQueen's commitment to reality (09:49) från 1968 presenterar filmen på ett rätt charmigt sätt, för skulle man tro speakern så är regissörens arbete inget gentemot vad McQueen gör i filmen. Den här featuretten är intressant att titta på eftersom den inte direkt är jämförbar med dagens stjärtpussar-featuretter. Här presenterar man en film och vad som sker bakom kamerorna, punkt. Klart sevärd.

Slutligen har man möjlighet att titta på filmens trailer (02:45), och liksom min recension har man lagt fokus vid den fenomenala biljakten. För er som ser en del trailers kan det vara kul att jämföra speakerrösten här med hur den låter idag, snacka om skillnad.

Skiva nummer två innehåller "bara" två dokumentärer, men med tanke på att de båda är på dryga 90 minuter styck så må det vara förlåtet. Den första, Steve McQueen: The essence of cool (83:28), är en TCM-producerad överblick över skådespelaren McQueens karriär och liv. Dokumentären är riktigt bra uppbyggd, McQueens filmer presenteras kronologiskt och mellan några av dem så skjuter man in intervjuer med familjemedlemmar som berättar hur livet med maken/fadern McQueen var.

Dokumentär nummer två, Cutting Edge: The Magic of Movie Making (95:18), behandlar en av de mest självklara men ändå en av de mest undangömda personerna i processen för att skapa en film; redigeraren och dennes arbete. Till en början verkar dokumentären bli en tradig historia men ganska snart märker man att den här dokumentären har man bränt en hel del krut på. Man tittar på hur olika sorter scener klipps, hur de skulle ha kunna ha klippts annorlunda samt att man i vissa fall har möjlighet att diskutera med den aktuelle redigeraren och regissören hur de tänkte i den aktuella scenen. I slutändan en förvånansvärt fascinerande och ytterst välgjord dokumentär.

Sammanfattning
Bullitt är en klassiker när det kommer till polisfilmer och som sådan är den verkligen sevärd. Men även utanför denna speciella genre står sig filmen alldeles utmärkt, det är en thriller som har det där lilla extra som får den att stå ut från sina samtida kollegor. Utan biljakten vore filmen fortfarande en bra thriller men med denna jakt så är det en tidlös klassiker.