Borta bäst, hemma värst

Skådespelare tävlar om att få vara med i eventuella julklassiker. ”Borta bäst, hemma värst” är Vince Vaughns andra försök på rad efter den ganska tråkiga ”Fred Claus”.

Filmen
Vince Vaughn och Reese Witherspoon spelar ett par som gjort en grej av att hålla sig så långt från sina familjer som möjligt så att de inte ska bli som deras skilda föräldrar. De pratar inte om sitt förflutna utan försöker leva i nuet med rollspel och resor som krydda i livet. Då de blir påkomna att försöka resa till Fiji över jul tvingas de åka runt till sina fyra föräldrars hem på julafton. Varje hem innehåller mer eller mindre galna släktingar som avslöjar nya sidor hos paret.

Varje gång de kommer till ett nytt hus öppnar en respekterad skådespelare dörren då personer som Robert Duvall, Sissy Spacek och Jon Voight spelar Reese och Vinces släktingar. De är alla roliga och jag skrattade glatt över Robert Duvalls kroppsspråk. De som står ut mest är Jon Favreau och Tim McGraw, de spelar Vince Vaughns cage fighters-amatörer till bröder som båda, tillsammans med sina familjer, är roligast i filmen.

Jon Favreau har grepp på Vince Vaughn.

Jag har alltid haft problem med Vince Vaughn som komediskådespelare då jag tycker han aldrig riktigt träffar rätt med den komiska timingen i leveransen av repliker. I Borta bäst, hemma värst räddas detta med otroligt roliga sidokaraktärer som verkligen låter en skratta ordentligt. Sedan är Reese Witherspoon väldigt säker på sitt jobb när filmen lutar sig mot traditionella romantiska komediers mysighet.

Borta bäst, Hemma värst vänder sig både till personer som vill ha romantiska scener med ett mysigt budskap om fina amerikanska värderingar och personer som gillar slap-stickhumor och pruttskämt vilket är bra för att få en balans hos publiken. Budskapet blir väldigt sockersött som sådana här julfilmer brukar vara. Det romantiska funkar inte riktigt då det känns lite påklistrat när den tokiga situationshumorn får ta överhand ibland.

Jon Voight som myspappa.

Bild
Redan när företagsloggorna visas känns filmens kontrast och färger lite konstiga. Bilden är fult komprimerad och färgerna flyter ibland in i varandra. När en av Vince Vaughns närbilder visar stora rosa partier i hans ansikte blev det väldigt tydligt att detta inte är en bra bild.

Ljud
Ljudet låter bra. Den har dock inte några alternativa ljudinställningar utan det är Dolby TrueHD som gäller.

Extramaterial
Bloopers och borttagna scener är komediers två extramaterial som är intressanta då man med bloopers får skratta lite till och med borttagna scener får lite insyn i hur man testar sig fram för att få kvar de roligaste scenerna i filmen.
Denna film skulle kanske ha stannat där men det finns även två tråkiga dokumentärer där en av dem är säljmaterial som ska få dig att se filmen, det känns lite sent att ha med då man förmodligen redan tänkt se filmen då man har den i sitt hem. Den andra dokumentären är mer inriktad på hur en del scener utförts, vilket även det känns ointressant då jag inte är intresserad av hur man bäst filmar inuti en hoppborg.
Det sista extramaterialet är en litet inslag där en av karaktärerna i filmen besöker en TV-kock, som kanske amerikaner känner till, och lagar en sallad från en scen i filmen, eller snarare från en bortklippt scen. Dumt och inte särskilt roligt.

Man har i Sverige tagit bort mycket julkänsla ur marknadsföringen av filmen som i original heter Four Christmases (fyra jular).

Sammanfattning
Släkten är värst-receptet på julen med fler familjer och tråkigare manlig huvudroll. Tokroligt och amerikanskt julmys. Vill man ha Vince Vaughn i sin julfilm bör man välja denna över Fred Claus.